När jag var på sjukhuset i går förmiddag, passade jag på att gå upp till dagvårdsavdelningen där jag fått mina cytostatikabehandlingar. Eftersom jag har mått så dåligt den senaste veckan ville jag veta om det är normala biverkningar, eller om det kan bero på något annat. Förhoppningsvis är det övergående krämpor, men de ville i alla fall ta några blodprover för att vara på den säkra sidan. Skönt att bli tagen på allvar och att det togs prover direkt. Jag har säkert sagt det innan, men jag har blivit otroligt väl omhändertagen vart jag än behövt vända mig på sjukhuset.

Eftermiddagen igår användes till att åka med Ellen till ett par plantskolor och en stor trädgårdsbutik. Så mysigt det är att gå runt och titta och lukta på blommorna, och fundera på hur man ska arrangera sina planteringar hemma. Det blev en dyr eftermiddag, men väldigt fint här hemma. Det var dessutom skönt att träffa Ellen igen. Många av krämporna och känslorna jag har är svåra att förklara för andra, och säkert svåra att förstå också. Men hon vet vad det handlar om och förstår exakt vad jag försöker förklara. Det blir en sorts bekräftelse på att jag inte bara är inbillningssjuk, som jag själv tror ibland.

I dag har jag varit ute i trädgården hela dagen och planterat och planterat. Krukor och tunnor fyllda med blommor ska förhoppningsvis göra altanen lite mer hemtrevlig än innan. Och äntligen har gurk- och tomatplantorna kommit ner i lådorna ute i växthuset. Hoppas att den värsta frostfaran är över, annars blir det jobbigt att springa runt och lägga över alla ”pottor”.

Jag är rejält trött i kväll, men måste hålla mig vaken ett par timmar till. M är på fest hos en kompis och jag har lovat att åka och hämta henne. Hon och J hade gaddat ihop sig för en gångs skull. Jag var nämligen mycket tveksam till om hon skulle få gå på festen, eftersom hon var hemma från skolan i går med en rejäl förkylning. Jag ansåg att hon inte var helt frisk än, men J tyckte att det var självklart att hon skulle få åka iväg. Så gissa vem av sina föräldrar hon gillade mest idag?

I dag vaknade jag med migrän och ville verkligen inte gå upp ur sängen. Men eftersom jag hade en i det närmaste fullbokad dag, var det bara att bita ihop efter att jag svalt migräntabletterna. (Det hade varit dumt att göra det innan!)

J kom hem efter en mycket kort arbetsdag, och åt frukost tillsammans med mig. Han tänkte följa med mig upp på sjukan, för att se hur det går till och hålla mig sällskap förstås. När vi kom dit, visade det sig att maskinen som jag skulle strålas i/av/med (?) varit sönder under morgonen. Nu var den precis lagad, men det hade bildats en lång kö av patienter, och väntetiden var minst en och en halv timme. Generalsuck! Eftersom vi hade lovat P att komma till vårshowen på hans skola klockan tolv, var det lika bra att åka hem igen så att vi inte skulle missa den. Jag bestämde mig för att göra ett nytt sjukhusbesök på eftermiddagen i stället, för strålas måste jag ju.

Vi kom för en gångs skull ordentligt i tid till den där vårshowen, som sexorna traditionsenligt genomför varje år på Ps skola. Hans hårdrockband skulle både inleda och avsluta föreställningen. Jag hade redan lovat att jag kunde komma och titta, men J var inte säker på att hinna från jobbet. Därför blev ungen extra glad när ”farsan” dök upp. Kul att vi fortfarande är så viktiga för honom. Jag hade dessutom kommit ihåg att ta med både vanlig kamera och videokamera, så nu är det förevigat ordentligt.

Till min stora förvåning så är killarna RIKTIGT proffsiga. (Ja, jag vet att jag är part i målet och att jag skryter nu, men det är min blogg.)  De har ju bara varit ett band sedan i februari. Dessutom har trummisen bara varit med i bandet sedan tre veckor tillbaka och han hade aldrig spelat trummor förr. Efteråt var de mycket glada och nöjda, eftersom de fick en enorm respons från publiken. Idrottshallen var fylld av alla elever på skolan, personal och stolta föräldrar, så det var minsann en stor publik för de unga rockstjärnorna.

För mig var det första gången jag visade mig riktigt offentligt, dessutom utan mössa, i byn. Flera ur personalen på lågstadiet, där både barnen och vi trivdes då det begav sig, kom fram och kramades och frågade vad som hänt och hur det är. Sådant värmer verkligen. Det är bättre att vara rak på sak och fråga, än att låtsas som ingenting. Sen finns det andra bekanta som verkligen smiter så fort de ser oss, trots att vi varit ganska nära vänner innan. Men de tror kanske att vi smittar?

