I torsdags var jag på sjukhuset igen. Denna gång för att göra förberedelser inför strålbehandlingen. Jag skulle göra en datortomografi av tuttarna, så att vårdpersonalen vet exakt hur de ska rikta strålarna.

Vareviga gång jag kommer till doktorn känner jag mig lika svettig och äcklig, fast jag har duschat precis innan. Men i rummet med röntgenutrustningen var det verkligen svalt och skönt, så när jag låg på britsen kände jag mig för en gångs skull riktigt fräsch. Tydligen var jag VÄLDIGT fräsch! Eller så är mina tuttar ovanligt snygga? Jag blev i alla fall tillfrågad om de fick ta bilder av mig, som senare ska användas i läkarutbildningen. Nu såg jag min, förmodligen sista chans till berömmelse, så självklart sa jag ja. Ja, nu är det bara tuttarna som ska bli berömda. Av någon konstig anledning ville de inte ha mitt ansikte på bild. (I ärlighetens namn sa jag att de kunde få lägga ett skynke över skallen på mig, så att de/jag var på den säkra sidan. De avböjde, men lovade att ansiktet inte skulle komma med på bilderna.)

Efteråt lämnade jag mitt förhoppningsvis sista blodprov, åtminstone i samband med den här sjukdomshistorien?

Efter att ha varit borta från jobbet i en dryg vecka, skulle jag nu ta itu med hundratals elevenkäter. På något märkligt sätt ska jag försöka sammanställa dem, för att senare analysera dem tillsammans med skolledningen. När jag kom till jobbet var orken slut, trots att jag knappast ansträngt mig på sjukhuset. Biträdande rektor fick se en eländig anställd mer eller mindre komma krypande, och be om lov att få arbeta vid datorn hemma i stället. Det var inga problem, så jag åkte lättad hem och la mig i sängen för resten av dagen.

Under fredagen jobbade jag desto flitigare med dessa papperslappar, men insåg samtidigt att jag har minst en dags jobb kvar och då har vi ändå inte fått in allt material ännu. Samtidigt var jag faktiskt effektivare vid datorn här hemma, än vad jag är på jobbet. Då dyker det hela tiden upp en massa distraherande saker som jag inte kan ignorera.

J och jag har definitivt kommit till stadiet där vi har ständig biljour. Konstigt nog är det inte vårt äldsta barn som vi måste köra mest, utan den lite yngre varianten. Men i kväll ska ingen bort, så nu går jag och tar mig något drinkaktigt och sätter mig bredvid J i solen.

I två och en halv dagar behövde jag ligga som en apatisk sengångare. Idag har jag däremot känt mig som en helt ny människa. Jodå, jag är fruktansvärt trött och behöver vila med mycket jämna mellanrum. Men det kan faktiskt räcka att jag sitter ner i några minuter, sen får jag nya krafter igen. J är lite bekymrad och tror att jag tar ut mig alldeles. Men det är så häftigt att upptäcka att jag inte alls är någon latmask som trivs bäst i sängen eller soffan. Tydligen finns det en drivkraft i mig som vill göra saker.

M har varit hemma i dag och arbetat med Operation Dagsverke. Det passade mig perfekt att ha en liten ”betjänt” som jag kunde styra över. Hon har hjälpt mig i hallonlandet. Jag klippte och hon fick köra riset upp i skogen. Under tiden hon körde upp skottkärran, satt jag och filosoferade på en stol i växthuset. När hon kom tillbaka hade jag vilat så länge att vi kunde fortsätta ett tag till. (Det är verkligen hemskt att bli andfådd av att bara klippa ett par plantor innan man måste vila igen.)

Efter lunch fick M hjälpa mig att snickra ytterligare en odlingslåda. Det skadar inte att barnen får prova på lite ”såga – spika – skruva” –jobb. Inget av mina ättelägg har något riktigt naturligt intresse för sådant. Fast jag tycker att det är väldigt bra om de kan såga en bräda eller skruva en skruv själva. Rätt vad det är hamnar man i en situation där man har stor nytta av att kunna det.

Det är otroligt mysigt att få vara själv med ett av barnen då och då. M börjar bli så stor också att vi kan prata mer och mer som jämlikar. Ibland glömmer jag bort det och behandlar henne som ganska liten. Dessutom är vi i vissa avseenden fruktansvärt lika, och det kan kännas frustrerande att se henne ha samma svårigheter med saker och ting som jag har och har haft. Jag önskar SÅ att hon slapp ifrån min urusla självkänsla och mitt bitvis dåliga självförtroende.

