Igår bestämde jag mig för att prova peruken på allvar, och till och med åka till stan iklädd densamma.

Familjen reaktioner lät inte vänta på sig. J skrattade ohämmat, för han tyckte att det var chockartat att se mig skallig ena sekunden och nästan ”normal” sekunden därpå. Observera att han verkligen skrattade åt mig, men att jag tolkade det på ett snällt sätt – stackaren hade aldrig sett mig i peruken, men han tyckte faktiskt att jag blev fin.

M tittade storögt på mig och undslapp sig en enda kommentar: ”Läskigt!” Hur jag ska tolka det uttalande, funderar jag fortfarande på.

Den enda som reagerade på ett sansat och, i mitt tycke, helt solidariskt sätt var P som tyckte att jag var fin.

Nåväl, vi åkte till stan och jag smet in i en klädaffär för att köpa mig ett par nya toppar. Ingen i affären skrattade åt mig, de verkade över huvud taget inte reagera på att det var en peruk jag bar.  Det tyckte jag var skönt och såg framför mig fler situationer då jag skulle kunna känna mig riktigt fin.

Men säg det roliga som varar. Efter sammanlagt en timme iklädd hårersättningen hade jag lyckats utveckla en spänningshuvudvärk, som tenderade att övergå i migrän. När jag kom ut i bilen så drog jag därför resolut av peruken och satte på mig min numera ganska slitna mössa. En kvart senare så var huvudvärken borta och dagen räddad. Tyvärr är peruken inte bara ”kliig” och varm att ha på sig, den spänner tydligen just på det sätt som jag inte klarar av. Tur att jag ska till Karin H och prova mössor på söndag. Hon har lovat att specialtillverka dem åt mig, så att de ska sitta perfekt. Mösstorleken är nämligen inte densamma längre, utan det hår som brukar fylla ut eventuella tomrum i huvudbonaden.

Efter klädinköpen åkte vi till en butik som säljer bra saker till en billig penning. (Hoppas min bror läser detta!)

P har blivit medlem i ett hårdrocksband, och måste ju ha ett eget instrument att öva på. Han köpte därför en elbas, som han ska terrorisera familjen med.

J och jag köpte en del smått och gott, men också en gitarr. Båda barnen har uttryckt önskemål om att lära sig spela, åtminstone hjälpligt. Så nu har deras intressen utökats med ett fasligt klinkande här hemma. Det är riktigt roligt att höra deras gemensamma diskussioner runt detta, samtidigt som de tar hjälp av internet för att hitta bra låtar. Jag hittade dessutom min gamla lärobok i gitarrackompanjemang, så lite ackord ska de väl kunna lära sig med hjälp av den. De kanske är musikaliska, de små liven?

Innan vi åkte vidare för att fylla på skafferi och kylskåp, stannade vi vid en blomsteraffär. Där frossade jag i fröpåsar, sättpotatis och sålådor. Snart är det vår!

När jag vaknade i morse låg jag en lång stund och väntade på en frukostbricka, förgäves förstås. I det här hushållet finns det inte chans att bli överraskad, inte ens på kvinnodagen. När jag äntligen orkade ta mig ner till vardagsrum och kök, låg maken på soffan och tittade på ”Bilar” – en Disneyfilm. Undrar om det säger en del om hans mentala ålder?

Katten låg på hans mage och därför kunde han förstås inte ens duka fram frukosten i köket. Men tydligen fanns det lite skam i kroppen eftersom han kom efter bara några minuter, när han hörde att jag skramlade i köket.

Så satt vi där igen, med varsin tidning och tuggade det rostade brödet. När jag påpekade att det är internationella kvinnodagen och att jag därmed borde vara befriad från alla tråkiga sysslor under dagen fick jag följande svar: ”Jag som trodde att det betydde att du verkligen ska visa vad du kan idag!”

Jag tappade för en gångs skull målföret, men J var MYCKET nöjd med sig själv. Så nöjd att han har beslutat sig för att det platsar som en bra historia på hans macho-arbetsplats i morgon.

Och jag fortsätter att undra när och var det gick så fel?

