Gårdagen startade med full panik. Något fick mig att vakna till strax efter halv åtta. Jag låg och lyssnade efter ljud en liten stund och tittade på klockan. Barnen brukar alltid komma och säga ”Hej då!” innan de går till bussen, men nu var de väldigt sena tyckte jag. Efter ytterligare någon minut insåg jag att något var rejält fel. De små sömntutorna låg och sov fortfarande, så det var bara att slita upp dörrarna till deras rum och hojta upp dem. Och eftersom jag är en så snäll och förstående mamma (hm!), dukade jag fram frukost och lovade att köra dem till skolan, så att de inte skulle komma försent.

Det där med att bo på landet, gör att man till viss del blir blind för avstånd. Bussarna kör visserligen precis utanför tomtgränsen, men de går ju inte jätteofta, och tiderna passar för det mesta inte oss. Ska vi vidare någonstans i stan, så måste man åka flera bussar och det tar tiiid. Alltså tar vi bilen till det mesta, utan att tänka så mycket på det. I går åkte jag därför till stan tre gånger! Mycket miljövänligt!

När jag kört M till skolan i stan, var det bara att åka hem, äta frukost och duscha. Jag skulle träffa Ellen igen, för att avverka den sista plantskolan på vår lilla lista. Därefter blev det lunch på det stora möbelvaruhuset. Efter lunchen tog både hennes och min ork slut, så vi bestämde oss för att kolla in sängavdelningen och kanske provligga en stund. Men mycket mer än kolla hann vi tyvärr inte, för vi skulle båda upp på sjukhuset för våra respektive behandlingar.

Det var verkligen lögn att hitta en parkeringsplats i går. Till slut fick jag släppa av Ellen, som hade en tid att passa, jag kör ju på drop-in-tider. Jag hittade en parkering nere vid Studenternas och knatade raskt upp till onkologen för att strålas. Det jag inte tänkte på, var att en snabb promenad alltid resulterar i en viss transpiration hos undertecknad. Fräscht att komma till en behandling och vara svettig. Det är nog tur att vårdpersonalen varit med om det mesta, så när jag bad om ursäkt verkade de inte lika bekymrade som jag.

Därifrån gick jag vidare upp till dagvårdsavdelningen där de ger cytostatikabehandlingar och andra mediciner till cancerpatienter. Där satt Ellen med sin lilla medicinpåse och väntade på att jag skulle komma med en kopp kaffe och något gott som vi kunde smaska i oss. Man börjar känna sig som hemma på det där sjukhuset nu. Det är förstås både på gott och ont, men vilken tur att det finns!