Man ska inte vara så himla gnällig. Eftersom jag tyckte så synd om mig själv i går, så kunde jag inte ens hitta en anledning till att försöka skärpa till mig. Då är det precis som om några andra människor i mitt liv sitter och tänker att ”nu är det dags att lyfta Eva lite”. (Och eftersom jag inte är troende, så lägger jag detta helt och hållet på mina medmänniskor.)

Jag fick flera glada och roliga mail igår. Ett Power Pointspel som säger att jag inte är tjock – bara mycket lärd! Bra att veta, eventuella tumörer består säkert av tätt sammanpressad kunskap. Ha, och det har ju faktiskt inte alla.

Jag fick ett jättegulligt mail från två gamla elever, som nu går i sjuan. Jag hade dem i min klass från årskurs ett till och med fem. Tänk att de fortfarande känner att de vill ha kontakt med mig efter alla år som jag har plågat dem. De hade hört rykten om att jag är dålig och ville kolla läget.

Syrran ringde en sväng och tyckte att det var dags att se till att få en kuratorstid på sjukhuset. Jo, det tyckte väl jag också, men min kurator har inte arbetat på fyra veckor, så det har inte blivit av att träffa någon ny. "Då kan du väl ringa och ordna det", sa syster. "Ja, ja, jag får väl göra det", svarade jag. Och sköt upp det samtalet också.

Till min förvåning ringde kuratorn på eftermiddagen, hur vältajmat blev inte det? Hon var tillbaka i tjänst nu och hade en ledig tid i dag, onsdag. ”Men jag ska ju jobba”, sa jag, och ändrade mig lika snabbt. ”Jag kommer, jag vet att jag kan åka ifrån jobbet en stund mitt på dagen”. Det är nog viktigt att jag får prata av mig med någon som orkar lyssna på gnället. Sedan kan jag åka tillbaka till jobbet och förhoppningsvis må lite bättre.

Nu löste väl inte samtalet med kuratorn allt, men det är skönt att ha någon som BARA ska lyssna på mig och mina funderingar. Till andra i ens omgivning måste man ju visa lite hänsyn, och inte dra ner dem alltför långt i ens eget träsk.

Till råga på allt hade jag lönesamtal med min chef idag, och blev för första gången bekräftad på ett professionellt sätt. Förr har jag kategoriserats in i gruppen mellanpresterande och kanske lite därutöver i bästa fall. Vad som varit bra eller behövt utvecklats har jag aldrig fått veta. Nu fick jag veta exakt vad chefen har bedömt och hur jag kan arbeta vidare för att få en fortsatt bra löneutveckling. Dessutom tycker hon att jag ska tro på mig själv!

Förresten tror jag att mina kollegor och mitt jobb är den bästa terapin man kan ha. Trots att jag är jättetrött idag, så är jag glad.

Känner mig väldigt låg just nu. Hur i hela friden ska jag orka jobba både på onsdag och torsdag, när jag är så här trött? Jag sov i fyra timmar på dagen igår. Sedan gick jag och lade mig halv sju på kvällen och sov i stort sett hela natten. Ändå var jag förtvivlat trött när ungarna väckte mig i morse.

När jag slog på TVn blev jag riktigt deprimerad. ”Cancer är en klassfråga som har med låg utbildning och låg kunskap att göra. Fetma är en stor orsak till bland annat bröstcancer, och varje människa har ett eget ansvar för sin hälsa.” Så satt de kunniga och sa i morgonprogrammet.

Javisst! Jag fattar väl också att jag har ett eget ansvar, men jag mår inte ett dugg bättre av att få skrivet på näsan vilken dålig människa jag är.  För jag anser mig inte vara så lågutbildad och okunnig, vilket då innebär att jag bara är en simpel och dålig människa som inte fattar i alla fall?

