I dag har jag gjort min första strålbehandling. Egentligen var det absolut inget märkvärdigt och än har jag ju inga biverkningar förstås. Jag kan ana en rodnad över bröstet, men det är allt. Ändå så är jag så attans, djupt och innerligt trött på alltihop. Jag sa till J i kväll att jag bara har lust att skolka från spektaklet och leva som vanligt igen. Det är ju bara som jag säger förstås, för alternativet att återinsjukna är så skrämmande att jag inte orkar tänka på det fullt ut. Hela huvudet är fullt av en massa tänk om… Tänk om jag inte råkat känna knölen när jag gjorde. Tänk om jag fegat ur och inte hade ringt till husläkaren. Tänk om det spridit sig. Tänk om…

Nä, nu försöker vi stänga av den sortens tankar. Jag tillåter dem bara att poppa upp ibland, för det mesta skärmar jag nog av eländet.

I går var jag på Ps utvecklingssamtal. Vilken skillnad det är på samtalen på hans skola jämfört med de vi håller på min skola. Vi måste dokumentera utförligt och förklara på vilka sätt eleven har visat sina kunskaper och förmågor. I går kryssades det i ett antal rutor om att P uppnått målen i ämnena och sen var det klart! Vi fick inte ens en kopia med oss hem. Mina frågor besvarades med eleganta undanglidningar, som jag inte kunde komma åt utan att vara oförskämd. När jag sedan frågade P här hemma om hans lärare egentligen hade underlag för att kunna göra den typen av bedömning, så svarade P med ett ärligt ”Nej”. Jaja, det är ju tur att jag vet ganska väl hur knatten står sig i skolan.

Har förresten inte druckit kaffe på två dagar nu. Magen är helknasig trots medicinerna jag knaprar, så antagligen har jag fått magkatarr som en gratis åkomma efter cellgifterna. Kul! Det är ju tur att jag inte är så beroende av kaffe som en del människor blir. Humöret klarar sig också ganska bra utan koffeinkicken.