I helgen har det blivit mycket trädgårdsarbete. Eftersom det är en riktigt gammal gård vi bor på, finns det massor av växter som man vill ta tillvara, samtidigt som vi vill sätta vår egen prägel på den. Så varje år blir det några nya inköp av framförallt perenner. För övrigt tycker jag nog mest att vi flyttar runt de gamla växterna, vartefter vi ändrar i vår trädgårdsplanering.

Årets nyheter fick bli två (ganska ynkliga och billiga) klematisplantor vid altanen. En gammal alunrot och en ensam bollviva, (de som jag trodde hade blivit ”utrotade” av allt ogräs), flyttades till den nya rabatten på baksidan av huset. Två röda kaprifoler som vi ”stal” från en parkeringsplats i Skåne för tre år sedan, fick nu äntligen sina permanenta platser. Konstigt att det känns extra tillfredsställande att ha kommit över dem på ett litet udda sätt. Vi har förstås inte stulit dem på riktigt – de var sidoskott som växte ut över asfalten på parkeringen vid Skäralid. Vi bara räddade dem!

I fredags blev det ett restaurangbesök igen. Snart känner jag mig som en riktig lyxlirare som går på krogen väldigt ofta. Lite märkligt att besöken alltid kommer i klump? Nu hade vi bestämt oss för att familjen skulle fira att det förhoppningsvis är slut på sjukdomseländet för ett tag. Det blev en ganska enkel middag med vedugnsbakad pizza och så dessert förstås. Men det var en ändå en gemensam markering… nu är det värsta över!

Även i går var barnen ute på sina egna äventyr. De börjar verkligen bli stora och har sina egna liv också. Det blir fler och fler tillfällen när J och jag går ensamma här hemma. Men det är ju precis så det ska vara, även om man ibland funderar över vart tiden tog vägen.

M åkte till stan och shoppade med en kompis. Sedan fortsatte de hem till en tredje kompis för att titta på ”Flyga drake”. Det var en läxa som de skulle göra inför Operation Dagsverke på onsdag.

P fick åka med en av sina kompisar till Musiken Hus i Uppsala. Där var det ”spelnördarnas” kväll. Final i Guitar Heroe-spel alltså. För första gången fick vår minsting vara ute på stan ända till klockan tio en lördagskväll. Nu var det ju under ordentligt ordnade förhållanden, men det var ändå nästan så att jag var stolt över mig själv som vågade låta honom åka dit.

I går kände jag hur tröttheten började smyga sig på min slitna lekamen. Dags för några dagars vila, nu när vardagen återkommer. Ibland är det faktiskt skönt att få vara helt ensam på dagtid.