I dag åkte jag till sjukhuset tidigt. Eftersom jag hade ett möte på skolan inbokat till klockan tio, så var jag tvungen att ha god marginal kände jag. Tjugo över åtta var jag inne på avdelningen. Och till min stora glädje fungerade maskinen och jag var först i kön. Därför kunde jag vara på jobbet redan klockan nio. Glad i hågen bestämde jag mig för att åka så tidigt varje dag. Fast jag har redan ångrat mig – jag älskar sovmorgnar. Men det är bra att veta att det kanske lönar sig att åka in på morgonkvisten.

Förresten trodde jag i min enfald att det bara var precis där tumören suttit, som jag skulle strålas. Men redan när de började rita de första tuschstrecken på mig, började jag ana att så inte var fallet. Därför passade jag på att fråga idag, så att jag vet hur jag ska smörja in kortisonkrämen. De strålar hela bröstet, en liten bit under, nästan ända upp till nyckelbenet och en stor bit på baksidan/sidan av bröstkorgen. Hoppsan, tänkte jag, så fel jag trodde. Då är det kanske inte så konstigt att det kan bli en del biverkningar även av den här behandlingen.

Jag bestämde mig också för att ta tjuren vid hornen och inte ha mössa på mig i skolan i dag. Självförtroendet vad gäller utseendet är inte i topp, så det var verkligen ett stort steg. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Bland de yngre barnen som känner mig, var kommentarerna i stil med: ”Du har ju hår!”, ”Vad fint!”, ”Du ser ut som en gammal gubbe!” och ”Får jag känna?”

Äldre elever som inte känner mig alls, tystnade och tittade bara när jag gick förbi dem i korridoren. Två lite äldre barn som känner mig sen gammalt vågade ändå fråga vad jag hade gjort, och tyckte att jag skulle krya på mig när de förstått allvaret.

Vuxna som jag mött under dagen har gjort samma liknelse som jag själv gjort innan. Det ser verkligen ut som om jag har bebishår på min skalle. Och precis som de yngsta barnen har några velat känna på fjunen.

Men ikväll när jag var på föräldramötet i Ps blivande skola, då valde jag att sätta på mig den lilla svarta. (I mitt fall är det alltså ingen klänning, utan en virkad liten mössa.)