Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickrande? Så till alla er - en liten lägesrapport följer:

Nu har jag varit hemma i tre dagar från jobbet. I måndags opererades min venport bort. Det är via den jag har fått cytostatikan. (Egentligen skulle jag haft något som heter ”picc-line” instoppad i armen, men varför det inte blev så är en helt egen historia.)  Att ta bort denna fula dosa som suttit inopererad under skinnet på vänstra sidan av bröstkorgen, känns som en milstolpe. Fantastiskt skönt!

När den sattes in var jag fruktansvärt spänd och nervös. Jag frös där jag låg på operationsbordet och trots att jag fick lugnande medel intravenöst, darrade jag som ett asplöv i höststormen. Den här gången var jag betydligt mer avkopplad. Nu skulle den bort och ett nästan årslångt elände kändes avslutat. Därför bestämde jag mig för att avstå den lugnande sprutan, vilket var riktigt skönt. Trasslet med att få hem bilen uteblev, eftersom jag kunde köra den hem själv.

Sköterskan som assisterade läkaren vid operationsbordet var en rejält klämmig, ung värmländska. Jäklar som hon pratade, oavbrutet! Ibland kan jag bli rejält störd av den typen av människor, men det fanns något väldigt positivt i den här tjejen. Hon babblade på om sina egna privata saker, men lyssnade faktiskt om jag någon gång fick en syl i vädret. Till slut låg jag och skrattade, trots att läkaren rev och slet i dosan och slangen som så vackert bäddats in i mina nya fina fettdepåer. Till och med läkaren (som var en riktig tråkmåns sist jag mötte honom) deltog till slut i samtalet. Innan jag gick därifrån visste vi ”allt” om varandras trädgårdsmödor, och jag förstod att jag inte är ensam om att älska trädgården i maj och juni, för att nästan avsky den i juli och augusti. Dessutom fick jag stränga order om att inte gräva i landet i höst, utan snällt vänta till våren (pga av såret alltså, inte av några nya trädgårdsrön).

Efter operationen bjöds jag på ett par mackor, ett glas saft och lite kaffe. Därefter skulle jag sitta och vänta i en halvtimme innan jag skrevs ut, bara så att de såg att jag inte tuppade av utan hämtade mig igen.

Efteråt traskade jag ner till ODA, den onkologiska dagvårdsavdelningen. Där skulle Ellen få ännu en av sina otaliga doser medicin. Vi har en förmåga att pricka in samma dagar, men det kanske beror på att hon måste dit så vansinnigt ofta. Vi fikade tillsammans och sen åkte vi hem hit, åt lite lunch och tog en pratstund i eftermiddagssolen. När vi satt i det som kändes som den sista sommarsolen, konstaterade Ellen, att precis så satt vi i våras och njöt av den första riktiga vårvärmen. Jisses, så fort tiden går. Även om jag är glad över att vara frisk igen, så saknar jag våra regelbundna träffar. I helgen blir det i alla fall en långträff. Ellen fyller år och vi firar med henne uppe i Rättvik. Det ska bli roligt!

I går var jag på utvecklingssamtal för P. Det första på ”högstadiet”. Han hade förberett sig väldigt noggrant genom att skriva långa och redogörande svar på en massa frågor han hade fått med sig hem. Jag tyckte tyvärr att läraren var dålig förberedd, så samtalet kändes aningen krystat. Men killen verkar nöjd med sitt skolval och lärarna tycks eniga i att han är både skötsam och duktig. (Jag är vansinnigt stolt över båda mina ungar, men ibland undrar jag hur de har kunnat bli sådana?)

Jag ska villigt erkänna att idag skäms jag nog en del. Visst skulle jag egentligen kunnat jobba idag. Men igår kändes det rejält i såret och jag hade sovit dåligt natten före. Man blir ju lätt lite kinkig när man inte kan ligga som man är van.

I förra veckan fick jag tyvärr veta att en av mina gamla kollegor återinsjuknat i bröstcancer. Denna sjukdom är ett spöke. Visst blir man mörkrädd!

Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen och så pyton jag mådde. Nu mår jag bra, även om det finns spår av behandlingen kvar i kroppen.

Tyvärr var det inte någon av de bättre läkarna som jag fick träffa. Jag fick känslan av att han hellre stilade inför läkarkandidaten han hade med sig, än lyssnade på mig. Det är inte så konstigt att jag är trött med tanke på den starka medicineringen. Att jag sen är så trött att jag blir fysiskt illamående och gråter ibland, det får jag väl leva med. Värken i lederna ska utredas av en reumatolog, för att förhoppningsvis utesluta att något sådant tillkommit. Ödemen får jag leva med tills vidare, det kan ta tid innan det släpper. Magproblemen blir bättre med tiden och utan kaffe och alkohol förstås. Hmm… Så trist!