Ja, jag vet att jag är tjock och att jag kanske inte har följt alla sunda kostregler som finns. Men vem vet om det är min vikt som har gett mig den här förbaskade sjukdomen? Det kanske är den passiva rökningen som jag levde med som barn? Det kanske är en defekt gen? Eller för mycket besprutade äpplen? När jag frågar läkarna säger de ju att de inte vet. Jag skäms faktiskt över min sjukdom, och jag antar att jag själv har gjort något fel som har försatt mig i den här situationen. Jag undrar bara vad det är jag skulle ha gjort annorlunda?

Som om det inte räckte med det, så sägs det på radion att man numera SKA sola mycket för att minska riskerna för blodpropp. Man kan strunta i de gamla råden för att undvika hudcancer. Kan någon snäll människa tala om för mig vem man ska lyssna på?

Nu ska jag försöka sluta att vara arg och ledsen.

Idag har jag varit in till stan på Ms utvecklingssamtal. Hon har en jättetrevlig mentor, som är stolt över MIN dotter. (Jaja, hon är väl Js dotter också.) Jag måste säga att jag beundrar ungen som orkar hålla tag i skoljobbet så som hon gör. Hon kämpar på väldigt plikttroget, samtidigt som jag inser att hon börjar bli så mogen att hon kan avgöra vad som är viktigast att prioritera. Hon är helt enkelt en klok unge!  Dessutom säger lärarna att hon ska bli författare. Då skulle morsan hennes må…

Den här värken i kroppen är inte att leka med. Antar att det var så här det kändes om man blev utsatt för rådbråkning under inkvisitionen? Kul att veta att det blir värre för var omgång, då har jag något att se fram emot också.

Jag gick faktiskt ut och fixade sälgkvistarna igår, men mycket mer blev inte gjort. Maten fick vi hjälpas åt med. Jag kunde inte ens krydda potatismoset, för smaklökarna är helt utslagna. Allt jag stoppar i munnen är bara en ÄCKLIG konsistens helt utan smak. Tvi vale!

Nu har det ju gått nästan fyra dagar sedan behandlingen och jag tog för givet att jag skulle vara fit for fight igen. I morse steppade jag därför upp ur sängen halv sju och slängde mig in i duschen. Jag svalde två Alvedon mot värken och en halv tallrik yoghurt, som jag inte kände smaken på. Klockan åtta skulle jag vara på sjukhuset och lämna prover, så det gällde att sätta fart.

J måste också lämna prover då och då, eftersom han var sjuk förra året. Nu ska han snart på någon röntgenundersökning och skulle lämna blodprov inför den. Därför passade det bra att jag plockade upp honom på jobbet, så kunde vi fixa proverna samtidigt. Det gick smidigt att hitta en parkering så tidigt på morgonen, och själva proverna var snart avklarade.

Efteråt kände jag mig fortfarande ganska alert, och jag tänkte att den här behandlingsomgången var ju lätt. Men, men, säg den glädje som varar.  När jag hade släppt av J drabbades jag av ett fruktansvärt illamående. Jag ulkade och rapade något vidrigt vid ett rödljus på väg hem. Jag trodde inte att jag skulle kunna köra en meter till, och såg framför mig en massa förbannade bilister som skällde på en stackars skallig, halvgammal och spyende kärring. Och vem tusan skulle torka rent i bilen? Som tur var fick jag fram en liten sopkorg som jag brukar ha i baksätet, den kunde jag spy i om det skulle behövas. Samtidigt blev det grönt ljus och jag kunde veva ner fönsterrutorna och få tvärdrag i bilen. Aldrig har väl den vägen hem känts så lång. Jag klarade mig utan att kräkas, men insåg också att jag kanske inte var så tuff och stark som jag hade trott.

När jag kom hem gav jag efter för tröttheten och lade mig i sängen och sov i fyra timmar. Jag som sagt att jag aldrig sover på dagtid…

I går var jag jätteduktig. Jag följde med J för att storhandla. Visserligen var jag rejält trött, men det fungerade faktiskt. Idag har jag sådan värk i kroppen att jag inte ens skulle tänka den tanken. Möjligen kan jag tänka mig att gå ut och klippa lite sälg, för att dekorera en kruka att ha på yttertrappan.

