Undrar om jag har drabbats av akut vårtrötthet? Fast tröttheten kan eventuellt vara en reaktion på den positiva läkarundersökningen i tisdags. Jag var så inställd på ett negativt resultat att hela kroppen fick en glad, men kanske tröttande chock av att inget konstigt hittades.

Nu har jag precis kommit hem från jobbet och ska ha ledigt i två veckor. Nästa vecka är det påsklov och behandling, så först på torsdag om exakt fjorton dagar ska jag vara på hugget igen – hoppas jag.

Lite konstigt kändes det allt att lämna kollegorna och morgondagens påskpyssel åt sitt öde.  Jag är så van vid att det ska pysslas innan påsk och att man ska klä ut sig till en ganska extrem påskkärring. När det visade sig att det fattades personal i morgon, så var jag bara två millimeter från att erbjuda mina tjänster. Men som tur var hejdade jag mig – jag får ju faktiskt inte jobba en sekund mer än vad jag gör. Sedan vet jag inte om jag skulle ha orkat en hel dag tillsammans med barnen heller?

Snart ska jag träffa Karin H igen och prova de nya mössorna hon gjort åt mig. Det ska bli skönt att få något lite tunnare på huvudet nu när värmen är på gång. Jag har för tillfället mellan en och tre centimeter långa hårstrån glest spridda över skallen. Av någon konstig anledning så är det bara ljusa strån, som dessutom står rakt ut som på en igelkott. Det går inte heller att avgöra om håret är grått eller blont i nuläget. De mörka strån som dyker upp, går av efterhand som de visar sig. Mycket märkligt! Nu har jag också upptäckt att mina ljusa hårstrån slits ut i nacken, precis som på bebisar som gnuggar huvudet mot madrassen och blir bitvis skalliga.

Vid lunchen på jobbet i går, satt vi och pratade om vårtecken och lite djur och natur. Vi såg vårens första tussilago precis utanför personalrummet. Samtalet fortsatte med kajorna som invaderar stan och verkligen skiter ner där de drar fram. Dem ville vi helst skjuta, eller ja… inte vi, någon annan kan få skjuta förstås.

Sniglar och snäckor i trädgårdarna var ett annat problem som vi ondgjorde oss över. Vi kom på lite olika, ganska ineffektiva, men roliga sätt att bekämpa dem på; slänga in dem i grannens hästhage så hästarna får trampa ihjäl dem, klippa dem med sax (så äckligt att man får rysningar i kroppen bara av att tänka på det och kanske inte så roligt), eller varför inte be barnen tömma hinken med sniglar på gräsmattan utanför lärarutbildningens lokaler?

Diskussionen avslutades med att vi konstaterade att naturen är ju underbar, bara det inte fanns en massa besvärliga djur i den, man kanske ska asfaltera eländet!

Dagen vårfågelrapport består av starar som pickade i åkrarna utanför Gamla Uppsala.

I går var jag på mammografi- och ultraljudsundersökning, med Ellen som sällskap. Jag var mycket nervös hela förmiddagen och måste erkänna att jag hade oroat mig rejält inför det här besöket. Vad skulle de se? Till min stora lättnad kunde läkaren inte upptäcka något konstigt, utan tyckte att mina ”taxöron” verkade fullkomligt normala. Lättnaden efteråt var oändligt stor, jag tror att jag till och med grät en skvätt i Ellens armar. Vilket stöd hon är i hela den här processen jag har gått och fortfarande går igenom nu!

Det händer något konstigt med mig när jag går till en vårdinrättning och träffar vårdpersonal. Jag är normalt sett ganska verbal och upplever mig inte som direkt mesig (bara lite). Men i kontakt med vården blir jag både liten och ordlös. Dessutom har jag upptäckt att jag bara tar in en bråkdel av det läkaren säger, och sedan analyserar det i evigheter, varvid jag missar massor av annan information. Många har sagt åt mig att skriva ner mina frågor i förväg, eftersom det är vanligt att man glömmer dem vid ett läkarbesök. Det har jag provat, men till och med där misslyckas jag – jag glömmer/vågar inte ta fram mitt papper. Så hädanefter ska jag försöka att alltid ha någon med mig när det är viktiga saker på gång.