Nu är jag mycket nöjd med min dag, inte så gnällig men väldigt trött!

Nu känner jag att jag verkligen vill gnälla! (Observera att jag inte använder svordomar, även om jag hemskt gärna vill!)

Jag är extremt trött och är på allmänt riktigt grinigt och eländigt humör. Värken i kroppen är värre än någon gång innan. Den vandrar runt och slår till på de mest oväntade ställen ibland. Då känns det som att man ska tappa det man håller i, eller som om någon skär med kniv i inälvorna, beroende på var det slår till. Värst är värken i vänstra benet. I det har jag ont hela tiden, vilket gör att jag knappt tar mig upp och nerför trapporna här i huset. Det gör ont att ligga i sängen, men det gör lika ont att sitta eller ligga någon annanstans.

Jag drabbas av och till av kallsvettningar som inte är av denna värld, sen fryser jag som en liten ökenråtta mellan varven. Dessutom har katteländet (hans benämningar varierar beroende på mitt humör) bestämt sig för att troget hålla matte sällskap, även om jag inte vill det. Han ligger alltså på mitt täcke hela dagarna och är i vägen!

I går sov jag mest hela dagen. Idag sov jag med kortare avbrott till klockan ett. Efter det har jag tittat på Top Model, Hem till gården, House, Greys Anathomy med flera högkvalitativa underhållningsserier. Nu vet jag att man ska fortsätta att le även om man snubblar på catwalken. Men är det inte det vi gör i verkliga livet varenda dag?

Maten smakar absolut ingenting. Därför VILL jag inte äta heller. Då mår man inte bättre – jag vet! Igår tittade jag dessutom på Top Chef och önskade att jag hade en egen kock här hemma, som servade mig med lite delikata maträtter. ”Min” kock värmer möjligen det jag har lagat sedan innan. Kul variation!

Jag börjar få panik inför strålbehandlingen. Hur ska jag få till livet under den tiden? Det kanske löser sig. Jo det vet jag ju att det gör, men det är NU jag oroar mig.

Vädret är urdåligt så jag kan inte vara ute, eller ens i växthuset!

Och det var skönt att gnälla!

I helgen har det blivit mycket trädgårdsarbete. Eftersom det är en riktigt gammal gård vi bor på, finns det massor av växter som man vill ta tillvara, samtidigt som vi vill sätta vår egen prägel på den. Så varje år blir det några nya inköp av framförallt perenner. För övrigt tycker jag nog mest att vi flyttar runt de gamla växterna, vartefter vi ändrar i vår trädgårdsplanering.

Årets nyheter fick bli två (ganska ynkliga och billiga) klematisplantor vid altanen. En gammal alunrot och en ensam bollviva, (de som jag trodde hade blivit ”utrotade” av allt ogräs), flyttades till den nya rabatten på baksidan av huset. Två röda kaprifoler som vi ”stal” från en parkeringsplats i Skåne för tre år sedan, fick nu äntligen sina permanenta platser. Konstigt att det känns extra tillfredsställande att ha kommit över dem på ett litet udda sätt. Vi har förstås inte stulit dem på riktigt – de var sidoskott som växte ut över asfalten på parkeringen vid Skäralid. Vi bara räddade dem!

I fredags blev det ett restaurangbesök igen. Snart känner jag mig som en riktig lyxlirare som går på krogen väldigt ofta. Lite märkligt att besöken alltid kommer i klump? Nu hade vi bestämt oss för att familjen skulle fira att det förhoppningsvis är slut på sjukdomseländet för ett tag. Det blev en ganska enkel middag med vedugnsbakad pizza och så dessert förstås. Men det var en ändå en gemensam markering… nu är det värsta över!

Även i går var barnen ute på sina egna äventyr. De börjar verkligen bli stora och har sina egna liv också. Det blir fler och fler tillfällen när J och jag går ensamma här hemma. Men det är ju precis så det ska vara, även om man ibland funderar över vart tiden tog vägen.

M åkte till stan och shoppade med en kompis. Sedan fortsatte de hem till en tredje kompis för att titta på ”Flyga drake”. Det var en läxa som de skulle göra inför Operation Dagsverke på onsdag.