I går firade M sin 14-årsdag tillsammans med ett gäng kompisar här hemma. Vi hade lovat henne att de skulle få ha föräldrafritt en stor del av kvällen. Det handlade egentligen inte om snällhet, utan om självbevarelsedrift och överlevnad för vår del. Dessa tjejer har en benägenhet att låta ganska högt. De skulle dessutom sjunga Sing Star en stor del av kvällen, så det fanns en rimlig förklaring till varför vi rymde.

Som hispig morsa, kunde jag i alla fall inte låta bli att tänka på skräckhistorier med billaster av ungdomar som oinbjudna tar över ens hem, när man lämnar det i sina telningars vård. Eller de kanske eldar upp huset med stearinljusen? Eller de kanske skär av sig kroppspulsådern när de ska laga mat? Eller bränner sig på ugnen?

Därför ringde jag grannen som snällt lovade att vara back-up, om något akut skulle hända. Det är en stor trygghet att ha grannar som man kan lita på i alla väder.

Under tiden som tjejgänget skrålade här hemma, gick P, J och jag på bio. Det tycks bli allt svårare att enas om filmer, ju äldre barnen blir. Efter många om och men lyckades vi komma överens om att se ”Bläckhjärta”, en fantasy-skildring om böckers och ords makt och magi. Tyvärr hade de inte lyckats fånga den känsla som finns i boken, så det var med blandade omdömen vi gick från biografen. J tyckte till och med att filmen var så usel, att hade han varit själv hade han gått därifrån. Men han har ju inte läst boken, vilket både P och jag har.

För att inte komma hem för tidigt och därmed förstöra tjejkvällen, åt vi middag på en kvarterspizzeria i stan. P var mycket nöjd med arrangemanget, eftersom det var på hans rekommendationer som vi åt just där. Det är inte ofta han får bestämma sådana saker och inte heller ha föräldraduon för sig själv en hel kväll.

När vi äntligen närmade oss hemmet vid halv tio på kvällen, konstaterade vi att det fortfarande stod kvar och alla tjejer var oskadda. Skönt!

I veckan har M och jag varit på elev- och föräldramöte i hennes klass. Den stora frågan var hur elevernas klassresa ska organiseras och hur pengar ska samlas in. Det blev ett besynnerligt möte. Tre pojkar dominerade och lät under hela mötet. Deras föräldrar lät dem hållas och bidrog till viss del själva. Resten av ungdomarna satt i stort sett tysta under hela mötet, och det var väldigt svårt att få fram något konstruktivt. Om detta var representativt för arbetet i klassen, så kan man ju förstå varför eleverna aldrig lyckas fatta några beslut runt den här resan. Och varför många tjejer förblir så tysta.

För att ytterligare spä på konstigheterna, så var naturligtvis inte alla föräldrar respresenterade. Då var det ungdomarna själva som skulle uttala sig i ekonomiska frågor, som hur pengarna ska betalas in. Tänk om Skolverket varit där, då hade de verkligen gått i spinn.

Vid förra mötet protesterade jag mot sättet att samla in pengar på, 400 kronor per termin. Tyvärr var det ingen annan som instämde i den protesten, så visst kommer vi att betala för Ms skull. Efter mötet mådde jag väldigt dåligt av tanken på hur en del elever måste känna sig, när de vet att föräldrarna inte kan/vill betala. Därför förvissade jag mig om att alla elever som vill kommer att få åka med ändå. Skolan går in och betalar för dem som inte kan betala.

Men om tjugo år, så kanske Skolverkets regler har slagit igenom i praktiken också?

I år har jag bara köpt en enda bok på bokrean. En kokbok, som jag hoppas ska inspirera mig till lite nya sätt att laga mat på. Förr var alla kokböcker bara en uppradning av recept, men nu är det ju en upplevelse att sitta och titta på vackra bilder och läsa om hur andra tänker runt mat. Det ska bli mysigt att ligga i soffan och frossa!

Det är nog väldigt bra att jag har börjat jobba. Visst är jag trött, men ”sjukdomen” har på något vis blivit sekundär. Innan upptog den hundra procent av min tid, men plötsligt är den förpassad till bakgrunden. Nog vet jag att den kommer att dominera om två veckor igen, men till dess betraktar jag mig som en skallig, men frisk människa.

