I morgon börjar strålbehandlingen. Jag erkänner att jag bävar för den. Visserligen är det inte lika stora biverkningar som av cytostatikan, men det finns dock en hel del. Sen ser jag inte fram emot att behöva passa en tid varje dag och krångla med parkeringen på sjukhuset. Det känns otroligt stressande. Fast det är klart, när man jobbar heltid har man ju också en massa tider att passa. Det är kanske jag som lever lite för ”skyddat” just nu?

I fredags var jag på simulering på sjukhuset. Jag fick ligga på en säng med armar och huvud fixerade, absolut inte röra någon del av kroppen och inte ens prata, för då rör man sig – tack och lov fick jag i alla fall andas. Först tog de en massa röntgenbilder av överkroppen. Därefter kom en kvinna in och började rita en massa tuschstreck på min kropp. Det killades väldigt mycket, och samtidigt kände jag mig väldigt utlämnad där jag låg. Efteråt fick jag stränga order om att inte tvätta mig så noga! I alla fall inte på tuschstrecken, för de sitter tack och lov inte permanent.

Efter simuleringen fick jag träffa en läkare som berättade lite mer om hur behandlingen ska gå till. Eftersom tumören satt på höger sida, så kan de ge en högre stråldos, jämfört med om den suttit på samma sida som hjärtat. Därför behöver jag inte åka in tjugofem gånger, de klarar av behandlingen på femton strålningar istället. Det är ju alltid något att glädjas över!

Ja, sen var det förstås en massa saker att tänka på; behandlingsområdet ska smörjas med kortison, jag får inte sola, jag får inte använda deodorant eller parfymerade hudkrämer, lungorna kan bli skadade (hu!), och man kan bli extra trött (kan det bli värre än vad det redan är?). Efter denna genomgång, så var det förstås inga problem att bli fortsatt sjukskriven. Jag kommer att kunna fortsätta att jobba tjugofem procent terminen ut, vilket är ungefär vad kroppen orkar just nu. Sedan ska jag vila på heltid under sommaren.

Under helgen har nästan alla tuschstreck på min kropp lyckats försvinna! Idag kände jag mig nästan panikslagen av detta. Tänk om de inte kan genomföra strålningen som tänkt under tisdagen? Därför ringde jag upp till sjukhuset och frågade vad jag skulle göra. –Ta det lugnt! blev svaret. Tuschet sitter olika bra på olika hudtyper tydligen. Jag fick lov att själv fylla i streck som började försvinna, annars får de väl göra om en del röntgenbilder, sa mannen jag talade med. Det lät som om de var ganska vana vid fenomenet, vilket lugnade ner mig en aning.

Just nu känns det som att jag har drabbats av ett bakslag, vad gäller kroppens återhämtning. Jag är fruktansvärt trött hela tiden, mina muskler i armar och ben känns som spagetti för jämnan, jag är fumlig som attan, det sticks i armar och ben och jag har svårt att hålla fokus på mitt arbete, jag känner mig grötig och rörig i skallen. Det är nog ganska svårt att få vettiga svar av mig, om de inte är av den lätta ja- och nej-typen. Jag hoppas verkligen att det går över snart.

Mycket ska man vara med om…