Tydligen ska det bli ett bakslag för våren den här veckan. Jag som hade tänkt klippa i mina träd och njuta av fågelkvitter och kanske lite sol. Men det kommer väl lite värme så småningom.

När jag var hos läkaren sist, ställde jag frågan om en eventuell utlandssemester mellan cytostatikabehandlingarna och strålbehandlingen. Är det ens möjligt att man orkar/kan/hinner resa däremellan? Det är ju ganska mycket billigare att resa före skolavslutningarna, och vi behöver verkligen något annat att rikta tankarna mot än det här helvetiska halvåret.

Nåja, så blir det inte i alla fall. Läkaren tyckte inte att vi skulle resa mellan behandlingarna, för det är så mycket tider att passa och förberedelser som ska göras. Generalsuck! Sen lade hon in en lite mer mänsklig aspekt i det hela, och menade att vi ska vänta tills min kropp har återhämtat sig så mycket att vi verkligen kan njuta av en resa. Det lät ju i och för sig ganska vettigt, så nu har vi ändrat våra semesterplaner.

Barnen är otroligt mottagliga för sakargument, därför har vi bestämt oss för att semestra på lite närmre håll, ingen utlandsresa i år alltså. Öland fanns med som ett önskemål från barnen, där har de aldrig varit. Åland ligger nära och bra härifrån, men är ett euro-land och därför onödigt dyrt just nu. J vill åka norrut längs kusten, men ingen annan verkade direkt sugen på det.

Efter en del letande på nätet, så ser det nu ut som att vi kanske har fått napp på en liten stuga på norra Öland. Vi har fått ett positivt förhandsbesked och väntar på att de ska skicka ett kontrakt. Hoppas, hoppas… Man behöver något att se fram emot.

Den här veckan är full av aktiviteter; blodprovstagningar både på måndag och på fredag. Vilket innebär att jag inte kan åka till Östersund redan på torsdag, som det egentligen var tänkt. Vi får se om jag kan åka på fredag, man ska ju få tag på biljetter också? På tisdag är det utvecklingssamtal för M, och på onsdag och torsdag ska jag jobba. Det är inte lätt att hinna med allt när man är sjukskriven. Dessutom är det en trädgårdsmässa i Stockholm, som jag gärna vill följa med Ellen på. Oj, oj, oj! Det blir svettigt!

Så knäppt det kan bli. Först kunde jag inte sova på grund av kortisonet. Så mellan klockan tre på natten och sju på morgonen var jag superpigg. Klockan sju somnade jag, för att vakna av telefonen halv åtta. Men eftersom jag var så trött somnade jag snabbt om, bara för att vakna av min väckarklocka vid åtta. Då skulle jag ta en ny omgång kortison, och sen var jag klarvaken och speedad igen. Suckelisuck!

Ändå har jag haft en positiv upplevelse av den här omgången. Jag är inte däckad av trötthet och framför allt har jag inte mått illa.

Visserligen har jag ingen aptit, känner ingen hunger och absolut ingen smak på det jag stoppar i munnen. Jag får värk i höfter och knän, men än så länge är det inte värre än att jag står ut med det utan att behöva ta en massa tabletter. Antagligen har jag också fått någon konstig biverkning i form av blossande hud både i ansiktet, på halsen och på bröstet, men det kan jag också leva med.

Kan ni tänka er hur illa det har varit innan, när jag nu tycker att detta är en positiv upplevelse?

I fredags var båda barnen lediga från skolan på grund av studiedag för lärarna. M åkte till stan med en kompis. P och jag satt hemma och ugglade och spelade lite kort.

När J kom hem tittade vi alla på en både rolig och tragisk film, ”The Terminal” med Tom Hanks. Han spelade en kille som fastnade i ingenmansland på en flygplats i New York. Ganska frustrerande, men både kul och sorgligt på samma gång.

Middagen bestod, förstås, av pizza som J hämtade i byn. Han är för händig, den raringen.

