I går var jag på ett kafé i stan tillsammans med några vänner. Tänk vad skönt det kan vara att bara sitta och småprata utan att ha några krav på sig. Efter en stund kändes det varmt och jag bestämde mig för att ta av lilla mössan. (Jag vet att jag tjatar om detta, men för mig är det jättejobbigt!) Eftersom vi satt bland idel okända människor så kom jag snabbt över den första känslan av obekvämhet. Men rätt vad det var dök det upp två forna kollegor som inte visste att jag är sjuk, och jag fick en nästan oemotståndlig lust att slänga på mig mössan igen. Nu gjorde jag inte det, men fy vad jag kände mig illa till mods. Det märktes också på dem att de blev lite frågande, men det var inte läge att förklara i detalj. Dessutom har jag skamkänslor över den här sjukdomen, eftersom jag tror att det är mitt eget fel att jag har den. Knäppt!

Efteråt var det dags för nästa möte. Ungarna ska på karateläger utanför Sandviken i helgen och jag var tvungen att få veta mer detaljer och få koll på vilka som ska åka med. J och jag har i ett svagt ögonblick lovat att skjutsa hela gänget i varsin bil. Tjejen som är deras tränare är ganska ung och inte så van vid att anordna allt det praktiska runt ett läger. Som tur är har jag ju en del vana både från jobbet och från scoutlederiet. Vi hjälptes helt enkelt åt att göra en packlista och bestämma restider och lite annat smått och gott. Ändå har jag lite dåligt samvete över att vi inte ställer upp som ledare på lägret, men jag orkar faktiskt inte. Den här gången får det räcka med att vi kör.

Gårdagen var en konstig dag med tanke på min form. Den började bra och jag reflekterade över att jag inte känner mig så tagen av den sista cytostatikan. Men efter lunch däckade jag totalt. Jag var vansinnigt trött och lätt illamående. Det var med knapp nöd som jag orkade genom resten av dagen, och väldigt nära att jag ställde in kvällsaktiviteterna. Jag kanske är mer sliten och medtagen än vad jag själv trott emellanåt.