I dag har jag gjort min första strålbehandling. Egentligen var det absolut inget märkvärdigt och än har jag ju inga biverkningar förstås. Jag kan ana en rodnad över bröstet, men det är allt. Ändå så är jag så attans, djupt och innerligt trött på alltihop. Jag sa till J i kväll att jag bara har lust att skolka från spektaklet och leva som vanligt igen. Det är ju bara som jag säger förstås, för alternativet att återinsjukna är så skrämmande att jag inte orkar tänka på det fullt ut. Hela huvudet är fullt av en massa tänk om… Tänk om jag inte råkat känna knölen när jag gjorde. Tänk om jag fegat ur och inte hade ringt till husläkaren. Tänk om det spridit sig. Tänk om…

Nä, nu försöker vi stänga av den sortens tankar. Jag tillåter dem bara att poppa upp ibland, för det mesta skärmar jag nog av eländet.

I går var jag på Ps utvecklingssamtal. Vilken skillnad det är på samtalen på hans skola jämfört med de vi håller på min skola. Vi måste dokumentera utförligt och förklara på vilka sätt eleven har visat sina kunskaper och förmågor. I går kryssades det i ett antal rutor om att P uppnått målen i ämnena och sen var det klart! Vi fick inte ens en kopia med oss hem. Mina frågor besvarades med eleganta undanglidningar, som jag inte kunde komma åt utan att vara oförskämd. När jag sedan frågade P här hemma om hans lärare egentligen hade underlag för att kunna göra den typen av bedömning, så svarade P med ett ärligt ”Nej”. Jaja, det är ju tur att jag vet ganska väl hur knatten står sig i skolan.

Har förresten inte druckit kaffe på två dagar nu. Magen är helknasig trots medicinerna jag knaprar, så antagligen har jag fått magkatarr som en gratis åkomma efter cellgifterna. Kul! Det är ju tur att jag inte är så beroende av kaffe som en del människor blir. Humöret klarar sig också ganska bra utan koffeinkicken.

 

KoKlara

20 maj 2009 11:01

Ja, än är vi inte igenom det här, men vi har ju åtminstone kommit en bit på väg.. Jag skulle aldrig klara mig utan kaffe, fast när jag fick EC var det ju tvunget för då blev det någon vecka när kaffe var helt odrickbart. Nu håller jag på att få smaksinnet tillbaks efter sista "taxen" och det är så härligt att kunna njuta av morgonkaffet! Men magen tar nog stryk, ffa av kortisonet tror jag. Det märkte jag ju den gången jag slarvade med Omeprazole-tabletterna. Kan du fortsätta med dem?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...