I onsdags kväll hade Karin och jag bestämt att vi skulle ut och äta, så att vi för en gångs skull skulle hinna prata ordentligt med varandra. På jobbet hinner vi knappt säga Hej! Eftersom mina smaklökar borde ha sin bästa dag innan kommande behandling, tänkte jag chansa på att dricka lite vin. Därför var jag tvungen att hinna hem efter jobbet och lämna bilen, fräscha till mig lite och sedan ta mig med buss till stan igen.

När jag kom hem höll J på att köra upp virke, till en blivande carport, på logen. Därför hade vi bestämt med ungarna att de fick göra i ordning maten själva, så att P skulle hinna till replokalen. Men! Naturligtvis hade de glömt att fixa käk, så det rådde full panik när jag sent omsider kom hem. Alltså blev det först en moralpredikan om dåligt ansvarstagande, innan jag fick bistå dem med både praktiskt handlag och goda råd.

Jag kände att jag ville vara lite finare på skallen än till vardags, så jag skulle göra mig till med att knyta en sjal. Jag ville absolut, bestämt ha min blåa sjal, som egentligen är lite för bred och dessutom utrustad med gardintofsar! På grund av bredden är den bökig som bara den att knyta och jag blev inte helt nöjd med tofsarna bak i nacken. Men eftersom jag var väldigt sen, så tänkte jag att det fick duga.

När jag kom ut i köket till min käkande familj, frågade jag vad de tyckte om skapelsen. Alla sa att det var väl fint. Var VÄL fint!!! Både ordvalet och röstlägena lät verkligen krystade och jag förstod att de antagligen tyckte något helt annorlunda. Därför frågade jag hur de egentligen menade. Ljög de bara för att de visste att jag skulle bli döstressad av ett ärligt svar? Jodå, fick de skamset erkänna alla tre, de visste exakt hurdan jag skulle bli om de hade ärliga synpunkter. Det är verkligen både för- och nackdelar med att ”känna sina löss på gången”.

Nu fick sjaleländet duga i alla fall, och jag hade en fin gardin i nacken som dolde mina bebisfjun. Karin sa visserligen att det var fint, men hon kanske är bättre på att hålla masken?

Tack och lov körde J mig till stan, hade jag tagit bussen hade jag säkert kommit en timme försent.

Restaurangen var verkligen ingen höjdare. Maten som jag fick smakade rent ut sagt illa. Fläskfilén verkade vara kokt i hönsbuljong och smakade absolut ingenting. Dessutom var hela anrättningen blek och urtråkig. Ändå kunde jag inte med att propsa på att få byta ut rätten. Det var naturligtvis Karin som ordnade det, med den självklarhet hon besitter i alla sådana situationer. Den nya rätten var betydligt smakrikare och mer vällagad. Sen visade det sig att desserten också var dåligt tillagad, så dit går vi nog aldrig mer.

Nu kan man alltså konstatera att jag inte kan stå på mig hos läkare, och inte heller på en restaurang. Hur mesig och undfallande får man vara? Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag har rättigheter både som patient och kund. Jag känner mig som ett hopplöst fall. Varför har jag blivit sådan?

När klockan var tio på kvällen kom jag hastigt och lustigt på att jag skulle ta mina kortisontabletter inför den kommande cytostatikan. PANIK! Hur viktigt är det egentligen att man tar medicinen på exakt rätt klockslag? Jag har ju fått ett schema med både klockslag och hur många tabletter som ska sväljas ner varje dag. Karin fick också lite panikkänning och ringde efter vår privatchaufför för kvällen. (Tusen tack Anders!) Så när jag äntligen kom hem var jag två timmar sen med tablettintaget. Tänk om de inte skulle kunna medicinera mig nästa dag?

När katteländet ville bli utsläppt klockan två på natten, kom jag på ytterligare en sak som jag hade glömt. Mina stackars gurk- och tomatplantor hade inte blivit täckta och temperaturen låg farligt nära nollstrecket. Det var bara att sätta på sig morgonrocken och trava ut till de små skyddslingarna i kylan. Och eftersom kortisonet börjat verka, så var det lögn att somna om förrän några timmar senare. Ibland blir jag bara sååå trött på mig själv och mina påhitt!

 

Karin

2 maj 2009 21:57

Mmm, får hålla med om att restaurangen ifråga inte får något mer besök. Och du, det behövdes ingen mask - du var fin i din blåa sjal.

Tur att vi är bra på olika saker, för din mat såg trist ut ;-)!
Kram!

 

Eva

2 maj 2009 22:21

Hihi! Tackar så mycket.
Undrar vad kocken egentligen är bra på?
Nattakram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickran...

  Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen o...

  I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar...

  Oj, vad länge sedan jag skrev! Det har hunnit hända en hel del, men jag har ju inte längre tid att skriva som i våras. Då hände det däremot inte så mycket… och ändå lyckades jag skriva om det!   Roligt var det när syrran med familj kom på be...

  J är som sagt en riktig slavdrivare när han är ledig. Någon drönartillvaro har man inte en chans till. Enda sättet att få det lite lugnt på, är att hävda att ”idag mår jag nog inte riktigt bra”.   De flesta dagar så här långt på semest...