I dag har jag gjort min första strålbehandling. Egentligen var det absolut inget märkvärdigt och än har jag ju inga biverkningar förstås. Jag kan ana en rodnad över bröstet, men det är allt. Ändå så är jag så attans, djupt och innerligt trött på alltihop. Jag sa till J i kväll att jag bara har lust att skolka från spektaklet och leva som vanligt igen. Det är ju bara som jag säger förstås, för alternativet att återinsjukna är så skrämmande att jag inte orkar tänka på det fullt ut. Hela huvudet är fullt av en massa tänk om… Tänk om jag inte råkat känna knölen när jag gjorde. Tänk om jag fegat ur och inte hade ringt till husläkaren. Tänk om det spridit sig. Tänk om…

Nä, nu försöker vi stänga av den sortens tankar. Jag tillåter dem bara att poppa upp ibland, för det mesta skärmar jag nog av eländet.

I går var jag på Ps utvecklingssamtal. Vilken skillnad det är på samtalen på hans skola jämfört med de vi håller på min skola. Vi måste dokumentera utförligt och förklara på vilka sätt eleven har visat sina kunskaper och förmågor. I går kryssades det i ett antal rutor om att P uppnått målen i ämnena och sen var det klart! Vi fick inte ens en kopia med oss hem. Mina frågor besvarades med eleganta undanglidningar, som jag inte kunde komma åt utan att vara oförskämd. När jag sedan frågade P här hemma om hans lärare egentligen hade underlag för att kunna göra den typen av bedömning, så svarade P med ett ärligt ”Nej”. Jaja, det är ju tur att jag vet ganska väl hur knatten står sig i skolan.

Har förresten inte druckit kaffe på två dagar nu. Magen är helknasig trots medicinerna jag knaprar, så antagligen har jag fått magkatarr som en gratis åkomma efter cellgifterna. Kul! Det är ju tur att jag inte är så beroende av kaffe som en del människor blir. Humöret klarar sig också ganska bra utan koffeinkicken.

I morgon börjar strålbehandlingen. Jag erkänner att jag bävar för den. Visserligen är det inte lika stora biverkningar som av cytostatikan, men det finns dock en hel del. Sen ser jag inte fram emot att behöva passa en tid varje dag och krångla med parkeringen på sjukhuset. Det känns otroligt stressande. Fast det är klart, när man jobbar heltid har man ju också en massa tider att passa. Det är kanske jag som lever lite för ”skyddat” just nu?

I fredags var jag på simulering på sjukhuset. Jag fick ligga på en säng med armar och huvud fixerade, absolut inte röra någon del av kroppen och inte ens prata, för då rör man sig – tack och lov fick jag i alla fall andas. Först tog de en massa röntgenbilder av överkroppen. Därefter kom en kvinna in och började rita en massa tuschstreck på min kropp. Det killades väldigt mycket, och samtidigt kände jag mig väldigt utlämnad där jag låg. Efteråt fick jag stränga order om att inte tvätta mig så noga! I alla fall inte på tuschstrecken, för de sitter tack och lov inte permanent.

Efter simuleringen fick jag träffa en läkare som berättade lite mer om hur behandlingen ska gå till. Eftersom tumören satt på höger sida, så kan de ge en högre stråldos, jämfört med om den suttit på samma sida som hjärtat. Därför behöver jag inte åka in tjugofem gånger, de klarar av behandlingen på femton strålningar istället. Det är ju alltid något att glädjas över!

Ja, sen var det förstås en massa saker att tänka på; behandlingsområdet ska smörjas med kortison, jag får inte sola, jag får inte använda deodorant eller parfymerade hudkrämer, lungorna kan bli skadade (hu!), och man kan bli extra trött (kan det bli värre än vad det redan är?). Efter denna genomgång, så var det förstås inga problem att bli fortsatt sjukskriven. Jag kommer att kunna fortsätta att jobba tjugofem procent terminen ut, vilket är ungefär vad kroppen orkar just nu. Sedan ska jag vila på heltid under sommaren.

Under helgen har nästan alla tuschstreck på min kropp lyckats försvinna! Idag kände jag mig nästan panikslagen av detta. Tänk om de inte kan genomföra strålningen som tänkt under tisdagen? Därför ringde jag upp till sjukhuset och frågade vad jag skulle göra. –Ta det lugnt! blev svaret. Tuschet sitter olika bra på olika hudtyper tydligen. Jag fick lov att själv fylla i streck som började försvinna, annars får de väl göra om en del röntgenbilder, sa mannen jag talade med. Det lät som om de var ganska vana vid fenomenet, vilket lugnade ner mig en aning.