Grannarna har redan återgäldat min lilla insats hos dem igår. (Nu menar jag absolut inte att man måste ”betala” tillbaka tjänster man gör varandra. Sådant jämnar ut sig i längden.)

När P kom hem från skolan igår hängde ett gulligt och välfyllt påskägg på dörren. Det är sådana trevliga småsaker som hjälper till att förgylla en annars ganska tråkig vardag. Mumselimums! (Fast P ville gärna tro att det bara var till honom, den fräcke lille rackaren.)

Jag hade också tagit med mig den nyköpta gitarren hem till grannen, för att få hjälp med att stämma den. Ms små försök att spela har låtit förskräckliga och då är det inte lätt att försöka lära sig olika låtar. Att stämma en gitarr verkade oerhört stort och svårt för mig, lite hjälp vore alltså inte fel. Så gissa om jag blev snopen när Roland berättade att det finns speciella maskiner för detta ändamål (!), och att de är ganska billiga. Så lite man vet ibland! Men nu låter gitarren bra och plinkandet här hemma kan fortsätta. Barnen får köpa en sådan där mokajäng när de åker till stan på lovet. Den kommer att behövas i det här tondöva sällskapet. (Jag avser J och mig själv, inte barnen – de kan mycket mer än vi när det gäller musik.)

I går såg jag det första strecket med tranor komma flygande över åkrarna här hemma. Det måste ha varit ett gäng som hade väldigt bråttom till häckningsplatserna norröver och hoppade över trandansen vid Hornborgasjön. Mitt humör stiger för varje vårtecken jag lägger märke till.

Konstiga saker gör man ibland. Nu sitter jag hemma hos grannen och är husvakt. De hade lyckats dubbelboka sig, samtidigt som de skulle få besök av Anticimex. Eftersom jag egentligen inte hade så mycket att göra den här förmiddagen, så kunde jag lika gärna sitta av några timmar här. Det knasiga är att Anticimex redan varit här, så om jag bara haft en nyckel, så kunde jag ha traskat hem. Men ”hämnden” är ljuv, jag kan nog hitta på något jag behöver hjälp med så småningom. (Om grannarna läser det här, så hoppas jag att ni vet att det verkligen är helt okej.)

Jag har i alla fall laddat upp med en talbok, tidningen med dagens korsord, datorn och en termos med kaffe. Det är bökigt att brygga kaffe hos någon annan, så det var ganska smidigt att ha sin dagliga dos med sig. Det är riktigt fridfullt att sitta här alldeles ensam, jag behöver ju inte göra annat än att just sitta. Däremot är det fullt av konstiga ljud överallt. Tänk vad man vänjer sig vid ljuden i sitt eget hus. Eftersom vårt hus är gammalt så knakar det överallt hela tiden, och ibland kan det smälla till som bara den av någon sättning. Vi vet att gamla hus rör sig en del, men lite ledsen kan man ändå bli när alldeles nya tapeter spricker av rörelserna.

Jag var verkligen duktig igår. (Det där med att eget beröm luktar illa, väljer jag att inte tro på.) Bilen blev städad. Fast inte så att den blev i toppskick, lite ska verkstadskillarna ha att göra när J lämnar in den. Däremot var det på tiden att rensa bort alla gamla parkeringslappar, tömma ur de värsta stenarna och gruset som vi jämt drar med in från gårdsplanen och plocka undan kartonger som jag haft stående därbak i flera månader. Tack och lov så verkar inte mitt gamla kaffespill synas i sätet, och lukten är borta sedan länge.

I ärlighetens namn är det inte bara J som har svårt att komma till skott med saker i vår familj.