Men tuttarna blev ordentligt genomklämda av två unga män. Vilken tur att man börjar bli gammal och i stort sett har slutat att bli generad över sådana saker. (Det var kanske värre för J som satt och tittade på?) Lyckligtvis fanns det inga nya knölar, men jag kommer att kallas till mammografi oftare än andra i min ålder. Sen ska jag noga kolla mig själv, även i armhålorna, över bröstbenet och runt nyckelbenen. Usch, säger jag som nästan inte törs det längre. Jag känner för att göra som strutsen, det jag inte ser eller känner finns väl inte heller?

Efteråt lunchade jag med Ellen som skulle få behandling på eftermiddagen. När jag var sjukskriven hann jag träffa henne ofta, men nu blir det inte tid till det längre. Det känns riktigt trist, för hon har varit ett stort stöd under året som gått och vi lärde känna varandra mer än under alla de föregående tjugo åren tillsammans. Konstigt att det ska behövas en så allvarlig sjukdom för att det ska bli så.

I morgon ska jag på personalfest. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att umgås i större sociala sammanhang, eftersom jag inte tycker att jag ser normal ut. Så jag får se kvällen som en mental träning och hoppas att det blir så trevligt att jag glömmer bort mig själv. Mitt egofixerade skrälle!

I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar lagom smickrande och jag tolkar det som att jag är ganska klok och mogen, men ändå inte lastgammal.

Men skämt åsido så fick dagen mig att bli tacksam, fundersam och en aning nedstämd. (Jag blev förstås glad också!) Jag har tryckt undan många känslor det senaste året och tror att det är en omedveten strategi jag använder mig av när livet blir för jobbigt. Jag börjar känna igen mönstret och kan spåra det tillbaka till när jag var barn. Erfarenheten säger mig också att det förr eller senare kommer tillbaka med full kraft, och det kan bli jobbigt.

Därför vore det kanske bra om jag medvetet släppte fram en del känslor runt min sjukdom och bearbetade dem vartefter? Kan man aktivt bestämma sig för att ta sig an sitt inre så? Eller styr själslivet mig helt utan min egen vilja?

Jag är i alla fall tacksam över att ha kunnat fira ännu en födelsedag. Jag är så otroligt tacksam över att få finnas till för och med mina barn ett tag till. Jag är glad över att ha J med mig, även om det inte alltid låter så, hihi! Jag är nöjd med att inte känna alltför stor åldersnoja. I mitt sinne är jag faktiskt fortfarande ung, rentav barnslig, men erfarenheten av det jag varit med om och faktiskt kan, hjälper mig att bli klokare. Jag börjar känna att människor räknar med mig, något som jag har svårt att ta till mig men blir väldigt glad för.

När vi var ute på galej i fredags, sa en kollega att jag måste vara himla stark. Kaxigt kontrade jag med att man kan bestämma sig för vilken sorts människa man vill bli. Så enkelt är det kanske inte alltid, men en liten sanning ligger det nog i bådas kommentarer. Jag har bestämt mig för att inte bli bitter (även om jag i vissa, men lyckligtvis få avseenden är långsint så in i norden). Jag ska försöka tänka positivt, både om mina medmänniskor och livet i stort och bemöta dem jag stöter på i olika sammanhang så bra jag bara kan. Och jag ska försöka vara glad så mycket jag orkar.

En bibliotekarie på jobbet har börjat förse mig med böcker som jag ”bara måste läsa”. Det är egentligen böcker för barn, men med ett ”vuxet” innehåll. Jag vet inte om hon tänker att jag ska använda böckerna i arbetet med barnen, eller om hon bara tipsar mig i största allmänhet? Strunt samma vilket! Jag har nämligen fått för mig att dessa böcker ska säga mig något om mitt liv, hur det är och hur det kan vara/kan bli.

En bok handlar om ”Själens fågel”, en otroligt vacker bok som försöker förklara oss människor som mer än bara något fysiskt.

En annan bok kan man se som en sorts slumpvandring i livet, ”Edward Tulanes fantastiska resa”. (Den handlar om en porslinskanin!) Den är jag inte klar med än, men jag tror jag tycker om den. Jag läser den på nätterna i skenet från en ficklampa, för att inte väcka J. Hur mycket av våra liv avgörs av en slump?

Jag har ytterligare en bok som jag försöker läsa på jobbet, när hela klassen har ”tyst läsning”. (Fast jag inser att jag aldrig får ro att läsa då, eftersom det hela tiden händer saker i ett klassrum fyllt av nioåringar.) I boken hålls en pojke isolerad från sina klasskamrater och från ”vanligt” liv av sin farmor. En dag dyker en flicka upp i klassen och pojkens värld öppnas plötsligt. Han som hållits tillbaka av omedveten rädsla och gammal vana, gör plötsligt fantastiska upptäckter av livet. Just rädsla och gammal vana styr mig väldigt mycket. Det är inte så många äventyr eller avsteg från det inrutade i mitt liv, men det kanske kan bli? 

Pretentiöst dravel! Nu igen! Fast det är skönt att försöka organisera sina tankar också, även om man kanske inte alltid borde offentliggöra dem. Hoppas jag kan sova nu?