Just nu känns det som att jag har drabbats av ett bakslag, vad gäller kroppens återhämtning. Jag är fruktansvärt trött hela tiden, mina muskler i armar och ben känns som spagetti för jämnan, jag är fumlig som attan, det sticks i armar och ben och jag har svårt att hålla fokus på mitt arbete, jag känner mig grötig och rörig i skallen. Det är nog ganska svårt att få vettiga svar av mig, om de inte är av den lätta ja- och nej-typen. Jag hoppas verkligen att det går över snart.

Mycket ska man vara med om…

I går var jag på ett kafé i stan tillsammans med några vänner. Tänk vad skönt det kan vara att bara sitta och småprata utan att ha några krav på sig. Efter en stund kändes det varmt och jag bestämde mig för att ta av lilla mössan. (Jag vet att jag tjatar om detta, men för mig är det jättejobbigt!) Eftersom vi satt bland idel okända människor så kom jag snabbt över den första känslan av obekvämhet. Men rätt vad det var dök det upp två forna kollegor som inte visste att jag är sjuk, och jag fick en nästan oemotståndlig lust att slänga på mig mössan igen. Nu gjorde jag inte det, men fy vad jag kände mig illa till mods. Det märktes också på dem att de blev lite frågande, men det var inte läge att förklara i detalj. Dessutom har jag skamkänslor över den här sjukdomen, eftersom jag tror att det är mitt eget fel att jag har den. Knäppt!

Efteråt var det dags för nästa möte. Ungarna ska på karateläger utanför Sandviken i helgen och jag var tvungen att få veta mer detaljer och få koll på vilka som ska åka med. J och jag har i ett svagt ögonblick lovat att skjutsa hela gänget i varsin bil. Tjejen som är deras tränare är ganska ung och inte så van vid att anordna allt det praktiska runt ett läger. Som tur är har jag ju en del vana både från jobbet och från scoutlederiet. Vi hjälptes helt enkelt åt att göra en packlista och bestämma restider och lite annat smått och gott. Ändå har jag lite dåligt samvete över att vi inte ställer upp som ledare på lägret, men jag orkar faktiskt inte. Den här gången får det räcka med att vi kör.

Gårdagen var en konstig dag med tanke på min form. Den började bra och jag reflekterade över att jag inte känner mig så tagen av den sista cytostatikan. Men efter lunch däckade jag totalt. Jag var vansinnigt trött och lätt illamående. Det var med knapp nöd som jag orkade genom resten av dagen, och väldigt nära att jag ställde in kvällsaktiviteterna. Jag kanske är mer sliten och medtagen än vad jag själv trott emellanåt.

I morse fick ungarna inte liv i mig. Jag hade sovit som en klubbad oxe hela natten, och ändå kunde de inte väcka mig. Som tur var vaknade jag av mig själv klockan åtta, men då fick jag ligga och övertyga mig om att ”du får inte somna om nu”, innan jag kom upp ur sänghalmen. Antagligen är sömnbehovet extra stort i samband med att kroppen har slitits ner.

Och apropå slitage! I går hittade jag extra långa hårstrån som inte gått av under behandlingen. Jag tyckte det såg lite mystiskt ut och ryckte helt sonika loss det. Till min stora förvåning upptäckte jag att jag kunde följa cytostatikabehandlingarna i hårstrået. Fem mörka partier i strået varvades med fem ljusa. När jag drog med fingrarna längs strået, kunde jag känna hur tjockleken varierade med färgskiftningarna. Plötsligt blev det mycket lättare att förstå hur hårt de här månaderna har slitit på kroppen. Samtidigt insåg jag också hur känsligt just håret är för kroppens allmäntillstånd. Det har man ju märkt ibland, att om man är stressad och känner sig allmänt nere, så syns det ju ofta på håret också.

På jobbet idag, har jag suttit med – jo just det – enkäter. Nu är jag nästan klar, tror jag. (Ta i trä!)

På alla de arbetsplatser där jag har jobbat, har det funnits en ganska tydlig, inofficiell hierarkisk ordning mellan de olika yrkeskategorierna. Jag antar att den typen av hierarki finns mer eller mindre uttalad på alla arbetsplatser? Och eftersom jag numera nästan bara jobbar med de yngsta eleverna, hamnar jag automatiskt ganska långt ner i lärarhierarkin. (Vilket inte är något man går och tänker på i vanliga fall förstås.)

I dag skulle jag delta som observatör/sekreterare/samtalsledare på ett möte med 7-9-lärare. Eftersom jag inte brukar vara med på deras möten, så kändes det först lite kymigt att vara där. Men lika fort som jag kom in, kände jag hur den där rangordningen absolut inte fanns på det mötet. Det var fullkomligt naturligt för alla att jag var där, och mina frågor och funderingar kring deras diskussion togs på största allvar. Jag hoppas innerligt att vi får behålla den positiva inställningen på vår nya, fina skola. Den har ju inte funnits i ett år än. Fast jag tror att man måste arbeta ganska medvetet med den typen av öppenhet.