Tre av våra äppelträd är nu färdigbeskurna, det återstår ”bara” fyra. Men de är också de största och kräver mycket mer tid. Dessutom är det fortfarande fullt med snö runt om dem och därför väldigt svårt att dra och flytta stegar så att man kommer åt ordentligt. J har reparerat en väldigt hög trappstege med hjul, som jag kan dra runt träden. Den är nog fem meter hög, så med den kan jag faktiskt nå allra högst upp i de stora träden, även om det krävs verktyg med två – tre meter långa skaft.

För några år sedan byggde vi en jättestor altan på baksidan av vårt hus.  Det gjorde att vi har fått glädje av en del av tomten som vi inte ens ville se förut. Den är byggd så att man kan sitta i solen om man gillar det, men det finns skugga under hela dagen om man är lagd åt det hållet. Tyvärr är den bara nästan klar, den också. Nu har jag ett önskemål och det är att vi under påskhelgen ska göra den helt färdig så att den är perfekt till sommaren. Då ska jag köpa nya amplar och blomlådor och förhoppningsvis få hela altanen att prunka av blommor.

Vid lunchtid ska jag åka till stan och äta tillsammans med Ellen. Senare på eftermiddagen är det dags för en läkarundersökning, som jag är lite spänd inför. Vi får väl se vad de däringa doktorerna har att säga?

PS

Hm… det visade sig att det är jag som är RIKTIGT korkad. Jag hade kunnat gå ut via grannens altandörr, som går i lås av sig självt när man stänger dörren. Kunde väl inte jag veta?

Har varit på sjukhuset igen. Att det blir så tätt nu, beror ju på att jag tackade ja till att delta i en forskningsstudie om cytostatikans biverkningar. Då var det så himla enkelt att säga ja, men jag tänkte absolut inte på allt körande det skulle innebära. Nu är det nog bara en provtagning kvar och sen ska jag fortsätta att fylla i mina rapporter efter varje behandling förstås. Det räcker så väl att behöva åka in och lämna de två standardproverna efter varje omgång.

Jag känner mig riktigt pigg idag, fast jag har sovit väldigt illa på nätterna den senaste tiden. Jag har röjt i köket, torkat av en snabbis i badrummet, hängt två maskiner tvätt och letat efter riktigt gamla dokument på datorn som vi behövde på jobbet. Klockan är bara halv tolv, så vem vet vad det kan bli av den här dagen?

Jag kanske går ut en sväng och klipper lite i äppelträden. Vädret är lite sisådär, det blåser en hel del och den riktiga vårvärmen vill inte infinna sig. Min bil skulle verkligen behöva städas ur också. J har lovat att lämna in den på ”rekond”, så att den får sig en rejäl uppfräschning, både in- och utvändigt. Så då måste jag självklart städa den innan. Jag skulle aldrig klara av att ha en städerska som kom och röjde i mitt hus. Då skulle jag bli alldeles hispig och städa själv först, annars fick man väl man ju skämmas ögonen ur sig, speciellt så illa som vi kan ställa till det emellanåt.

I förra veckan talade jag med en kollega i personalrummet. Han kom in, suckade stort och torkade svetten ur pannan. Det här var på eftermiddagen, så jag förstod att han haft en massa lektioner som sugit musten ur honom. Vi konstaterade att läraryrket är ganska likt skådespelaryrket, där man måste spela på hela sitt register och hålla igång föreställningen i fem-sex timmar varje dag. Den här kollegan har en hel del erfarenhet från artistbranschen, och sa att de spelningar han gör i olika sammanhang inte går att jämföra med anspänningen det är att hålla lektioner varje dag.

