Idag har jag varit på återbesök på onkologkliniken. När jag hade parkerat bilen och promenerade till mottagningen fick jag riktiga jobbiga flashback-känslor. Tänk så många gånger jag sprang, eller rättare sagt, segade mig fram längs den här vägen och så pyton jag mådde. Nu mår jag bra, även om det finns spår av behandlingen kvar i kroppen.

Tyvärr var det inte någon av de bättre läkarna som jag fick träffa. Jag fick känslan av att han hellre stilade inför läkarkandidaten han hade med sig, än lyssnade på mig. Det är inte så konstigt att jag är trött med tanke på den starka medicineringen. Att jag sen är så trött att jag blir fysiskt illamående och gråter ibland, det får jag väl leva med. Värken i lederna ska utredas av en reumatolog, för att förhoppningsvis utesluta att något sådant tillkommit. Ödemen får jag leva med tills vidare, det kan ta tid innan det släpper. Magproblemen blir bättre med tiden och utan kaffe och alkohol förstås. Hmm… Så trist!

Men tuttarna blev ordentligt genomklämda av två unga män. Vilken tur att man börjar bli gammal och i stort sett har slutat att bli generad över sådana saker. (Det var kanske värre för J som satt och tittade på?) Lyckligtvis fanns det inga nya knölar, men jag kommer att kallas till mammografi oftare än andra i min ålder. Sen ska jag noga kolla mig själv, även i armhålorna, över bröstbenet och runt nyckelbenen. Usch, säger jag som nästan inte törs det längre. Jag känner för att göra som strutsen, det jag inte ser eller känner finns väl inte heller?

Efteråt lunchade jag med Ellen som skulle få behandling på eftermiddagen. När jag var sjukskriven hann jag träffa henne ofta, men nu blir det inte tid till det längre. Det känns riktigt trist, för hon har varit ett stort stöd under året som gått och vi lärde känna varandra mer än under alla de föregående tjugo åren tillsammans. Konstigt att det ska behövas en så allvarlig sjukdom för att det ska bli så.

I morgon ska jag på personalfest. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att umgås i större sociala sammanhang, eftersom jag inte tycker att jag ser normal ut. Så jag får se kvällen som en mental träning och hoppas att det blir så trevligt att jag glömmer bort mig själv. Mitt egofixerade skrälle!