P fick åka med en av sina kompisar till Musiken Hus i Uppsala. Där var det ”spelnördarnas” kväll. Final i Guitar Heroe-spel alltså. För första gången fick vår minsting vara ute på stan ända till klockan tio en lördagskväll. Nu var det ju under ordentligt ordnade förhållanden, men det var ändå nästan så att jag var stolt över mig själv som vågade låta honom åka dit.

I går kände jag hur tröttheten började smyga sig på min slitna lekamen. Dags för några dagars vila, nu när vardagen återkommer. Ibland är det faktiskt skönt att få vara helt ensam på dagtid.

Valborgsmässoafton blev det äntligen dags för den sista omgången cellgifter. Det som kändes som en vansinnigt lång resa, fick i alla fall ett slut. Fortfarande har jag svårt att förstå att det är klart. Visserligen har jag nu alla biverkningar att invänta under veckan, men det är en underbar insikt att veta att det är de sista.

(Kom just på att förra Valborg blev Js sista sjukskrivningsdag efter hans sjukdom. Vi får kanske se den dagen som något symboliskt tecken för oss.)

Uppsala är en vansinnigt galen stad på Valborg. Det är både på gott och ont. Det är roligt att det blir en riktig folkfest, och att så många åldrar blandas på stan. Det läskiga är fylleriet bland de unga tonåringarna.

Jag åkte för en gångs skull buss till sjukhuset på förmiddagen och det var verkligen massor av folk på bussen. En del barn åkte själva in till firandet, men ganska många åkte med sina familjer och då tycker jag att känns det lite tryggare. Längs bussens väg in genom stan såg man praktexempel på hur det INTE får gå till när man är femton-sexton år gammal. (Moraltanten har slagit till igen!)

När J hade slutat jobba för dagen kom han upp till mig på sjukhuset och var sällskapsherre åt mig den sista stunden.

Sen åkte vi direkt till Plantagen för att handla lite blommor och nya jordgubbsplantor. Jag har äntligen bestämt mig för att förnya landet och förhoppningsvis få lite större skörd. Just nu har jag verkligen stora planer på hur vi ska göra om även i hallonlandet och potatislandet. På den här tomten tar gärna ogräset över makten. Nu har vi provat oss fram i ett antal år och sett vad som inte fungerar, så kanske vi kan återta kontrollen så småningom?

M åkte till byn för att se på kasen där med sina kompisar. Efteråt blev det filmvisning hos en av tjejerna, så först klockan ett fick jag komma och hämta henne. Nu börjar verkligen det där skjutsandet nattetid som vänner har varnat mig för. Min lilla dam var i alla fall nöjd och glad med sitt firande.

J och jag tittade på kasen här i vår lilla ”bondby”. Vi har bott här i över elva år, men först nu kändes det som att vi verkligen tillhör gemenskapen. Det kanske är våra sjukdomar som har hjälp till? För många av grannarna visade empati och undrade verkligen hur vi har och har haft det, och funderade över hur barnen klarat allt elände. Inget ont som inte har något gott med sig, säger man ju.

En grannkvinna undrade hur vi hade hanterat just det psykologiska bearbetandet av påfrestningarna. Jag berättade om våra olika kuratorskontakter och våra olika behov. Herrarna i vårt hushåll har bara träffat sina kuratorer en gång var, medan M och jag har behövt lite mer stöd. Hon konstaterade att J och P verkade vara ungefär som hennes man om något blir för svårt för honom. ”Han går bara ut på gården och gräver en grop, det är hans terapi det”. En beskrivning som passar ganska väl in på J också.

I onsdags kväll hade Karin och jag bestämt att vi skulle ut och äta, så att vi för en gångs skull skulle hinna prata ordentligt med varandra. På jobbet hinner vi knappt säga Hej! Eftersom mina smaklökar borde ha sin bästa dag innan kommande behandling, tänkte jag chansa på att dricka lite vin. Därför var jag tvungen att hinna hem efter jobbet och lämna bilen, fräscha till mig lite och sedan ta mig med buss till stan igen.