Eleverna kräver roliga lektioner som engagerar dem, uppgifter som leder dem vidare på olika sätt och någon som ser och bekräftar dem hela tiden. Man vänder sig själv ut och in ibland för att klara av alla de krav som finns. Jag tror att läraryrket fortfarande är ett kall för många, och förstår egentligen den tiden när läraren levde på skolans övervåning utan familj. Snacka om att de kunde engagera sig! Nu är det svårt att hinna med både sitt jobb och den egna familjen, utan att man känner att de hamnar i konflikt med varandra. Men så är det säkert inom många yrken…

Jag blir mörkrädd när jag tänker på att mina barn håller på att bli stora, till och med snart vuxna. M fyllde fjorton i november och det känns fortfarande som att hon är barn. Men många av hennes vänner har redan fyllt femton, och när jag inser att M är av samma årgång som de, så förstår jag så smått att hon är på väg mot vuxenlivet. Min lilla plutta!

Eftersom vi bor långt ut på vischan så är barnen oftast hemma när de är lediga från skolan. Det har absolut sina fördelar att bo så, vi har koll på var de är och med vilka de umgås. (Vi vill gärna tro det i alla fall.) Samtidigt har jag farhågor om att de ska bli alldeles försoffade, och kanske dessutom tafatta ute i stora världen. Här inser jag hur svårt det är att vara förälder. Man måste ju våga släppa dem lagom mycket.

Så när M ringde hem i fredags eftermiddag och frågade om hon fick åka in till stan med en kompis på fredagskvällen, visste jag inte om jag skulle få stora panikhickan eller bli glad för att hon ville aktivera sig.

När tjejerna berättade vad de tänkte göra, så blev beslutet enklare. De skulle absolut inte hänga på något suspekt ställe, de skulle minsann tillbringa kvällen på teater. Så kultiverat… och tryggt. Damerna fick ta bussen från byn, gå på föreställningen och sedan ta bussen till byn igen, där J hämtade för den sista transportsträckan hem. Halv tio var de hemma och M var verkligen på ett STRÅLANDE humör. Mest berodde det nog på föreställningen de sett, men kanske också för att hon hade fått förtroendet att åka iväg?

Jag är fullt medveten om att jag är en riktig hönsmamma, som vill ha full koll på allt vad barnen gör. Och nej, mina barn ska helst inte ha något privatliv som inte jag känner till. Och ja, jag vet någonstans i mitt förnuft att de små raringarna redan har massor av saker i sina liv som inte jag vet något om. Men jag tror jag väljer att sticka huvudet i sanden och blunda för den verkligheten. (Höna och struts samtidigt?)

Efter många om och men bestämde J och jag oss för att åka till trädgårdsmässan i Älvsjö, tillsammans med Ellen och hennes man. Det lugna tempot på söndagsförmiddagen blev förbytt till lite vanlig vardagspanikmorgon. Men vi kom iväg i hyfsad tid och fick en trevlig dag tillsammans.

Jag kan inte riktigt förklara vad jag hade för förväntningar på mässan, men verkligheten stämde inte riktigt med mina tankar. Jag hade nog trott att det skulle vara mer växter och olika arrangemang av dem, än vad det var. Nu fanns det godis, kläder och smycken som inte hade ett dugg med trädgårdar att göra. Men också jättemycket tingeltangel att sätta ut i rabatter och hänga i träd. Inte riktigt min grej. Självklart fanns det fina saker också, och en del tips och idéer att tänka på till sommaren.

När vi kom tillbaka till Uppsala, mådde jag illa av trötthet. Jag var så slut att jag inte ens orkade flytta fram till J i framsätet när vi hade släppt av Ellen och Steffe. Tur att jag kan vara hemma i morgon.

 Jag älskar verkligen helgmorgnar. Idag vaknade jag vid sjutiden, somnade om och vaknade igen vid nio. Sedan låg jag och tittade på ett naturprogram om japanska läppfiskar och deras parningsritualer. Ganska imponerande faktiskt, det var både smekningar och rysningar av vällust hos dessa fula varelser. (Hos läppfiskarna alltså, INTE J och mig.)

Efter ett tag insåg jag att det var läge att masa sig ur sängen och inta frukost och tidning i sakta mak.

