Jag brukar ha min fina, röda mobil som sömntablett om jag råkar vakna på nätterna. Den är vanligtvis fulladdad med ljudböcker, och efter ½-3 spår har jag somnat om, utan att grunna på livets problem. Dagen efter får jag förstås lite trassel med att hitta tillbaka till det spår där jag senast var vid medvetande, men det är det definitivt värt. Att vara sömnlös är ett gissel.

Nattens problem uppstod när jag insåg att ljudböckerna var färdiglyssnade. För att komma ifrån grubblerierna, som jag tror ligger i någon sorts anfallsberedskap under sängen, satte jag på radion i stället. Det var inget bra! I stället för lite tråkigt småprat och några sövande låtar, pratade de om fågelbord och vilka olika arter man kan ha turen att se. PLING! Klarvaken! Det var ju både intressant och uppiggande.

Man kunde ringa, maila och smsa in till programmet. Ja, jag vet att man kan det till många program, men klockan tre på natten ska man inte få de möjligheterna. Jag insåg ju på något sätt att J skulle bli liiite störd om jag låg under täcket och pratade domherrar, talltitor och gråsiskor mitt i natten. Om inte annat skulle han bli arg och kalla mig för störd. Så mycket försiktigt gömde jag telefonen under täcket för att smsa istället. Täcket behövdes för att han inte skulle väckas av ljuset från telefonen, han är ju en känslig make, gudbevars. Efter det kunde jag i alla fall inte somna om, för jag var ju tvungen att lyssna färdigt på programmet. Tänk om mitt sms kom med? Nåja, det gjorde det inte. Däremot är jag fortfarande klarvaken och om en och en halv timme ringer väckarklockan, eftersom jag så käckt och frivilligt ska till sjukhuset för att lämna blodprov igen. Gäsp…

Jaa, nu är huset städat och vi hade alltså inga ”måsten” för dagen. En lång och skön promenad har J och jag hunnit med. Vi gick och pratade om vi ska bo kvar i huset, köpa lägenhet eller sommarstuga när vi blir gamla/äldre. Ganska trevliga saker att fundera över, även om det handlar om 10-15 år framåt i tiden. Det var blöt och slaskig snö, men ett väldigt uppfriskande promenadväder idag.

Sen åkte vi till Landings konditori och tog en eftermiddagsfika hela familjen, mycket ovanligt, men ett trevligt önskemål från P.

Eftersom vi inte hade några måsten, så var vi tvungna att hitta på några. 12 liter mjölk, som räcker i 4 dagar, och lite annat smått och gott i matkassarna.

Båda barnen behövde verkligen nya jeans. P hade inga problem att hitta till sig. Ja, om man bortser från att de smalaste varianterna är alldeles för vida för honom. Stackars honom! (=ironisk avundsjuka)

Sen uppstod det vissa problem i samförståndet mellan mor och dotter, när vi sökande drog från butik till butik. Ett par DIESEL på JC föll den lilla damen för. Morsan föll också, dock avsvimmad, efter att ha läst på prislappen. Färden gick vidare från butik till butik, och herrarna i familjen började sucka allt högre. (Och då ska alla veta att varken M eller jag gillar att shoppa.) Till slut hittade hon ytterligare ett par som passade perfekt. Nu sade morsan NEJ igen, och vår relation började kännas lite spänd. Jeansen var såååå trasiga att de skulle hålla för max två veckors användning. Stackars tjej! Jag tycker hon kan använda de trasiga som hon redan har hemma, och så slutade vi dagens inköp.

Idag går hela familjen på sparlåga. Ingen vill ta tag i det vi har lovat varandra att göra – storstäda! Klockan är 13.00 och P sover fortfarande, undrar om han vill ha våfflor till frukost? Vi andra ska ha det som lunch.

Diskussionen vi hade om storstädningen, kom mest att handla om toaletten. ”Det är okej att vi städar, bara jag slipper toaletten.” sa M. När jag frågade om någon annan kunde ta den, så kryper tre personer, M, P och J, bokstavligen ner under middagsbordet och låtsas att de inte är hemma. Varför blir det alltid jag som måste ta den? Jag efterfrågar en undersökning från någon ”seriös” forskare om könsfördelningen vid toalettsanering. (Antagligen har någon ”seriös” forskare redan undersökt detta viktiga ämne?)

