Här sitter jag i min ensamhet och väntar på att dimmolnen ska lätta och solen värma, så att lusten att gå ut kommer tillbaka. Nu är det bara en grad varmt (läs ruggigt kallt) ute.

Barnen sover fortfarande eftersom det är lov, så det är lugnt och stilla i huset. Här har det blivit så att det alltid är barnen som är uppe sent på kvällarna, och som därför sover längst på dagarna också. Vi gamlingar har blivit så fast i våra sovrutiner att vi inte orkar vara uppe länge ens på helgerna. Många är de filmer som bara har blivit halvsedda av oss, innan ögonen trillat igen och snarkningarna börjat rulla.

När solen värmde så där gott i helgen som gick, fick J för sig att stänga av alla element i huset. Jag hade trott att jag skulle få vila lite från vedeldandet nu, men det blev ju ännu viktigare för att kunna hålla värme i huset. Fördelen med det ska väl synas på elräkningen i nästa månad. För det ska gudarna veta, att elräkningarna på vintern är omåttligt stora i det här gamla huset. Så förutom det där altanstaketet, så hoppas jag verkligen att tilläggsisoleringen kommer igång i sommar, att en värmepump blir installerad och att varmvattenberedaren byts ut. Den sistnämnda har nog funnits här sen i slutet på 60-talet och kan inte vara annat än en energitjuv.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över meningen med allt som hänt vår familj det senaste året. När jag satt hos min kurator sist, så funderade jag lite över det här tillsammans med henne.

Jag känner att jag inte bara kan gå vidare utan att det får någon konsekvens över mitt sätt att leva. Jag måste ha lärt mig något, som jag kan ha nytta av senare i livet. Kanske jag kan bli en gladare människa? Eller snällare mamma? Eller kanske en bättre lärare? Jag kan kanske se på mina medmänniskor mer generöst och låta bli att döma andra efter bara ett första intryck? (Hu, så pretentiöst det här lät!)

Men ändå, om jag inte försökte se livet så här, skulle det kännas meningslöst för mig. Mina erfarenheter från det att jag var liten till nu, måste ändå få sätta sina avtryck i mig och påverka mitt sätt att leva på ett positivt sätt. Framför allt känner jag att jag måste passa på att leva NU, och inte skjuta upp allt jag vill göra till någon annan gång. En nog så viktig insikt tror jag. (Sen kommer jag nog alltid att deppa ner mig periodvis, men sån är jag ju och det brukar gå över.)

Och nu börjar några solstrålar tränga igenom molntäcket. Mysigt! Nu väntar äppelträdet som står i ”Stora Världen”.

 

tina t

7 april 2009 16:41

Våren efter den där hemska sommaren för snart två år sedan, då när jag fick mitt besked om bc, lagom till sommarlovet. Våren efter operationer och strålning, då kunde jag ibland bli stående och bara njuta av en annan vår, en ny, en vanlig. Förra sommaren var jag så lycklig att tom femdygnsprognosen kändes fjuttig och oviktig och jag struntade i om tonåringarna sov till klockan tre. Livet kanske är väl så vist ordnat så när vi åker på våra törnar och smockor, att vi trots det lunkar på i vår vardagsglädje och vårt vardagsmutter, men att vi ändå fått bli varse att livet är här och nu.
JAg vill önska dig en glad påsk och av väderleksrapporten att dömm kan du lägga raggsockorna på hyllan, för nu väntar vårlika aprildagar:-) må så gott från tina

 

Eva

8 april 2009 10:36

Jo, det gäller väl att kunna skilja viktigt från oviktigt. Och att njuta av det man har.
Glad påsk till dig också!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...