När jag kom hem höll J på att köra upp virke, till en blivande carport, på logen. Därför hade vi bestämt med ungarna att de fick göra i ordning maten själva, så att P skulle hinna till replokalen. Men! Naturligtvis hade de glömt att fixa käk, så det rådde full panik när jag sent omsider kom hem. Alltså blev det först en moralpredikan om dåligt ansvarstagande, innan jag fick bistå dem med både praktiskt handlag och goda råd.

Jag kände att jag ville vara lite finare på skallen än till vardags, så jag skulle göra mig till med att knyta en sjal. Jag ville absolut, bestämt ha min blåa sjal, som egentligen är lite för bred och dessutom utrustad med gardintofsar! På grund av bredden är den bökig som bara den att knyta och jag blev inte helt nöjd med tofsarna bak i nacken. Men eftersom jag var väldigt sen, så tänkte jag att det fick duga.

När jag kom ut i köket till min käkande familj, frågade jag vad de tyckte om skapelsen. Alla sa att det var väl fint. Var VÄL fint!!! Både ordvalet och röstlägena lät verkligen krystade och jag förstod att de antagligen tyckte något helt annorlunda. Därför frågade jag hur de egentligen menade. Ljög de bara för att de visste att jag skulle bli döstressad av ett ärligt svar? Jodå, fick de skamset erkänna alla tre, de visste exakt hurdan jag skulle bli om de hade ärliga synpunkter. Det är verkligen både för- och nackdelar med att ”känna sina löss på gången”.

Nu fick sjaleländet duga i alla fall, och jag hade en fin gardin i nacken som dolde mina bebisfjun. Karin sa visserligen att det var fint, men hon kanske är bättre på att hålla masken?

Tack och lov körde J mig till stan, hade jag tagit bussen hade jag säkert kommit en timme försent.

Restaurangen var verkligen ingen höjdare. Maten som jag fick smakade rent ut sagt illa. Fläskfilén verkade vara kokt i hönsbuljong och smakade absolut ingenting. Dessutom var hela anrättningen blek och urtråkig. Ändå kunde jag inte med att propsa på att få byta ut rätten. Det var naturligtvis Karin som ordnade det, med den självklarhet hon besitter i alla sådana situationer. Den nya rätten var betydligt smakrikare och mer vällagad. Sen visade det sig att desserten också var dåligt tillagad, så dit går vi nog aldrig mer.

Nu kan man alltså konstatera att jag inte kan stå på mig hos läkare, och inte heller på en restaurang. Hur mesig och undfallande får man vara? Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag har rättigheter både som patient och kund. Jag känner mig som ett hopplöst fall. Varför har jag blivit sådan?

När klockan var tio på kvällen kom jag hastigt och lustigt på att jag skulle ta mina kortisontabletter inför den kommande cytostatikan. PANIK! Hur viktigt är det egentligen att man tar medicinen på exakt rätt klockslag? Jag har ju fått ett schema med både klockslag och hur många tabletter som ska sväljas ner varje dag. Karin fick också lite panikkänning och ringde efter vår privatchaufför för kvällen. (Tusen tack Anders!) Så när jag äntligen kom hem var jag två timmar sen med tablettintaget. Tänk om de inte skulle kunna medicinera mig nästa dag?

När katteländet ville bli utsläppt klockan två på natten, kom jag på ytterligare en sak som jag hade glömt. Mina stackars gurk- och tomatplantor hade inte blivit täckta och temperaturen låg farligt nära nollstrecket. Det var bara att sätta på sig morgonrocken och trava ut till de små skyddslingarna i kylan. Och eftersom kortisonet börjat verka, så var det lögn att somna om förrän några timmar senare. Ibland blir jag bara sååå trött på mig själv och mina påhitt!

Den sista tiden har jag haft obehagligt mycket och svår huvudvärk. Jag har knaprat värktabletter så att jag själv blivit riktigt orolig. Ja, inte så att jag kommer upp i en full dagsdos, men ändå en del varje dag. Det kan inte vara så nyttigt. Efter någon vecka fick jag en aha-upplevelse. Eftersom jag har varit rejält snorig också, utan att vara förkyld, kunde det ju kanske vara pollenallergi? Jag hade allergitabletter hemma som funkar även mot pollen. När jag testade en tablett, slutade snoret att rinna och jag har inte haft lika mycket huvudvärk den senaste veckan. Tänk att det ska ta så lång tid att koppla ihop saker ibland. Jag vet ju att jag har reagerat mer för varje år under just björkpollensäsongen.

