I natt har jag sovit sådär illa igen. Jag blir så hög av kortisonet att varken kroppen eller huvudet kan slappna av. Jag sover en timme, sen är jag vaken allt mellan en och tre-fyra timmar. Trots detta har jag hållit mig vaken hela dagen och faktiskt åstadkommit en hel del trädklippning. Emellanåt blev jag lite illamående av ren trötthet, men det gick över när jag satte mig i solen och vilade en stund. Jag hoppas att jag orkar med morgondagen lika bra, då blir trädet i ”Stora Världen” klart.

Den del av tomten som gränsar ut mot vägen, består egentligen bara av en stor ödslig gräsmatta. Visserligen låter vi en äng av prästkragar blomma upp där till midsommar, och då är det vackert som i en saga. Men som sagt, resten av året är det bara gräs och mycket mossa.

Vår första sommar här, var P knappt två år gammal och M tre och ett halvt år. De var ganska springiga av sig och vi hade inget staket mot vägen. Gräsmattan var stor och lockande och vägen hade rentav en magnetisk dragningskraft på framför allt P. Åtskilliga var de gånger när jag fick rusa efter honom och fälla honom med rena rugbytacklingar, för att få stopp på honom innan han hann komma ut på vägen. Det första vi gjorde våren därpå, var att sätta upp ett staket och en grind till infarten. Den första sommaren döpte vi i alla fall gräsmattan som var så ofantligt stor till ”Stora Världen”, ett namn som fortfarande är mycket gångbart i familjen.

Idag har M och jag gjort ett synnerligen vackert påskris till trappan, det tycker åtminstone hon och jag. Annars försöker vi att hålla en låg pyntprofil i det här hushållet. Dels är jag inte så förtjust i för mycket krafs, dels är det fruktansvärt jobbigt att plocka ihop eländet igen.

Vi har också hunnit planerat vår stora skattjaktsdag, som vi alltid har på påskaftonen. (Planeringen börjar ofta direkt efter julen, men då bara på idénivå.) Barnen ställer stora krav på oss föräldrar, det måste bli svårare och svårare för varje år. Den här gången tror jag att de får något riktigt svårt att bita i. Haha!

De senaste åren har barnen ordnat en skattjakt även för oss vuxna. De blir förstås också mer hemlighetsfulla och mer avancerade i sitt planerande, så det är riktigt roligt att fara runt på tomten och leta.

Första gången barnen skulle gömma en skatt åt oss, var de inte så gamla. De kom på att de kunde fylla ett påskägg med lösgodis och gräva ner det i sandlådan. Tyvärr blev det inte så lyckat, för de tänkte inte på att stoppa ägget i en plastpåse först. Därför blev ägget inte bara godisfyllt utan även fullt med sand och sötsugna myror. Inte så lyckat… och inte så gott efteråt.

Nu har jag varit på min NÄST SISTA behandling. Från att bara ha känts som en lång och motig uppförsbacke, börjar tillvaron luta lite utför igen. (Hm, återigen en liten logisk ordkullerbytta – om det går utför är det ju inte så bra egentligen!?) Så här menar jag förstås; i det som bara känts som ett stort mörker, börjar man nu ana en ljusning. Efter nästa behandling ska vi hitta på något sätt att fira. Dessutom blir det på Valborgsmässoafton, så då har vi dubbel anledning att celebrera.

Innan behandlingen skulle jag hinna med ett läkarbesök. Det har absolut inte varit något fel på de läkare jag hittills träffat, men den här fick jag extra förtroende för. Det kan ha varit så enkelt att hon satte sig hos mig i stället för vid skrivbordet, och hon var mer personlig när vi diskuterade behandlingen och medicineringen efteråt.

Nu har jag fått extra värktabletter och även sådana som kan hjälpa mot katarren i magen. Förhoppningsvis ska jag inte behöva vakna av smärtor på nätterna, för det var det som kändes tyngst efter förra omgången. Att ha ont på dagen är lättare, för då ska jag ju ändå vara vaken och man kan distrahera sig själv på olika sätt.

