Ibland är det som förgjort! För andra gången följde J med mig upp till sjukan, för att han vill se hur det går till med strålbehandlingen. Och för andra gången (av tre möjliga) har maskinen gått sönder med lååånga förseningar som följd. Dessutom kom vi tydligen på den sämsta tidpunkten under dagen. Det kommer massvis med sjuktransporter/busslaster med patienter från andra orter, som ska få sina behandlingar här. Och en sådan hade förstås anlänt precis före oss. Man får tyvärr ingen fast tid för sin behandling, utan de tillämpar ett drop-in-system som kan ge tråkigt långa väntetider.

Den här gången hade vi egentligen ingen tid att passa, förutom tiden på parkeringsbiljetten förstås. Efter en och en halv timmes väntan var det just den som ställde till det. När J verkligen var tvungen att springa ut och stoppa pengar i biljettautomaten, då passade de rackarns sköterskorna naturligtvis på att ropa in mig. Nu får vi försöka igen nästa fredag när J slutar tidigt. Jag förstår att han vill se vad jag är med om, och för mig är det också lättare att prata om behandlingen om han har ett litet hum om hur det är. Vi får väl hoppas på det klassiska ”tredje gången gillt”.

Efter sjukhusbesöket åkte vi till en cykelhandlare för att införskaffa en ny cykelhjälm till P. Jag har haft ångest den senaste veckan för att hans gamla varit trasig, och kanske inte skulle hålla för en vurpa. P valde att inte följa med, utan åkte till en kompis i stället. Därför blev det jag som provade ut rätt storlek, eftersom vi har ungefär samma huvudomfång. Han ville ju inte ha en vanlig hjälm, det skulle vara en sådan däringa konstig ”störtkruka” som är så inne bland barnen häromkring. När vi bad expediten om hjälp att plocka fram en lagom stor, tittade hon så konstigt på mig och jag förstod först inte varför. Men när hon bad om mitt personnummer för en gratis olycksfallsförsäkring började jag koppla hur hon tänkte: ”Vad ska en gammal käring med en sådan hjälm till?” Det var ju jag som provade den, hon kunde förstås inte veta att den var till min son. Jag rättade genast till missförståndet och uppgav Ps personnummer istället. Det var nästan så att jag kunde se hur lättad hon blev.

Så småningom hamnade vi på det jättestora möbelvaruhuset som vill att kunderna själva ska skruva ihop sina möbler. Tack och lov behöver man inte skruva ihop deras blomsteramplar, så vi köpte tre fina sådana till blomsterprakten på altanen. (Hm… nu kommer alla att tro att det är något helt fantastiskt, vilket det inte är. Det är bara jag som är så glad för att det börjar bli fint.)

När vi äntligen kom hem igen, somnade jag en stund på soffan. Det känns som att jag börjar närma mig den åldern när man behöver en tupplur under dagen för att orka med livet. Jaja, jag får väl passa på när jag har möjlighet. Till hösten ska ju livet gå tillbaka till normala rutiner.