Tänk att skalligheten är så fascinerande i elevernas tankar. Jag har valt att inte visa eleverna hur jag ser ut, utan hår. Dels är det för att jag inte tror att alla kommer att klara av det, det kan vara läskigt. Dels är det för att jag tror att jag skulle bli väldigt ledsen om någon skrattade åt mig, trots att de är barn. Som jag sa till en kollega igår, ”Jag har nog vant mig vid mitt utseende, men jag har inte förlikat mig med det.”

Jaa… Tänk att det kan vara så jobbigt att jobba. Efter två dagar på jobbet är jag helt slutkörd. Jag inser också att jag, om möjligt, inte ska jobba två dagar i sträck, utan ha en vilodag emellan. Det är makalöst att allmäntillståndet kan påverkas så mycket. Det har jag inte riktigt upplevt när jag bara gått hemma.

Men förutom tröttheten, har det varit roligt att träffa alla kollegor igen.

Att få använda hjärnan är inte heller helt fel. Däremot måste jag absolut hitta en annan plats att sitta på. I vårt arbetsrum händer det alldeles för mycket, som jag absolut inte kan stänga av. Det är ju inte meningen att jag grilla sönder hjärnan. Sen blir det lite synd om kollegorna om jag hela tiden sitter där med tallriksstora öron och lägger mig i allt.  Jag tror jag ska höra med arbetslaget 4-6 om jag kan få sitta inne hos dem ibland.

Disputationsmiddagen som jag var bjuden på, orkade jag helt enkelt inte gå på. Det var faktiskt synd, eftersom jag trots många år i Uppsala, ännu inte gått på någon sådan. Man får väl hoppas att chansen kommer igen.

I går kväll blev vår stackars katt återigen ordentligt riven av någon elak typ, som antagligen försöker inlemma vår gård i sitt revir. Hela familjen blev fruktansvärt upprörd och alla våra hämningar tycks försvinna. Om inte den där ”Elake Måns-typen” drar härifrån, är risken stor att vi skjuter honom . Det finns ju skyddsjakt, vilken väl är till för att man ska skydda sina tamdjur mot vilda rovdjur? Nej, men att vi råkar kasta sten mot honom för att skydda vår lilla kissemiss, är inte helt omöjligt.

Den stackars kissemissen har nu legat och sovit i snart ett dygn. Han har druckit lite, men äter ingenting. Det är inte lätt att vara katt i mars.

Natten till idag var fruktansvärd. Jag vaknade vid halv tretiden på natten av en väldig adrenalintillströmning, som jag sen inte lyckades komma ifrån. Naturligtvis var det min mans fel, såsom många gånger förr.

Jag drömde om katten och det som hade hänt honom. Men som ett litet tillägg till verkligheten, så skulle J förstås bråka med honom trots skadorna. Han drog honom då i svansen, som lossnade. J tyckte att det inte gjorde så mycket, eftersom den tydligen ändå satt så löst! Fy tusan, vad arg jag blev. Och mitt i denna ilska vaknar jag och kan förstås inte somna om.  Jag vet inte vem det är mest synd om, mig, katten eller kanske J, som återigen hamnade i skottlinjen för min ilska.

Ibland är jag lite långsam i starten. Vissa saker som jag kan göra här hemma, har det tagit två månader att komma underfund med. Jag har ju en alldeles utmärkt liten laptop, som jag då förstås kan ta med mig överallt. Hittills har jag INTE provat toaletten, men det kanske kommer.

Jag är ingen stor TV-tittare. Det viktiga är nyheterna och några få fasta programpunkter i veckan. Sådana med väldigt höga vuxenpoäng på, typ antikrundan. Eftersom vi skjutsar barnen till olika evenemang i stan och byn, så missar vi ofta de få program vi verkligen vill se. Igår, först igår, kom jag på att jag kan ligga i soffan med laptoppen och katten på magen, och kolla på missade avsnitt. Det var mycket skönt och avkopplande. Jag har dessutom köpt en liten laptop-bricka/kudde, på IKEA, som jag varmt rekommenderar. (Jag får inte provision, den var bara riktigt bra.)

Jag har nu fått en personlig handläggare på försäkringskassan. Hon ringde igår och frågade om jag hade tid att prata en stund? Undrar vad som hade hänt om jag hade sagt ”Nej, jag är fullt upptagen med att spela patiens på datorn.”