Apropå sysselsättning måste jag konstatera att jag trodde att jag skulle vara en riktig soffliggare som låg och tittade på TV hela dagarna. De timmar jag har tittat på TV eller film under dagtid kan nog räknas på båda händernas fingrar. Inte så mycket alltså. Sedan kan man förstås fundera på hur mycket tid jag har tillbringat vid datorn? Och vi som har tidsbegränsats barnens datoranvändande! Jag får nog förbereda mig på en diskussion, om de läser det här.

Idag var barnen och J med mig på sjukhuset. Jag tror att det var nyttigt för dem alla tre att se hur det går till. Jag sitter ju bekvämt tillbakalutad i en skön, avancerat inställbar fåtölj (av galon visserligen) och läser eller lyssnar på en bok. Ofta har jag köpt en kvällstidning också, så att jag får mitt behov av månadens skvallerdos uppfylld. Det brukar alltid finnas något sudoku eller korsord om man har väldigt tråkigt. Så just under behandlingen är tillvaron ganska behaglig, men det visste ju inte barnen trots att jag har försökt att beskriva det för dem.

För mig var det förstås roligt att få sällskap, då kändes tiden inte fullt så lång. Jag tog min droppställning och så gick vi ut till cafeterian och fikade tillsammans. En bra muta för att få barnen att följa med i dag. Efteråt spelade vi kort i behandlingsrummet, och då höll den snälla personalen tummarna för mig förstås. Patienten i fokus i alla lägen.

J var som vanligt en klippa och började köra ”rally” med fjärrkontrollen till min stol, varpå både droppställningen och jag höll på att fara all världens väg. Och eftersom P använder sin far som förebild när det passar honom, var han inte sen att ta efter. Generalsuck! Nåja, innan vi gick därifrån fick båda ungarna prova att sitta i stolen och mixtra lite försiktigt med kontrollen. Jag ville ju inte att personalen skulle bli arg, men samtidigt förstår jag ju hur gärna de ville testa.

Nu ska vi ha en lång och förhoppningsvis inte så smärtsam påsk.

Jag önskar GLAD PÅSK till alla er som läser det här.

Jag måste erkänna att det är skitkul (förlåt uttrycket) att så många läser mina knasiga funderingar.

Nu är jag riktigt sur. Jag har precis ringt till högstadieskolan där M går. Vår förhoppning var att P också skulle komma in där, så att vi hade båda barnen samlade. Beskedet jag fick, var att han INTE kom in. Det är fullt! Så i stället för att ha båda ungarna i stan, vilket de verkligen behöver, så hamnar de på skolor med 3 mils avstånd. Nåja, vi får väl hoppas att P hamnar med goda kamrater i sin skola. Det geografiska avståndet blir väl mer ett problem för J och mig. Skit också!

Idag kommer det bara att handla om dåligt humör märker jag.

Vi var och skulle påskhandla i går. J hade bestämt att barnen skulle följa med för att hjälpa till, så då kunde kanske ett restaurangbesök göra det hela lite trevligare och mer lockande. Men den största orsaken till att äta ute, var egentligen att jag absolut inte hade lust att laga mat. Så långt var allt frid och fröjd. Men inne i affären kände jag hur något svart och surt elände i mitt inre tog överhanden. Det var för mycket folk och det gick inte att komma fram till ostdisken. Det fanns inga marsipanpåskägg från Anton Berg, men en faslig trängsel framför lösgodiset. Det fanns ingen matfantasi i mitt huvud, ungarna körde kundvagnen för sakta och stod i vägen när jag skulle scanna osv. Äsch, det blev ju handlat till slut och precis som jag hade räknat ut klarade vi oss från avstämning. Alltid något!

Av någon anledning blev sedan M på riktigt dåligt humör i bilen på väg hem. (Kan hon ha ärvt den egenheten efter sin mor?) Efter att vi hade plockat upp alla varor, så klampade hon uppför trappan till sitt rum. Sen dundrade hela huset i en timme ungefär. Hon blåste sin skalle ren från alla onda tankar med lite japansk heavy-metal. Puh! Som det låter! Jag tror att vi andra också fick skallarna rensade. Men efteråt kom hon ner och var på lite bättre humör, fast utan att kunna förklara varför det blev dåligt. Antar att det är sådant som bara händer i tonåren?