Ibland är jag riktigt dålig på att ta vara mina vänner. Därför blev jag extra glad när en kompis från lärarutbildningen i Skåne, ringde vid lunchtid. Vi var ganska tajta ett tag i början på nittiotalet och höll en tät kontakt fast jag flyttade långt norrut. Vi har barn som är lika gamla och har lätt för att prata med varandra, så jag fattar inte varför jag slarvar som jag gör. Men NU ska jag skärpa mig. Den här tiden har fått mig att förstå hur värdefullt det är med vänner. Så jag ringer snart, Kicki!

Nu har familjen varit duktig och hjälpts åt med storstädningen. Den senaste tiden har jag varken orkat eller haft lust att hålla rent och snyggt i huset. Med gemensamma ansträngningar tog det bara två timmar. Jag fick förstås toaletten på min lott, igen. Den här gången bestämde jag mig för att sanera (verkligen sanera!) duschkabinen. Den börjar bli rejält gammal och sliten, så vi har nästan bestämt oss för att köpa en ny. Och ska man ändå köpa en ny är det ju onödigt att städa den gamla. Men som med allt annat i det här hushållet, så har vi inte kommit till skott. Nu är i alla fall kabinen skinande ren och fin, så varför ska vi köpa en ny? Dessa Moment 22 hela tiden!

Som belöning firade vi våffeldagen i dag i stället för i onsdags.

Jag har haft svårt för att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om det här med Earth Hour, som ska gå av stapeln i kväll. Lite larvigt att släcka i bara en timme tyckte jag först. Sen insåg jag att om våra barn ska lära sig att varje enskild människas handlingar ÄR viktiga, så måste vi vuxna visa var vi står. Därför kommer hela familjen att sitta i fotogenlampans sken, spela sällskapspel och äta lördagsgodis. Det blir ju jättemysigt!

På morgonen har jag varit och lämnat blodprov. Då passade jag på att beklaga mig över värken i framför allt ena foten, värken i magen, svampen i munnen och kollapsade smaklökar. Tyvärr glömde jag att gnälla över värkande naglar. Jo, naglarna är ömma för beröring och småvärker hela tiden, dessutom spricker de på längden så fort jag stöter emot något.

Att jag har värk i kroppen rent allmänt beror på cytostatikan, många säger att det är som att bli överkörd av en bulldozer. (Hur någon nu levande person kan bedöma det?) Det bör gå över efter ungefär en vecka sa sköterskan, så jag hoppas att det släpper nu.

Ont i magen har jag på grund av kortisonet och de irriterade slemhinnorna. Eftersom jag redan har receptfri medicin hemma mot det, så är det bara att knapra i sig de kapslarna.

Svampen i munnen kan jag skrapa av och använda till en smaskig sås. (Hoppas J läser det här, så slipper jag kanske laga mat i helgen?) Nej, jag ska få medicin mot det som tur är. Jag får spykänslor av det äckliga på tungan.

De kollapsade smaklökarna är bara ett mindre förtret egentligen, men ganska intressanta. Jag har lyckats konstatera att det bara är smaklökarna som känner av sura smaker som totalstrejkar. Att äta frukt är jätteäckligt. Yoghurt, tomater och diverse andra godsaker är också bara att slänga bort. Vattnet från vår egen brunn som brukar vara så gott, smakar illa. Det enda som jag verkligen gillar att dricka är mjölk. Salta och söta saker går mestadels bra att äta. Fast jag har ingen strålande aptit direkt, vilket väl får ses som en god biverkning i mitt fall.

Förutom de rent fysiska biverkningarna har jag upptäckt att jag håller på att bli folkskygg. Lite asocial enstöring har jag väl alltid varit, men nu har jag bara lust att gömma mig i vissa lägen. Det är jobbigt att visa sig i byn. Jag undviker ställen där jag kan stöta på bekanta som inte har träffat mig sen jag blev sjuk. På jobbet går jag helst inte i korridorerna när det finns risk att där är alltför många människor. Samtidigt är det helt okej att träffa kollegorna, men de känner ju till läget. Stackars J har fått gå själv på en begravning idag, för att jag inte orkade möta de människor som skulle vara där.