Denna kvinna var mycket trevlig, och ville mest förvissa sig om att jag hade ordentlig koll på alla regler som gäller, framför allt om jag nu ska jobba en del. Jag får ABSOLUT inte jobba en sekund mer än 25 % av min arbetstid, för då får jag bara halv ersättning från försäkringskassan. Alla som jobbar, kanske särskilt i skolans värld, vet ju hur svårt det är att begränsa sitt arbete. Samtidigt kan det vara ett bra sätt att lära sig sätta just dessa gränser, när man vill för mycket.

Handläggaren godkände i alla fall min egenhändigt hopsnickrade rehabiliteringsplan, och bad mig ta kontakt om det skulle bli förändringar i den. Vi talade i 26 (!) minuter. Och ytterligare en stund på dagen försvann, vilket alltid är något.

En stor nyhet i vår lokaltidning i tisdags, handlade om en kvinna som varje tisdags- och söndagsmorgon stal ca tio tidningsexemplar från ett hårt slitande tidningsbud. (Jag vet att det är ett hårt jobb, eftersom jag själv har provat på.) Den stackars tanten fångades nu av polisen, efter en tids spaningsarbete. Anledningen till stölderna var att hon ville lösa korsorden i tidningen, skicka in flera lösningar och på det sättet öka sina vinstchanser.

Riktigt så långt har inte jag kommit i mitt desperata sysselsättningsbehov, men det är ju en idé. Varje morgon kan jag ligga på lur i skogen och se tidningsbudet fara förbi, varpå jag traskar genom byn och vittjar alla brevlådor. Man kan ju dessutom skaffa hund som alibi för denna tidiga morgonpromenad.

Jag är ändå så pass fanatisk att familjen har stränga order om att kolla om jag har hunnit lösa alla korsord och sudokun, innan de förpassar tidningen till vedkistan.

Det förekommer, som ni säkert vet vid det här laget, en del mycket konstiga, icke alltid rumsrena och kanske lite suspekta samtal i vårt hushåll. Vid middagen häromdagen, diskuterade vi hårfärg och hårlängd, och om ens ursprungliga hårfärg ska räknas som den riktiga.

M färgar som bekant sitt hår väldigt mörkt, men hon är egentligen lite rödblond i sig själv. Trots detta vill hon inte räknas som blondin, för då är man ”fjortis” och det är det värsta hon vet. Hon är ju EMO, vilket är mycket, mycket bättre.

P har långt, lockigt hår och ska naturligtvis bli hårdrockare och även han färga håret mörkt. Suck, säger föräldraskapet, för en gångs skull gemensamt. Men men, hår är lyckligtvis föränderligt och kan alltid justeras. Något ska väl de små liven själva få bestämma?

Efter en stund kom vi alltså in på längden på håret. M säger glatt att hennes hår på benen i alla fall är längre än mammas huvudhår! Familjen instämmer i allmänt jubel, men ber att få kolla om det verkligen stämmer. Huruvida det var sant, får ni själva gissa er till.

P vill ju naturligtvis inte vara sämre han, och påstår att hans näshår är längre än mammas hår. Och nu brister familjen ut i ett skrattanfall utan dess like. Till hans stora besvikelse ville ingen kolla sanningshalten i detta påstående.

För övrigt händer inte speciellt mycket här hemma. Jag tittar på rådjuren, ekorrarna och de fasligt skygga fasanerna. De är löjligt rädda för allt som rör sig. Snacka om att ha alla sinnen på spänn.

Natten till tisdagen kom det en decimeter mjuk, fin kramsnö, som lade sig som ett tyst täcke över hela vår gård. På något sätt blir det ännu lugnare runt omkring mig med all denna snö, som egentligen är vacker, men som jag vill få bort nu. Jag vill ha vår!

Jag har rensat min mailbox på en massa konstiga mail från ”konstiga”, men goda vänner. Tyvärr tog det inte så lång tid, eftersom det inte var så länge sedan sist. Jag rör mig mellan kaffebryggaren, vedspisen och datorn i ett sömngångaraktigt tempo. Snart finns det nog spår i parketten som visar mina rörelser. Ahh, denna sysslolöshet… Men i morgon börjar jag jobba.