I morgon är det dags för en ny behandling. Jag hoppas verkligen att det ska fungera lika bra som förra gången. Visserligen fick jag rejält ont i kroppen och magen, men jag var mentalt närvarande och det känns viktigare för mig. Maten kommer väl inte att smaka här i påskhelgen, men det är kanske bara bra. Nu har jag gått upp massor i vikt, så lite ofrivillig bantning kan vara på sin plats. (Ännu en anledning till att vara tjurig.) Men jag vill verkligen att det här ska vara över snart.

Här sitter jag i min ensamhet och väntar på att dimmolnen ska lätta och solen värma, så att lusten att gå ut kommer tillbaka. Nu är det bara en grad varmt (läs ruggigt kallt) ute.

Barnen sover fortfarande eftersom det är lov, så det är lugnt och stilla i huset. Här har det blivit så att det alltid är barnen som är uppe sent på kvällarna, och som därför sover längst på dagarna också. Vi gamlingar har blivit så fast i våra sovrutiner att vi inte orkar vara uppe länge ens på helgerna. Många är de filmer som bara har blivit halvsedda av oss, innan ögonen trillat igen och snarkningarna börjat rulla.

När solen värmde så där gott i helgen som gick, fick J för sig att stänga av alla element i huset. Jag hade trott att jag skulle få vila lite från vedeldandet nu, men det blev ju ännu viktigare för att kunna hålla värme i huset. Fördelen med det ska väl synas på elräkningen i nästa månad. För det ska gudarna veta, att elräkningarna på vintern är omåttligt stora i det här gamla huset. Så förutom det där altanstaketet, så hoppas jag verkligen att tilläggsisoleringen kommer igång i sommar, att en värmepump blir installerad och att varmvattenberedaren byts ut. Den sistnämnda har nog funnits här sen i slutet på 60-talet och kan inte vara annat än en energitjuv.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över meningen med allt som hänt vår familj det senaste året. När jag satt hos min kurator sist, så funderade jag lite över det här tillsammans med henne.

Jag känner att jag inte bara kan gå vidare utan att det får någon konsekvens över mitt sätt att leva. Jag måste ha lärt mig något, som jag kan ha nytta av senare i livet. Kanske jag kan bli en gladare människa? Eller snällare mamma? Eller kanske en bättre lärare? Jag kan kanske se på mina medmänniskor mer generöst och låta bli att döma andra efter bara ett första intryck? (Hu, så pretentiöst det här lät!)

Men ändå, om jag inte försökte se livet så här, skulle det kännas meningslöst för mig. Mina erfarenheter från det att jag var liten till nu, måste ändå få sätta sina avtryck i mig och påverka mitt sätt att leva på ett positivt sätt. Framför allt känner jag att jag måste passa på att leva NU, och inte skjuta upp allt jag vill göra till någon annan gång. En nog så viktig insikt tror jag. (Sen kommer jag nog alltid att deppa ner mig periodvis, men sån är jag ju och det brukar gå över.)

Och nu börjar några solstrålar tränga igenom molntäcket. Mysigt! Nu väntar äppelträdet som står i ”Stora Världen”.

Idag känns det som om jag kört i 160 km/h. Inte en lugn stund alltså. Jo, när jag var i Harbo var det lugnt och mysigt.

Dagen började annars med blodprovstagning. Tack och lov var det sista omgången i forskningsstudien jag deltar i. Hädanefter är det bara två rutinprov efter varje behandling. Då kan jag själv bestämma vid vilken tid under dagen som jag ska lämna provet. Nu har jag varit tvungen att gå upp väldigt tidigt, och det gillar jag inte alls.

Efter provtagningen for jag ut till köpcentret och köpte lite smågrejor som behövdes under dagen. Det värsta som finns är att få en sådan där tråkig avstämning som man råkar ut för ibland när man scannar varorna själv. Extra hemskt är det om man har handlat för ett par tusenlappar och kundvagnen svämmar över av varor. Förra gången jag råkade ut för en avstämning blev jag jublande glad eftersom jag hade handlat så lite. Idag handlade jag sju-åtta varor och fick avstämning igen. Vilken tur! I morgon kväll kan vi säkert storhandla inför påsken och klara oss utan att behöva packa upp alla varor på bandet.

