I morse fick ungarna inte liv i mig. Jag hade sovit som en klubbad oxe hela natten, och ändå kunde de inte väcka mig. Som tur var vaknade jag av mig själv klockan åtta, men då fick jag ligga och övertyga mig om att ”du får inte somna om nu”, innan jag kom upp ur sänghalmen. Antagligen är sömnbehovet extra stort i samband med att kroppen har slitits ner.

Och apropå slitage! I går hittade jag extra långa hårstrån som inte gått av under behandlingen. Jag tyckte det såg lite mystiskt ut och ryckte helt sonika loss det. Till min stora förvåning upptäckte jag att jag kunde följa cytostatikabehandlingarna i hårstrået. Fem mörka partier i strået varvades med fem ljusa. När jag drog med fingrarna längs strået, kunde jag känna hur tjockleken varierade med färgskiftningarna. Plötsligt blev det mycket lättare att förstå hur hårt de här månaderna har slitit på kroppen. Samtidigt insåg jag också hur känsligt just håret är för kroppens allmäntillstånd. Det har man ju märkt ibland, att om man är stressad och känner sig allmänt nere, så syns det ju ofta på håret också.

På jobbet idag, har jag suttit med – jo just det – enkäter. Nu är jag nästan klar, tror jag. (Ta i trä!)

På alla de arbetsplatser där jag har jobbat, har det funnits en ganska tydlig, inofficiell hierarkisk ordning mellan de olika yrkeskategorierna. Jag antar att den typen av hierarki finns mer eller mindre uttalad på alla arbetsplatser? Och eftersom jag numera nästan bara jobbar med de yngsta eleverna, hamnar jag automatiskt ganska långt ner i lärarhierarkin. (Vilket inte är något man går och tänker på i vanliga fall förstås.)

I dag skulle jag delta som observatör/sekreterare/samtalsledare på ett möte med 7-9-lärare. Eftersom jag inte brukar vara med på deras möten, så kändes det först lite kymigt att vara där. Men lika fort som jag kom in, kände jag hur den där rangordningen absolut inte fanns på det mötet. Det var fullkomligt naturligt för alla att jag var där, och mina frågor och funderingar kring deras diskussion togs på största allvar. Jag hoppas innerligt att vi får behålla den positiva inställningen på vår nya, fina skola. Den har ju inte funnits i ett år än. Fast jag tror att man måste arbeta ganska medvetet med den typen av öppenhet.

(Det här med hierarki är ju väldigt känsligt att diskutera ibland, och många vill nog förneka att det finns sådana. Och jag vet att jag har en tendens att (över-?)tolka känslor och stämningar, så det kan ju vara jag som överdriver. Eller?)