(Det här med hierarki är ju väldigt känsligt att diskutera ibland, och många vill nog förneka att det finns sådana. Och jag vet att jag har en tendens att (över-?)tolka känslor och stämningar, så det kan ju vara jag som överdriver. Eller?)

Puh! Nu har jag nästan gått igenom alla enkäter som jag hittills fått in. I morgon är det ytterligare två klasser som ska sammanställas, sen är elevmaterialet klart. ”Bara” föräldraenkäterna kvar sedan.

Det låter säkert som ett jättetråkigt arbete, och på ett sätt är det ju det. Men ändå så får jag en bra bild av läget på skolan, och en kännedom om klasser och lärare som jag inte hade innan. Riktigt intressant!

Jag har i alla fall lagt ner väldigt många timmar på det här nu, så jag behöver inte skämmas och tro att jag har jobbat för lite. Ett tag kändes det faktiskt så.

När P hade slutat skolan för dagen, hämtade jag honom och körde till stan. Han har vuxit så det knakat under de senaste åren. Förra våren började vi köpa vuxenstorlekar på tröjor och skjortor åt honom. Naiv som jag var, så trodde jag att han skulle kunna ha de kläderna i sommar också. Men det var bara att inse att här behövde vi investera i både det ena och andra. Fast vi började med en mysig fika tillsammans, så att den stackars hungriga ungen inte skulle svälta ihjäl.

När vi kom till avdelningen skoinköp, ledsnade jag rejält. ALLA(?) killar i klassen tycks ha samma sorts skor, och det är bara ett märke som gäller om man ska ”hänga” med. Nu ville P ändå inte ha just sådana, men däremot var märket viktigt. Vad ska man göra? Vi sköt upp beslutet tills det har trillat in mer pengar på kontot. Eller åtminstone tills min irritation har lagt sig.

När vi kom hem, bar det raka vägen upp på hans rum. En rulle sopsäckar fick följa med och sedan rensade vi hans garderob. Så det svider i mig när jag måste kasta kläder! Nu ligger det ändå kvar en hög kläder som jag inte klarar av att kasta. P har en klasskompis som bara är en tvärhand hög. Jag får ringa och fråga hans mamma om de vill ha ett bidrag.

Sen blev det matlagning och mer enkätarbete.

Äntligen har jag skaffat mig en tatuering! I många år har jag gått och funderat på hur den skulle se ut, den dag jag eventuellt skaffade en sådan. Kanske en geting bara för att besvärja min insektsallergi? Eller som J föreslog; en snygg blomma där ärret efter bröstoperationen sitter? Nej, det här är ju bara tankar som jag aldrig skulle få för mig att realisera. Men vid datortomografin blev jag faktiskt tatuerad på fyra(!) ställen. Små, små svarta permanenta prickar sitter nu på bröstkorgen, för att man ska kunna rikta in strålarna på exakt samma ställe gång efter gång. Det gjorde faktiskt ont när de sattes dit, så jag kan för mitt liv inte förstå att man frivilligt utsätter sig för det. Tänk de människor som tatuerar mer eller mindre hela kroppen. Hu!

Idag åkte jag med Kerstin till Trädgår´n i Söderfors. Där fanns otroliga mängder perenner att frossa i. Till slut fick vi faktiskt begränsa oss och köpte därför bara växter som kan förökas medelst delning. Då kan vi inventera varandras trädgårdar och dela med oss av våra nyköpta raringar. Förutsatt att de överlever våra ganska omilda behandlingar förstås.

När vi skulle fika insåg vi att det inte fanns något som föll oss i smaken. Därför blev det en ganska lång omväg till Gysinge och den fina bruksmiljön där. (Den är fin i Söderfors också!) I kaféet där, tränade jag på att vistas bland folk utan huvudbonad. Fasiken vad tungt det känns att visa upp sin skallighet. Ändå inser jag att det kanske innebär att folk glor mindre? När jag jämt har mössa på, så blir folk mer närgångna i tittandet. Utan mössa är det uppenbart att det är något medicinskt ”fel” på mig, och jag inbillar mig att det respekteras mer. Jag hatar att folk glor! Sist vi var och handlade mat, blev jag nästan aggressiv och vrålglodde tillbaka på folk som inte vek undan med blicken. Tänk om jag åker på stryk en vacker dag?

J har sågat upp större fönsterhål till kattvindarna idag. Vi ska passa på att sätta in nya fönster där, nu när det ändå ska tilläggsisoleras. Det är verkligen skönt att han har kommit igång med det arbetet. Mindre skönt är att han tappade en timmerbit så olyckligt att den föll ner på köksfönstret. Tur i oturen att det bara var det yttre glaset som gick sönder. Otur att det nu måste sättas i en ny ruta och att det antagligen blir jag som måste göra det jobbet. Jag avskyr att kitta och måla fönster.