Frukostpratet kom att handla om hur man ska hantera ilska? Är det bra att tonåringarna lär sig behärska sin ilska på ett, för mig, civiliserat sätt? Eller mår de bäst av att få skrika, bråka och smälla i dörrar? M säger att hon visst kan få ett vansinnigt behov av dörrsmällande, men vet att det inte är okej för oss. Hon tror inte att hon mår dåligt av att behöva behärska sig, men frustrerad kan man ju få bli. Samtidigt vill jag inte få konflikträdda ungar, så hur gör man… ?

Själv är jag glad över att sällan bli riktigt arg. När jag blir det, så är det med besked. Och jag är lika glad över att det oftast går över väldigt fort. Att bli äldre känns egentligen ganska bra, eftersom jag tror jag blir lugnare och snällare med åren.

I går hämtade jag peruken, med Karin som stöd och smakråd. Fy fabian vad snygg den är!

Här kan jag nu se enorma besparingsmöjligheter för alla kvinnor, som spenderar tusentals kronor hos frissan. En sån här tjusig ”hårersättning” skulle normalt kosta drygt 4000 kronor, fick vi veta. Antag att man helt byter frisyr och färg en gång per år. Då kan man lika gärna köpa en ny peruk varje år. Och då allt mode återkommer under vår livstid (tycks det i alla fall), kan vi återanvända perukerna allt eftersom.

För oss med högt ”hårkonto” skulle det kanske innebära en halvering av årskostnaden. (Drygt en halvering, men det vill jag inte att J ska få en susning om.) Dessutom sparar man en faslig massa tid, och tid är också pengar som alla vet. En gång i veckan ska lilla håret tvättas, och då klarar det sig själv! Det ska bara ligga i blöt, först i schampo, sedan i balsam. Aktas för värmen vid vedspisen förstås, vilket gör att jag har ännu mer anledning att låta bli detta tidsfördriv som kallas matlagning. (För er som nu tror att vi lever väldigt primitivt, vill jag berätta att vi faktiskt har en elektrisk spis placerad bredvid vedspisen. Nu på vintern eldar vi mycket ved, varvid det blir oerhört varmt vid den modernare spisvarianten.)

Samhällsekonomiskt är det kanske inte så bra, eftersom väldigt många frisörsalonger måste läggas ned… Så jag säger som Peter Dalle i Lorry-sketcherna ”Tänkte inte på det.”

Nå, skämt åsido. Den var så snygg att mycket av min ångest runt hårförlusten har minskat. Dessutom har jag väl ältat det färdigt också, så nu blir det som det blir. Förutom peruken, så köpte jag mig en söt liten barnmössa i grått och silver, som jag kan ha när mössa är mer rätt än peruk. Sjalar ska jag prova så småningom, men jag vet inte hur man gör för att de ska sitta snyggt. Det får jag experimentera med framför spegeln när lusten faller på.

Sist en liten hälsning till alla som läser det här. Jag blir så GLAD när ni hör av er, oavsett i vilken form det är.

Många är det som erbjuder sig att promenera med mig, och det kan ju behövas!

Jag får rapporter från jobbet som jag njuter av, för jobbet är så kul och viktigt för mig.

Jag har fått låna böcker att läsa, men koncentrationen är inte på topp nu, så bäst fungerar ljudböckerna som jag lånar på biblioteket. De sköljer huvudet rena från tankar på annat.

Baka ville visst svägerskan att jag skulle göra, fast jag hoppas hon vill komma hit och fika ”köpekakor” också. Du ska veta att jag vill det!

”Grannskapet” kom med en hel, nylagad och ljuvlig middag när jag var nyopererad.

Jag ska få följa med på fågelskådning i Vendel till våren, ytterligare en anledning till att längta dit.

”Någon” Lena i Östersund hittar på att jag ska göra namnskyltar åt alla barn på hennes nya jobb. Allt för att jag inte ska ha så tråkigt här hemma.

Och syrran som lyssnar, lyssnar och är tålamodet själv.

(Jodå. J läser också det här.)

Vi har egentligen fått en extrachans. En möjlighet att se varandra ur ett annat perspektiv än det gamla, vanliga vardagstjafset. En tid att lära sig uppskatta det man har, och det man också kan förlora…

Jag menar inte att det egentligen är önskvärt, men när det nu ändå är så här. (Usch, vilken pekoral! Fast ändå sann.)

Jag frågade barnen hur det känns att ha en mamma som nästan alltid är hemma, när de kommer från skolan på eftermiddagarna?