Studiedagen på jobbet saknade jag faktiskt, hur konstigt det än kan låta. Det hade varit kul att träffa alla kollegor, både de på min nya arbetsplats och de som skulle komma från min gamla skola. Det är bara en knapp kilometer mellan skolorna, men väldigt långt ändå. Därför träffas vi väldigt sällan, fast vi hade långtgångna planer på samarbete även efter flytten.

Dessutom hade jag verkligen behövt lära mig hur det här med bedömningarna av eleverna, ska skrivas i framtiden. Det är fullt med nya saker som vi måste kunna, nu när Björklund dirigerar i skolvärlden. Och jag missar massor av utbildningar den här terminen, som jag inte vet hur jag ska kunna ta igen. Det känns som en omöjlighet att komma ikapp.

Nu är klockan fem på morgonen och jag har varit i vaken i två timmar. Jag är egentligen ganska trött men samtidigt så speedad av kortisonet att jag omöjligt kan koppla av. Skönt att jag kan vara hemma och kanske sova en stund mitt på dagen.

Annars tycker jag nog att jag är riktigt duktig på att hålla vettiga dagsrutiner. Jag sover aldrig på dagtid i vanliga fall. (Undantaget dagarna efter medicineringen förstås.)  När barnen går till skolbussen läser jag tidningen i sängen, zappar på TVn en stund, men kliver oftast upp vid halv nio. På kvällarna lägger jag mig tidigt förstås, mellan nio och tio. Så visst är sömnbehovet stort, men jag mår nog bäst av att inte styra om dygnsrytmen helt.

Min ångest inför behandlingen i går, känns ganska obefogad just nu i alla fall. Jag vet förstås inte hur min kropp reagerar de närmaste dagarna, men för tillfället är det bättre än vid de förra kurerna.

Ellen och jag började med att äta lunch tillsammans på sjukhuset i går. Hon skulle på läkarbesök en halv timme före min behandling, så det passade bra att träffas en stund innan. När jag precis hade påbörjat droppbehandlingen, kom Ellen in med både man och dotter. Jag blev så GLAD av att höra att de kom med positiva besked från hennes läkare.

Min behandling tog avsevärt kortare tid än vad de tidigare tre har gjort. Mindre än två timmar sammanlagt och det var riktigt skönt. För att göra det ännu lättare stannade både Ellen och Vickis under hela tiden, de kom med kaffe och fikabröd och småpratade om allt möjligt. Så det blev på det hela taget en trevlig dag.

Fast Vickis påstår att hon skolkade för min skull! Snacka om att lägga skulden på mig, vilket vi förstås smågnabbades om en stund. Men nog är det en legal frånvaro att först vara med sin mamma på läkarbesök och sen delta i sin ingifta mosters behandling?

På kvällen chockade jag nog familjen med att vara både vaken och ganska på hugget. Vi spelade kort, delade på matlagningen, diskuterade semesterplaner och jag orkade se hela antikrundan. Det känn som en stor framgång jämfört med innan.

Var på läkarbesök i går inför den nya cytostatikan. Den här gången fick jag träffa en kvinnlig läkare och det kändes lite lättare när det skulle till att klämmas på brösten. Men det kändes som om hon hade bråttom, så jag missade en del frågor som jag hade tänkt ställa. Jag är inte så duktig på att ställa krav på läkare, även om det bara handlar om tid.

Har jag tur så blir det inte lika jobbiga biverkningar den här gången. Däremot kan man få mycket värk i kroppen och behöva starka värktabletter. Men det är ju som det är, och det går över…

Vid frukosten i går såg jag årets första bofinkar vid fågelbordet. Ibland kan man se någon enstaka sådan under vintern, men i år har de inte varit här alls. Detsamma gäller grönfinkarna som har haft en hel koloni här förr om vintrarna, men först förra helgen dök det upp några sådana.

På väg in till läkarbesöket såg jag flera tofsvipor på flygfältet. De brukar jag ha som mitt egna lilla inofficiella vårtecken. När JAG ser den första tofsvipan är det riktig vår för mig. Likadant är det på hösten. Den första tofsvipan på väg söderut, talar om för mig att hösten oåterkalleligt är i antågande. Men dit är det ett tag nu.