Jag hann hem och slänga i mig lite frukost innan jag åkte ut till Karin H, för att prova lite specialbeställda mössor. Dessa var till mycket stor belåtenhet och dessutom oförskämt billiga. Det är nästan så jag skäms för att ha betalat så lite. Karin och hennes man bjöd på både lunch och fika ute i solskenet på deras altan. En sådan lyx! Jag niger och bugar.

Nu har jag ordentligt med tunna bomullsmössor/hattar att använda i vår och sommar. Jag tänker faktiskt vara så fräck att jag använder mössa på jobbet igen. Det syns att jag inte har något hår under mössan, så det får eleverna förstå. Ni anar inte hur mycket bekvämare det är att slänga på sig en mössa, jämfört med att stå och försöka knyta snygga knutar på sjalarna.

När jag kom hem från Harbo, hämtade jag bara barnen för att åka till Uppsala för lite kläd- och skoshopping. Ju äldre de blir, desto kräsnare blir de också. Men så länge jag betalar, får jag tydligen delta i shoppandet. Fast i ärlighetens namn är jag ganska nöjd om de åker på egen hand. Jag har aldrig tyckt om att gå i affär efter affär för att i bästa fall hitta något som jag bara blir hyfsat nöjd med.

Sista anhalten för dagen blev en byggmarknad, där vi köpte virke till altanen. Nu tror jag nästan på att staketet kommer att bli klart i påsk. Hoppet är det sista som överger en…

I dag har varit en dag med huvudvärk. Jag vet inte om det beror på att jag jobbar så lite eller om det faktiskt är en positiv biverkning av cytostatikan, men jag har haft väldigt lite huvudvärk under de senaste månaderna. Därför blev jag på riktigt dåligt humör när jag vaknade med migrän i morse. Först tänkte jag att det kanske var alkoholens fel. I går provade jag nämligen att dricka lite cider till maten. Men nu var det så lite att inte ens en nykterist skulle kunna bli dålig. Cidern var tyvärr inte fantastiskt god, men det gjorde i alla fall inte ont i munnen. Smaklökarna är hyfsat återställda, men cidern var nog lite väl torr för att den skulle passa tungan. Jag kanske ska prova ett glas punsch, det är ju väldigt sött och gott.

När jag skulle fortsätta att klippa i äppelträdet, kände jag att gårdagen hade tagit ut sin rätt. Det var inte alls lika roligt att klättra på stegen i dag, och att behöva flytta på den var extra tungt. Eftersom stegen är så hög och har mycket små hjul, är den väldigt tung att flytta i en sörjigt mjuk gräsmatta.

J har bytt till sommardäck på båda bilarna idag. Mitt jobb var att flytta bilarna så att de stod på ett sätt som passade honom. Flera gånger hade jag precis hunnit klättra högst upp på stegen, när han ropade att han behövde flytthjälp. Rackarns så grinig jag blev. Inte blev det bättre av att ”solen lyste med sin frånvaro”. (Så dumt, så borde man inte ens kunna säga?)

Det var ganska kallt i dag och jag frös om både nacken och huvudet, njutningen från i går var som bortblåst. Jag har trots kylan spelat ett parti kubb med barnen, och slagit några slag med brännbollsträt bara för att se om jag fortfarande kan. (Och det kan jag!)

J har precis kommit hem, efter att ha åkt till stan för att posta en nyckel till grannarna. De är uppe i Härjedalen för att ”njuta” av den sista snön och hade glömt skoternyckeln hemma. Det märks att vi kommer från olika delar av landet. De är norrlänningar och gillar verkligen snön. Jag kommer söderifrån och känner att vintrarna här i Uppland blir jobbigare och jobbigare för varje år. När jag blir gammal och rik ska jag flytta till Medelhavet på vinterhalvåret.

I morse vaknade jag mitt i en otäck dröm. Min stackars lilla katt var egentligen ett lodjur. Lodjur kan man ju inte ha i fångenskap, så vi var tvungna att släppa honom fri. Detta gjorde vi långt uppe i Norrland, mitt i en skog, mitt i smällkallaste vintern. Men det skulle han säkert klara, så lodjur han var. Det var bara jag som tvivlade på att han skulle må bra av detta.

