Att man kan bli så löjligt trött av en behandling som är så abstrakt som strålningen är. Den varken känns eller syns. I går var tröttheten så överväldigande att jag var tvungen att gå och lägga mig en stund på eftermiddagen. På kvällen skulle jag egentligen träffa kompisar på stan, men jag valde faktiskt att vara hemma och ta det lugnt. Man är nog riktigt trött när man väljer bort nöjen.

I måndags var vi som sagt på ett föräldramöte för blivande sjuor, på skolan där P ska gå till hösten. Rektorn där är verkligen en man med pondus och tydlighet. Han LOVAR att skolan kan ge eleverna vad de behöver om vi föräldrar hjälper till med vår del av fostran och stöd. Han betonade också vikten av att låta eleverna vara olika. ”Det är inte vi medelmåttor som driver samhället framåt, det gör de som vågar ta ut svängarna lite.”

Han menade även att barnen ska ha en tydlig ram att hålla sig till. Inom ramen är det fritt att vara vem man vill och göra som man vill. Man kan till och med låta en unge vara lite utanför ramen, bara han eller hon håller sin hand på ramen. Men tappar man taget om ramen, då är det fara å färde. Ganska kloka ord, tycker åtminstone jag.

Jag vet inte riktigt vad som farit i J på sistone. Han har inte varit sådär jättehjälpsam gentemot grannarna i byn förut. Nu plötsligt har han farit runt med sin maskin och hjälpt en faslig massa människor med att ta ner träd och fixa andra ”höghöjdsjobb”. Men det kanske stämmer det där talesättet att ”när fan blir gammal blir han religiös”?

Efter att J kommit hem och vi ätit middag, så tog han med barnen och mig på ett ”lyft”. Maskinen som han kör på jobbet kan lyfta två och ett halvt ton, sjutton meter upp i luften. Och även om jag var med i personkorgen, så kom vi inte riktigt upp i två tons vikt. Däremot kom vi sjutton meter upp i luften och kunde beskåda vår lilla by från ovan. En häftig blandning av fascination och höjdskräck infann sig, när topparna på de största björkarna på gården befann sig under oss. Jag beundrar dem som klarar av att jobba på höga höjder, jag tillhör definitivt inte dem.

Efteråt frågade jag barnen om det inte var rena tivoliattraktionen? Det höll de faktiskt med om. Men när jag tyckte att det kunde ställa in sina Gröna Lund-besök och istället åka pappas maskin då och då, fick de något lätt vansinnigt i blicken och jag fann för gott att retirera. Men det kunde ju gått… eller?

 

Karin Ha

29 maj 2009 11:18

Hej Eva!
Nu har det gått 18 dagar sedan jag läste din blogg. Vad har jag gjort eftersom jag glömt bort den? Jag har haft problem med höger öga och tagit det väldigt lugnt. Det är samma problem som jag hade på vänster öga för ett år sedan. Åldersproblem sägs det. Det är bättre nu, men inte helt bra. Jag kan leva som vanligt säger läkarna, men för säkerhets skull tar jag det fortfarande väldigt lugnt, gör bara det som måste göras. Det är skönt faktiskt och ovanligt för mig. Nog om detta!

Skönt att din behandling börjar närma sig slutet. Jag förstod att du skulle bli trött även av strålbehandlingen. Hur är det med aptiten? Har den kommit tillbaka eller smakar maten inget fortfarande?
Du har varit helt fantastisk som klarat av hela behandlingen med huvudet upp. Det är tack vare ditt positiva sätt och förstås din härliga familj som gjort att det gått så bra. Snart kan du börja nedräkningen av alla behandlingar och sen kan du fira med något roligt.

 

Eva

29 maj 2009 12:46

Hej Karin!


Men vilken otur du har. Först benet och nu ett öga. Var rädd om dig!

Jo, det är skönt att det börjar närma sig ett slut på den här tiden. Jag ringer dig i nästa vecka, så kan vi kanske ses?

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...