I dag vaknade jag med migrän och ville verkligen inte gå upp ur sängen. Men eftersom jag hade en i det närmaste fullbokad dag, var det bara att bita ihop efter att jag svalt migräntabletterna. (Det hade varit dumt att göra det innan!)

J kom hem efter en mycket kort arbetsdag, och åt frukost tillsammans med mig. Han tänkte följa med mig upp på sjukan, för att se hur det går till och hålla mig sällskap förstås. När vi kom dit, visade det sig att maskinen som jag skulle strålas i/av/med (?) varit sönder under morgonen. Nu var den precis lagad, men det hade bildats en lång kö av patienter, och väntetiden var minst en och en halv timme. Generalsuck! Eftersom vi hade lovat P att komma till vårshowen på hans skola klockan tolv, var det lika bra att åka hem igen så att vi inte skulle missa den. Jag bestämde mig för att göra ett nytt sjukhusbesök på eftermiddagen i stället, för strålas måste jag ju.

Vi kom för en gångs skull ordentligt i tid till den där vårshowen, som sexorna traditionsenligt genomför varje år på Ps skola. Hans hårdrockband skulle både inleda och avsluta föreställningen. Jag hade redan lovat att jag kunde komma och titta, men J var inte säker på att hinna från jobbet. Därför blev ungen extra glad när ”farsan” dök upp. Kul att vi fortfarande är så viktiga för honom. Jag hade dessutom kommit ihåg att ta med både vanlig kamera och videokamera, så nu är det förevigat ordentligt.

Till min stora förvåning så är killarna RIKTIGT proffsiga. (Ja, jag vet att jag är part i målet och att jag skryter nu, men det är min blogg.)  De har ju bara varit ett band sedan i februari. Dessutom har trummisen bara varit med i bandet sedan tre veckor tillbaka och han hade aldrig spelat trummor förr. Efteråt var de mycket glada och nöjda, eftersom de fick en enorm respons från publiken. Idrottshallen var fylld av alla elever på skolan, personal och stolta föräldrar, så det var minsann en stor publik för de unga rockstjärnorna.

För mig var det första gången jag visade mig riktigt offentligt, dessutom utan mössa, i byn. Flera ur personalen på lågstadiet, där både barnen och vi trivdes då det begav sig, kom fram och kramades och frågade vad som hänt och hur det är. Sådant värmer verkligen. Det är bättre att vara rak på sak och fråga, än att låtsas som ingenting. Sen finns det andra bekanta som verkligen smiter så fort de ser oss, trots att vi varit ganska nära vänner innan. Men de tror kanske att vi smittar?