Hm.., vad konstigt! Har nyligen varit in på min egen blogg och läst lite statistik. Trots att jag egentligen förklarat bloggen avslutad, så fortsätter en ”massa” människor att gå in på bloggen regelbundet. Jag förmodar att det är smickrande? Så till alla er - en liten lägesrapport följer:

Nu har jag varit hemma i tre dagar från jobbet. I måndags opererades min venport bort. Det är via den jag har fått cytostatikan. (Egentligen skulle jag haft något som heter ”picc-line” instoppad i armen, men varför det inte blev så är en helt egen historia.)  Att ta bort denna fula dosa som suttit inopererad under skinnet på vänstra sidan av bröstkorgen, känns som en milstolpe. Fantastiskt skönt!

När den sattes in var jag fruktansvärt spänd och nervös. Jag frös där jag låg på operationsbordet och trots att jag fick lugnande medel intravenöst, darrade jag som ett asplöv i höststormen. Den här gången var jag betydligt mer avkopplad. Nu skulle den bort och ett nästan årslångt elände kändes avslutat. Därför bestämde jag mig för att avstå den lugnande sprutan, vilket var riktigt skönt. Trasslet med att få hem bilen uteblev, eftersom jag kunde köra den hem själv.

Sköterskan som assisterade läkaren vid operationsbordet var en rejält klämmig, ung värmländska. Jäklar som hon pratade, oavbrutet! Ibland kan jag bli rejält störd av den typen av människor, men det fanns något väldigt positivt i den här tjejen. Hon babblade på om sina egna privata saker, men lyssnade faktiskt om jag någon gång fick en syl i vädret. Till slut låg jag och skrattade, trots att läkaren rev och slet i dosan och slangen som så vackert bäddats in i mina nya fina fettdepåer. Till och med läkaren (som var en riktig tråkmåns sist jag mötte honom) deltog till slut i samtalet. Innan jag gick därifrån visste vi ”allt” om varandras trädgårdsmödor, och jag förstod att jag inte är ensam om att älska trädgården i maj och juni, för att nästan avsky den i juli och augusti. Dessutom fick jag stränga order om att inte gräva i landet i höst, utan snällt vänta till våren (pga av såret alltså, inte av några nya trädgårdsrön).

Efter operationen bjöds jag på ett par mackor, ett glas saft och lite kaffe. Därefter skulle jag sitta och vänta i en halvtimme innan jag skrevs ut, bara så att de såg att jag inte tuppade av utan hämtade mig igen.

Efteråt traskade jag ner till ODA, den onkologiska dagvårdsavdelningen. Där skulle Ellen få ännu en av sina otaliga doser medicin. Vi har en förmåga att pricka in samma dagar, men det kanske beror på att hon måste dit så vansinnigt ofta. Vi fikade tillsammans och sen åkte vi hem hit, åt lite lunch och tog en pratstund i eftermiddagssolen. När vi satt i det som kändes som den sista sommarsolen, konstaterade Ellen, att precis så satt vi i våras och njöt av den första riktiga vårvärmen. Jisses, så fort tiden går. Även om jag är glad över att vara frisk igen, så saknar jag våra regelbundna träffar. I helgen blir det i alla fall en långträff. Ellen fyller år och vi firar med henne uppe i Rättvik. Det ska bli roligt!

I går var jag på utvecklingssamtal för P. Det första på ”högstadiet”. Han hade förberett sig väldigt noggrant genom att skriva långa och redogörande svar på en massa frågor han hade fått med sig hem. Jag tyckte tyvärr att läraren var dålig förberedd, så samtalet kändes aningen krystat. Men killen verkar nöjd med sitt skolval och lärarna tycks eniga i att han är både skötsam och duktig. (Jag är vansinnigt stolt över båda mina ungar, men ibland undrar jag hur de har kunnat bli sådana?)

Jag ska villigt erkänna att idag skäms jag nog en del. Visst skulle jag egentligen kunnat jobba idag. Men igår kändes det rejält i såret och jag hade sovit dåligt natten före. Man blir ju lätt lite kinkig när man inte kan ligga som man är van.

I förra veckan fick jag tyvärr veta att en av mina gamla kollegor återinsjuknat i bröstcancer. Denna sjukdom är ett spöke. Visst blir man mörkrädd!