Dessutom skulle P flytta hemifrån i samma veva. Usch, vilket ångestfyllt uppvaknande för en matte och mamma!

Dagen i övrigt har varit allt annat än ångestfylld. Jisses vilken underbar vårdag. Jag har varit ute från klockan elva fram till halv sju, då magen började kurra efter kvällsmat.

Vi har gjort en provsektion av vårt blivande altanstaket. Det kommer att bli både fint och dyrt. Trots att vi valt en synnerligen enkel variant så måste vi köpa massor av virke och skruv. Men köper vi det så hjälper vi ju till att hålla finanskrisen stången en stund till. För man ska väl konsumera?

Jag har nästan klippt färdigt vårt äppelträd, som en gång i tiden hette Lena. När barnen var riktigt små så döpte vi alla fruktträd med namn vi gillade. Ett träd fick alltså heta Lena, efter en av Js gamla flammor. (Namnet var egentligen inte sanktionerat av mig, men barnen tyckte att det var bra så då fick det väl vara så.) Nu har vi bara ett namn kvar i bruk och det är Tarzanträdet. Det har förstås varit klätterträdet framför alla andra, och fortfarande hänger det gungor och en repstege kvar i det. Och fortfarande gungar barnen i det.

J och jag åt lunchen utomhus, medan barnen var i stan och uträttade något mystiskt ärende som inte vi fick känna till. Det känns väldigt skönt att de kan åka iväg på egen hand numera. Enda nackdelen är att det är så förbaskat dyrt. Jag har inte hjärta att låta dem betala både bussbiljett och lunch själva, så där rök 200 kronor på direkten.

När middagen var färdig, var jag så trött att jag inte trodde att jag skulle orka äta utan somna med ansiktet i kantarellsåsen. Tack och lov klarade jag mig genom måltiden, men nu är det definitivt läggdags.

Idag har jag upptäckt fördelarna med att ha ett rejält fettlager på rumpan. Jag har köpt nya gardiner som jag syr fast ovanpå de gamla för effektens skull. När jag skulle sätta upp den första så ställde jag mig på soffryggen, tappade balansen, trasslade in ena foten i gardinen och föll handlöst baklänges ner på golvet. Som tur var det mest självkänslan som fick sig en smäll, och så rumpan förstås, men tack och lov bara mjukdelarna på densamma.

Vi tog en promenad i eftermiddagssolen i dag, J och jag. Syftet med att gå just idag var inte främst det hälsosamma. Nej, vi skulle ut på spionuppdrag. Vid ett rött hus längs vägen vi brukar gå, finns ett staket av en modell som vi tycker skulle passa till vår altan.

Vi har tittat på det många gånger, men har en tendens att glömma exakt hur det är konstruerat. Idag skulle jag fotografera i smyg, och J skulle memorera dimensionerna på virket som de använt.

Tror ni inte att ägaren till huset kom ut, just som J stod och vrålglodde och jag mixtrade med min mobil? Det var lika bra att säga vad vi höll på med, så att de inte skulle skicka hunden på oss. Men att jag hade fotograferat ville jag inte riktigt stå för, så jag fumlade klumpigt med mobilen och började låtsas att jag pratade med ett av barnen. Pinsamt!

Nu ska vi i alla fall mäta hur mycket virke vi behöver till altanen, och i påskhelgen så hoppas jag att ljuden av såg och skruvdragare stör vårfriden ordentligt.

P är på skoldisco och ska snart bli hämtad. Undrar om han har suttit på pizzerian och tittat på Simpsons precis som förra gången? Det är ändå ett sundhetstecken att han vill åka in till byn när det är disco. Nu umgås han ju med sina vänner och dansar tydligen också. Förr valde han alltid bort det till förmån för en hemmakväll med mamma och pappa.

Idag har jag suttit ute och solat i ett par timmar. Himlans vad skönt det var. Man blir ju en annan människa i värme och ljus. Det enda som störde var ljudet av galna, trumpetande gäss på väg norrut. (Se där kom det en fågelrapport i dag igen.) 

Jag undrar hur länge jag kommer att hinna ägna mig åt det här lilla tidsfördrivet att blogga förresten? Nu finns det massor av andra roliga saker att göra, mest i trädgården förstås.