M var hemma igår också, hoppas att hon får tillbaka lite ork nu på vårkanten. Det var riktigt mysigt att ha nästan en hel dag tillsammans med bara henne. Mitt på dagen letade vi upp två solstolar och satte oss ute på gården. Visserligen satt vi med jackorna på, men det blev en skön timme ljusterapi tillsammans med varsin bok/tidning.

Efteråt gjorde vi smarriga varma mackor och satte oss vid TVn för att se filmen ”Flyga drake”. (Boken är bättre!) Efter halva filmen pausade vi och fuskade till oss lite ”fredagsmys” med popcorn, uppkrupna i samma soffa. En liten guldstund mitt i vardagen.

P var iväg till fritidsgården i går igen. Den här gången kom han ut därifrån med rätt jacka, så jag har lovat att avvakta med mitt beslut om en rosa sådan. Han gillade inte alls det initiativet. Konstig unge man har begåvats med!

Nu skäms jag nästan. I går var jag ute på restaurang för tredje gången på åtta dagar. Den här gången med Kerstin, som jag brukar träffa på olika matställen sådär 6-7 gånger per år. Jag tror vi har botaniserat i nästan varenda krog som finns på stan. Nää kanske inte riktigt, de allra dyraste går vi förbi. Men jag skäms bara nästan, för det är för trevligt för att skämmas på allvar.

På dagen ”arbetade” jag. Jag måste förresten tillägga att jag varit i tid på jobbet, både under måndagen och tisdagen. Det kanske inte är någon bedrift när man kan börja när man vill, men för mig känns det som ett fall framåt.

Jag märkte att jag inte var riktigt närvarande i mina sysslor under gårdagen. Den kommande behandlingen drar ner både koncentrationsförmågan och humöret. Jag bestämde mig för att ta en paus i utvärderingsarbetet, och inventera lite mattematerial istället. Där fanns det massor att göra. Hur man ska få ordning på allt det till en ordentlig verkstad, med vettiga uppgifter förstår jag inte. Det ger sig kanske med tiden. Jag får nog bestämma mig för ett område, som vi köper in material och gör i ordning lektionsförslag till.

I skolans värld finns det massor av mål som vi ska arbeta mot, och naturligtvis känna till. Även föräldrar och elever ska veta vilka dessa mål är, så att de kan delta ordentligt i t ex utvecklingssamtal. När jag i måndags pratade med en kollega, berättade hon om en forskare som gått igenom läroplanen och alla kursplaner i de olika skolämnena. Han har kommit fram till att det finns ca 700 mål som skolan och eleverna ska uppnå! Jag känner att jag blir lite lätt trött emellanåt.

Snart är det dags för mina egna barns utvecklingssamtal, och då måste jag bestämma mig för hur jobbig jag ska vara. Ms skola har väl ganska bra koll på elevernas mål och utveckling, även om M själv inte alltid vet målen för sitt arbete. Dessutom är hon nog väldigt trött på alla krav som ställs på henne för tillfället.

På Ps skola är det under all kritik i många avseenden. Där spelas det kort på lektionstid, det kallas ”fritt val”, men eleverna kan också välja att gå ut och ta rast. Om en elev har arbetat ut sin mattebok, så får han/hon antingen agera hjälplärare eller göra ingenting. Det enda P har behövt utveckla under sina snart tre år på ”mellanstadiet” är sin handstil. Visserligen är läraren snäll och omtyckt, men lite mer kan man väl kräva?

En gång ringde jag och ifrågasatte att P inte hade någon mattebok att arbeta i. Jag berättade att P började tycka att skolan var riktigt tråkig. Till svar fick jag att det säkert hängde ihop med puberteten och att han snart är tonåring. Nja, tyckte jag, snarare behöver han utmaningar och krav på sig. Då fick han en ny mattebok, och vips blev skolarbetet roligare igen. Men det känns väldigt svårt att ifrågasätta kollegor, så för det mesta är jag nog en snäll förälder. Det tycker barnen är skönt, för annars blir det så pinsamt.