I går fyllde jag år. En av mina elever trodde att jag blev 80 (!), en annan trodde 40 och en kollega var övertygad om att det bara var 25. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka dem, men förhoppningsvis är det 40 som jag ska ta till mig? Det verkar lagom smickrande och jag tolkar det som att jag är ganska klok och mogen, men ändå inte lastgammal.

Men skämt åsido så fick dagen mig att bli tacksam, fundersam och en aning nedstämd. (Jag blev förstås glad också!) Jag har tryckt undan många känslor det senaste året och tror att det är en omedveten strategi jag använder mig av när livet blir för jobbigt. Jag börjar känna igen mönstret och kan spåra det tillbaka till när jag var barn. Erfarenheten säger mig också att det förr eller senare kommer tillbaka med full kraft, och det kan bli jobbigt.

Därför vore det kanske bra om jag medvetet släppte fram en del känslor runt min sjukdom och bearbetade dem vartefter? Kan man aktivt bestämma sig för att ta sig an sitt inre så? Eller styr själslivet mig helt utan min egen vilja?

Jag är i alla fall tacksam över att ha kunnat fira ännu en födelsedag. Jag är så otroligt tacksam över att få finnas till för och med mina barn ett tag till. Jag är glad över att ha J med mig, även om det inte alltid låter så, hihi! Jag är nöjd med att inte känna alltför stor åldersnoja. I mitt sinne är jag faktiskt fortfarande ung, rentav barnslig, men erfarenheten av det jag varit med om och faktiskt kan, hjälper mig att bli klokare. Jag börjar känna att människor räknar med mig, något som jag har svårt att ta till mig men blir väldigt glad för.

När vi var ute på galej i fredags, sa en kollega att jag måste vara himla stark. Kaxigt kontrade jag med att man kan bestämma sig för vilken sorts människa man vill bli. Så enkelt är det kanske inte alltid, men en liten sanning ligger det nog i bådas kommentarer. Jag har bestämt mig för att inte bli bitter (även om jag i vissa, men lyckligtvis få avseenden är långsint så in i norden). Jag ska försöka tänka positivt, både om mina medmänniskor och livet i stort och bemöta dem jag stöter på i olika sammanhang så bra jag bara kan. Och jag ska försöka vara glad så mycket jag orkar.

En bibliotekarie på jobbet har börjat förse mig med böcker som jag ”bara måste läsa”. Det är egentligen böcker för barn, men med ett ”vuxet” innehåll. Jag vet inte om hon tänker att jag ska använda böckerna i arbetet med barnen, eller om hon bara tipsar mig i största allmänhet? Strunt samma vilket! Jag har nämligen fått för mig att dessa böcker ska säga mig något om mitt liv, hur det är och hur det kan vara/kan bli.

En bok handlar om ”Själens fågel”, en otroligt vacker bok som försöker förklara oss människor som mer än bara något fysiskt.

En annan bok kan man se som en sorts slumpvandring i livet, ”Edward Tulanes fantastiska resa”. (Den handlar om en porslinskanin!) Den är jag inte klar med än, men jag tror jag tycker om den. Jag läser den på nätterna i skenet från en ficklampa, för att inte väcka J. Hur mycket av våra liv avgörs av en slump?

Jag har ytterligare en bok som jag försöker läsa på jobbet, när hela klassen har ”tyst läsning”. (Fast jag inser att jag aldrig får ro att läsa då, eftersom det hela tiden händer saker i ett klassrum fyllt av nioåringar.) I boken hålls en pojke isolerad från sina klasskamrater och från ”vanligt” liv av sin farmor. En dag dyker en flicka upp i klassen och pojkens värld öppnas plötsligt. Han som hållits tillbaka av omedveten rädsla och gammal vana, gör plötsligt fantastiska upptäckter av livet. Just rädsla och gammal vana styr mig väldigt mycket. Det är inte så många äventyr eller avsteg från det inrutade i mitt liv, men det kanske kan bli? 

Pretentiöst dravel! Nu igen! Fast det är skönt att försöka organisera sina tankar också, även om man kanske inte alltid borde offentliggöra dem. Hoppas jag kan sova nu?