I torsdags var jag på sjukhuset igen. Denna gång för att göra förberedelser inför strålbehandlingen. Jag skulle göra en datortomografi av tuttarna, så att vårdpersonalen vet exakt hur de ska rikta strålarna.

Vareviga gång jag kommer till doktorn känner jag mig lika svettig och äcklig, fast jag har duschat precis innan. Men i rummet med röntgenutrustningen var det verkligen svalt och skönt, så när jag låg på britsen kände jag mig för en gångs skull riktigt fräsch. Tydligen var jag VÄLDIGT fräsch! Eller så är mina tuttar ovanligt snygga? Jag blev i alla fall tillfrågad om de fick ta bilder av mig, som senare ska användas i läkarutbildningen. Nu såg jag min, förmodligen sista chans till berömmelse, så självklart sa jag ja. Ja, nu är det bara tuttarna som ska bli berömda. Av någon konstig anledning ville de inte ha mitt ansikte på bild. (I ärlighetens namn sa jag att de kunde få lägga ett skynke över skallen på mig, så att de/jag var på den säkra sidan. De avböjde, men lovade att ansiktet inte skulle komma med på bilderna.)

Efteråt lämnade jag mitt förhoppningsvis sista blodprov, åtminstone i samband med den här sjukdomshistorien?

Efter att ha varit borta från jobbet i en dryg vecka, skulle jag nu ta itu med hundratals elevenkäter. På något märkligt sätt ska jag försöka sammanställa dem, för att senare analysera dem tillsammans med skolledningen. När jag kom till jobbet var orken slut, trots att jag knappast ansträngt mig på sjukhuset. Biträdande rektor fick se en eländig anställd mer eller mindre komma krypande, och be om lov att få arbeta vid datorn hemma i stället. Det var inga problem, så jag åkte lättad hem och la mig i sängen för resten av dagen.

Under fredagen jobbade jag desto flitigare med dessa papperslappar, men insåg samtidigt att jag har minst en dags jobb kvar och då har vi ändå inte fått in allt material ännu. Samtidigt var jag faktiskt effektivare vid datorn här hemma, än vad jag är på jobbet. Då dyker det hela tiden upp en massa distraherande saker som jag inte kan ignorera.

J och jag har definitivt kommit till stadiet där vi har ständig biljour. Konstigt nog är det inte vårt äldsta barn som vi måste köra mest, utan den lite yngre varianten. Men i kväll ska ingen bort, så nu går jag och tar mig något drinkaktigt och sätter mig bredvid J i solen.