Onsdagen var så full av aktivitet att jag knappt hann med.

J och jag började dagen med ett läkarbesök. Nu skulle han få besked angående ettårskontrollen av njurcancern. Läkaren berättade att allt såg väldigt bra ut. Det fanns inga spår av tumörer varken i buk eller i lungor. Det är skönt att veta att de kollar noga, så att det inte finns någon spridning. När läkaren gav oss beskedet, kände jag hur tårarna steg i ögonen igen. Jag var ganska orolig för vad beskedet skulle innehålla och hade nog spänt mig en del inför det. J berättade att han hade haft ordentligt svårt för att somna, så han var också spänd fast han inte brukar erkänna sådant. Machotypen, där!

Därefter var det dags för möte på jobbet. Jag får verkligen mycket beröm för jobbet jag gör, så antagligen tillför det något även om jag inte riktigt kan inse det. Nu ska jag sammanställa cirka 350 enkäter på flera olika sätt. Hm… Hur gör man? Äsch, det löser sig väl alltid på något sätt antar jag. Det handlar ju knappast om någon vetenskaplig artikel som ska skrivas. Bara vi på skolan förstår och kan dra nytta av "eländet".

Lite senare på eftermiddagen fick jag äntligen träffa Lena, som jobbade hos oss innan. Hur man kan flytta så långt som till Östersund är för mig obegripligt. Men det är väl tur att vi är olika. (Jag vet att jag påpekat det förut, men det är ju så!) Det var härligt kul att träffa henne igen! Med vissa människor faller det sig ju så naturligt att fortsätta ett samtal eller umgänge med, att man inte alls tänker på tiden som förflutit sen senast. Jag tycker det är ett fantastiskt fenomen, och tar det som tecken på att dessa människor ska man vara rädd om.

J och jag fick dessutom en inbjudan till Östersund med helpension, undrar om man kan beställa någon spa-behandling också?

Dagen var inte slut härmed, men till det återkommer jag.

I dag har jag fått min SISTA cytostatikabehandling. Hurra! Glad Valborg!

När M väckte mig i morse, somnade jag om under tiden som hon satt bredvid mig i sängen. Det var faktiskt lite genant tyckte jag när jag vaknade till igen. Annars måste jag säga att barnen är urgulliga, de tar alltid upp tidningen åt mig, och om den inte är intagen så hämtar de in den.

P har varit hemma med sin förkylning i ytterligare två dagar nu, men i morgon ska han nog vara i sådan form att han kan gå till skolan. Vi har suttit ute på altanen och spelat Alfapet och njutit av värmen. Efter det gick jag ut på gården för att kratta ut gruset som samlats i högar längs buskar och husväggar. Det är en stor nackdel att så mycket grus följer med snön när J röjer. Det tog inte lång stund innan jag kände att det var ett riktigt tungt jobb. Jag får helt enkelt ta det i omgångar och varva med lite annat arbete. Alltså gav jag mig på rabatten på baksidan. Den har jag lovat mig själv att sköta exemplariskt. Men jag vet ju hur det har gått med andra saker som jag lovat att sköta. (Städa, rätta matteböcker, banta, rensa jordgubbslandet, motionera och så vidare i all oändlighet.)

När vi som vanligt på tisdagar åkte för att veckohandla, bestämde J sig för att det var dags att köpa en ny tröja att ha som alternativ till jacka nu på våren/sommaren. Han hittade en munkjacka som var väldigt ”hipp”, men snygg. Jag råkade vara ärlig och sa uppriktigt att han faktiskt var för gammal för en sådan. Det föll inte i god jord. Nu har han lovat att hämnas varenda gång jag drar med honom till en klädaffär. Usch då! Det var ju klantigt av mig.

Av någon konstig anledning känns det som om det är behandlingsdag redan i morgon. Jag har massor av saker som jag ska göra i morgon, både roliga och en del som är mer av typen nödvändigt ont. Ändå glömmer jag hela tiden bort att det bara är onsdag i morgon och inte torsdag. Mycket märkligt! Antagligen blir jag lätt fixerad vid mig själv ju närmre behandlingen kommer. Men nu är det äntligen den sista…

PS. Inser att jag inte alltid har tid att skriva. Vi får väl se hur länge den här bloggen lever?