Sonen svarade att det är mysigt. Vi fikar, pratar om 5-minuterstestet i multiplikation som han ”tävlar i” vareviga dag. Vi spelar spel som sedan leder till prat om barndomsminnen. Vi har nämligen ett gammalt Fia-spel som hängt med sedan barnen var 2-3 år gamla. Alla spels urspel känns det som. Det har hängt med på semestrar i tält och stugor av alla de slag. Med detta har barnen fått lära sig hantera både överläge och underläge. När de var små tillämpade vi inte ”knuffen”, men gradvis blev spelet tuffare och tuffare, och nu knuffas vi vilt. Vilt, men inte hämningslöst. Fortfarande kan jag som mamma känna hur svårt det är att knuffa barnen om de är i underläge. Lika svårt är det om de är i vinnarläge, visst vill jag att de ska vinna, men… Att lära sig spela spel, och både vinna och förlora med stil, det är inte lätt. Många gånger har vi sagt ”Klarar ni inte av det här, så slutar vi spela.” Jag tror aldrig vi har slutat spela.

Tillbaka till mamman som är hemma på eftermiddagarna: Dottern var mer tvehågsen till fenomenet. ”Vi får ju aldrig vara ifred.” Kanske något jag måste tänka på, och faktiskt fly hemmet ibland och låta dem vara själva.

Samtidigt tror jag nog att det kan kännas bra för henne med. Hon hade haft temadag på skolan igår. ”Våld, sex och sånt”, sa hon. Jag undrar om det verkligen var rubriken för dagen? Hur tänkte man i så fall på skolan? För mig hänger det inte ihop som ett tema precis. Vi fick i alla fall ett mysigt samtal om identitet och kärlek. Det hade hon inte fått om jag varit den vanliga stressade mamman.

Idag känner jag verkligen hur sträv och äcklig jag är i munnen. Antagligen slemhinnorna som börjar nötas ut och inte ersätts i samma takt längre. Man får ta det onda med det goda och tolka det som att medicinerna börjar ta kål på det som ska bort för alltid!

Nu ska jag lyssna på Sven Wollter när han läser Kallifatides ”Vänner och älskare”. Den mannen, Kallifatides alltså, skriver sååå bra!

Jag måste helt enkelt ha något att göra. Att städa är ju ganska vettigt men ack vad tråkigt... Jag SKA gå ut och ta en promenad, men det är fortfarande ljust ute, och alltså ingen större brådska. (Hm, det blev nog precis brådska, för nu kommer sonen hem. Hur kunde dagen gå så här fort?)

Lady in wig har jag inte blivit ännu, men snart! I går tvättade jag håret (vilket jag faktiskt inte gör så ofta nu, som när jag jobbar) och upptäckte att ganska mycket av den numera korta stubben, fastnade i handen. Ska jag skratta eller gråta? I morgon ska ängeln Karin följa med mig till perukmakaren för att hämta min "hårersättning" som det heter så fint.

Var på sjukhuset klockan 08.00 för att lämna blodprover. Hur dum är jag som frivilligt väljer att gå upp 06.15 för att delta i en forskningsstudie? Ja, studien i sig är ju inget dåligt eller dumt, men tiden! Jag fick välja: 08.00 eller 15.00

Bäst jag sitter där i bilen och är på väg till stan, så höjs mitt humör ändå ganska rejält. Det var den vackraste morgon man kan tänka sig! Gryningen var mörkblå, med en blåaktig, mjölkig dimma som svävade över marken. Några enstaka ljus från husen blänkte och över detta syns en enorm månskärva...

Ni vet så där vansinnigt romantiskt vackert som på sammetsaffischerna när man var tonåring. Jag önskade verkligen att jag haft en bra kamera och tid, förstås!

Så var jag då på sjukhuset, det tog 30 minuter i att ta sig dit i halkan, det tog 5 minuter tills jag var ute i bilen igen. Sen tog jag mig till det STORA köpcentret och shoppade loss på lite fläskkotletter, laxfilé och roll-on. Egentligen borde jag köpt en trisslott, för jag fick avstämning!!! Det är väl verkligen en lyckodag när man får avstämning på två kassar mat istället för åtta? Det var riktigt roligt att ta det med ett glatt leende mot kassörskan!

Nu ska jag vara "bull-mamma". NÄ, jag bakar inte, men jag kan värma några Findusbullar i ugnen och mumsa tillsammans med sonen och en rolig film.