Valborgsmässoafton blev det äntligen dags för den sista omgången cellgifter. Det som kändes som en vansinnigt lång resa, fick i alla fall ett slut. Fortfarande har jag svårt att förstå att det är klart. Visserligen har jag nu alla biverkningar att invänta under veckan, men det är en underbar insikt att veta att det är de sista.

(Kom just på att förra Valborg blev Js sista sjukskrivningsdag efter hans sjukdom. Vi får kanske se den dagen som något symboliskt tecken för oss.)

Uppsala är en vansinnigt galen stad på Valborg. Det är både på gott och ont. Det är roligt att det blir en riktig folkfest, och att så många åldrar blandas på stan. Det läskiga är fylleriet bland de unga tonåringarna.

Jag åkte för en gångs skull buss till sjukhuset på förmiddagen och det var verkligen massor av folk på bussen. En del barn åkte själva in till firandet, men ganska många åkte med sina familjer och då tycker jag att känns det lite tryggare. Längs bussens väg in genom stan såg man praktexempel på hur det INTE får gå till när man är femton-sexton år gammal. (Moraltanten har slagit till igen!)

När J hade slutat jobba för dagen kom han upp till mig på sjukhuset och var sällskapsherre åt mig den sista stunden.

Sen åkte vi direkt till Plantagen för att handla lite blommor och nya jordgubbsplantor. Jag har äntligen bestämt mig för att förnya landet och förhoppningsvis få lite större skörd. Just nu har jag verkligen stora planer på hur vi ska göra om även i hallonlandet och potatislandet. På den här tomten tar gärna ogräset över makten. Nu har vi provat oss fram i ett antal år och sett vad som inte fungerar, så kanske vi kan återta kontrollen så småningom?

M åkte till byn för att se på kasen där med sina kompisar. Efteråt blev det filmvisning hos en av tjejerna, så först klockan ett fick jag komma och hämta henne. Nu börjar verkligen det där skjutsandet nattetid som vänner har varnat mig för. Min lilla dam var i alla fall nöjd och glad med sitt firande.

J och jag tittade på kasen här i vår lilla ”bondby”. Vi har bott här i över elva år, men först nu kändes det som att vi verkligen tillhör gemenskapen. Det kanske är våra sjukdomar som har hjälp till? För många av grannarna visade empati och undrade verkligen hur vi har och har haft det, och funderade över hur barnen klarat allt elände. Inget ont som inte har något gott med sig, säger man ju.

En grannkvinna undrade hur vi hade hanterat just det psykologiska bearbetandet av påfrestningarna. Jag berättade om våra olika kuratorskontakter och våra olika behov. Herrarna i vårt hushåll har bara träffat sina kuratorer en gång var, medan M och jag har behövt lite mer stöd. Hon konstaterade att J och P verkade vara ungefär som hennes man om något blir för svårt för honom. ”Han går bara ut på gården och gräver en grop, det är hans terapi det”. En beskrivning som passar ganska väl in på J också.