Undrar om det bara beror på håret, eller är det något allvarligare fel? Och vilken tur att jag har jobbet att gå till.

Japp, det var dagens litania. Dock kan jag väl tillägga att humöret är hyfsat, det kan alltså bli en ganska trevlig helg för familjen.

Nä, förresten! En sak till: Man har gjort en hälsoundersökning av de som arbetar i riksdagen, både förtroendevalda och tjänstemän. Två tredjedelar av dessa var överviktiga.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop detta med det jag skrev för några dagar sedan om fetma och cancer. Då hette det att folk var lågutbildade och okunniga.

Kommentaren till riksdagsundersökningen var att de ”stackarna” (min tolkning) har en mycket stressig arbetsmiljö. För inte kan det väl vara så att de är lika okunniga som ”vanligt” folk? Eller kan ”vanligt” folk ha en stressig arbetsmiljö som påverkar deras hälsotillstånd, utan att de för den skull är okunniga? Jag ifrågasätter i alla fall vinklingen i båda undersökningarna. Jag tror att folk vet hur de bör leva, men av olika anledningar orkar man inte alltid följa alla råd.

Idag har jag slängt in handduken. Nu orkade jag inte vara så himla duktig längre. Jag har sovit dåligt i natt och vaknat antingen med en vansinnig värk i fötterna eller med mardrömmar. Klockan tio hade jag avtalat tid med vår biträdande rektor, för att fundera över utvärderingsfrågor till elever och föräldrar. Som tur är har jag mycket fria tider, jag kan komma när det passar mig. Men jag vill ju absolut inte fuska med tiden på något sätt, så det kändes lite konstigt att ringa och säga att jag jobbar i morgon i stället. Jag har inte så många timmar att arbeta och att då inte kunna göra dem när man har tänkt, det tär på den lilla plikttrogna själen som bor i mig.

Jag skulle egentligen åkt till Östersund i helgen och träffat en kompis som flyttat dit. Stora delar av hennes kompisgäng ska åka dit i dag. De ska åka skidor, skridskor, dansa, flamsa, äta god mat och dricka vin. Jag trodde väldigt länge att jag skulle kunna åka med, men nu inser jag att jag inte skulle orka. Att åka bort, för att sedan inte kunna delta i det roliga känns ganska meningslöst. Men jag lovar, Lena, att jag kommer en annan gång.

I går åkte J till Vallentuna för att gratulera en av sina stora killar, som fyllde 28. Jag gillar honom jättemycket och träffar honom gärna, men inte hemma hos honom. Därför stannade jag hemma med våra gemensamma telningar.

Först hade jag sagt att P nog fick bereda sig på att jag var för trött för att köra honom till ”gården”, där han skulle repa med killarna i bandet. Jag hade ju varit borta nästan hela dagen och tyckte att jag behövde vila. Efter en stund fick jag lite dåligt samvete för det, så jag lovade att skjutsa ändå.

När vi kom fram till fritidsgården, kom två av hans kompisar springande emot honom, tvärs över parkeringen, och kramade honom! Så glada blev de över att han trots allt kunde komma och en av dem gav ”tummen upp” till mig för att jag körde. Det gjorde mig tårögd att se 12–13-åriga killar som vågar visa att de gillar varandra på ett sådant sätt. Dessutom kände jag att jag fick lön för mödan att skjutsa.

När jag hämtade hem sonen någon timme senare, så berättade jag hur glad och överraskad jag blev. Då säger han ungefär så här: ”Men mamma, du vet ju att det är som två gäng i min klass. Det är de coola killarna och så är det vi. Men vi är som vi är, vi har inget falskt ID, vi vågar vara oss själva”. Då blev jag alldeles varm i hjärtat och stolt som en tupp.

Nu tänker jag gå och lägga mig en stund, jag som ”aldrig” sover på dagarna.