Igår kunde jag inte motstå frestelsen. Jag behövde verkligen pigga upp mig själv och började titta på olika charterresor. Undrar om det går att få till en resa mellan cytostatikakurerna och strålbehandlingen? Det skulle vara så välbehövligt att göra något som bara är skööönt! Många fina bilder och tankar fanns det att frossa i. Kanske en resa till Turkiet? Det spelar i stort sett ingen roll vart resan går, bara det är varmt och något annat.

Efter att ha talat både med min syster och med en kär kollega, som nyligen varit i USA, så steg ändå humöret en aning i går. Det är nog så att jag börjar bli allvarligt uttråkad här hemma. Kanske det blir bra att jobba ändå?

Gårdagens lunch var ingen höjdare. Gammal veg-pizza sen i fredags. Men vad gör man inte för att hålla ner matkostnaderna. Efter en timme hade jag fått i mig en fjärdedel. Då ringer telefonen och återigen är det Mina, kollegan som kom hem från USA i går kväll.

”Får jag komma in, jag står här på gården?” Snacka om att en dag kan lyfta, bara av ett sådant spontanbesök. Hon kom med en disputationsinbjudan inkl. avhandling, pistagenötter från Iran och handgjord choklad från USA. Gulliga, gulliga du! Och dessa pistagenötter som är så himmelskt goda! Jag måste sätta hänglås på påsen, så att ingen annan i familjen rör dem. De är BARA mina!

Nu ni, nu blir goda råd dyra. Vad i hela fridens namn ska jag sätta på mig på den middagen? Kommer jag verkligen att orka? Jag ska ju jobba min första dag på torsdag. Kan man gå utan peruk? Kan jag gå med sjal i kanelbulleknytning, det kanske blir för ”bonnigt”? Har jag skor som passar? HJÄLP!

Fast nu blev det i alla fall liv i käringen.

Ibland känns det som att mina vänner vet när de behövs som bäst. Flera gånger under de senaste månaderna har jag varit rejält deppig, och då dyker det plötsligt upp något oväntat och roligt, som får mig att bli glad igen. TACK!

Mmm… Så var vardagen tillbaka igen. Jag mår bättre, men känner mig deppig. Det här är inte roligt och jag vill bara backa tillbaka livet ett halvår. Fast det kanske är bättre att köra det ett halvår framåt istället? Då är väl det här eländet ur världen?

I morse vaknade jag av att M hade fått ett ”panikanfall”. Hon hade glömt att göra en läxa i hemkunskapen, som bestod i att baka en kaka, fota den och ha ett skriftligt intyg från en förälder. Lite sent att fixa det, kvart i sju en måndagsmorgon, och att fejka ett intyg var det inte tal om. Nåja, hon får baka i eftermiddag i stället. Men att vakna till hennes små utbrott är inte den bästa starten på morgonen.

P är en väldigt snäll lillebror som varje morgon, utan knot, dukar fram frukost åt sin syster. Ibland undrar jag om hon uppskattar det så som hon borde. Det känns i alla fall som ganska unikt. Jag kan inte minnas att min bror gjorde så? Men det kanske fanns en del anledningar till att han inte ville det. Jag var väl inte världens snällaste storasyster. Dessutom hade vi nog slutat äta frukost när vi var i den åldern, hur bra det nu kunde vara?

Jag läste i morgontidningen att alla arbetsgivarbetyg är kodade, och att man ska akta sig för att anställa någon som ”bara” rekommenderas! Snacka om att vi arbetstagare är utlämnade åt chefernas godtycke. Min förra chef har fortfarande, efter ett år, inte gett mig det intyg jag har begärt. Jag har påmint henne säkert fyra-fem gånger nu, men fortfarande inte fått något. Dels kommer hon att glömma hur himla duktig jag är/var. (Haha!) Dels är jag ju totalt utlämnad åt hennes goda vilja. Jag kan ju knappast gå till facket, eftersom det kommer att påverka omdömet. Det kallar jag dålig stil. Nåja, jag får väl maila henne igen.

Nu ska jag koka saft och försöka vara en god mor. Snäll i både tanke och handling…(Hoppas det räcker tills barnen är hemma igen.)