I dag har jag mått dåligt hela dagen. Varken när klockan eller barnen försökte väcka mig i morse, gick det att få liv i mig. Jag vaknade av egen kraft vid halv nio, gick ner och åt frukost och sedan lade jag mig i sängen igen. Nästa gång jag vaknade var klockan tolv. Nu visste jag att det bara var att bita ihop och "hoppa" in i duschen för att sedan ta mig till sjukhuset för strålning. Där fick jag vänta i nästan två timmar innan allt var klart. Sen åkte jag hem och lade mig och somnade igen. Barnen fick steka falukorv och koka pasta åt oss alla. En sådan här dag finns det inte så mycket att skriva om, inte så mycket ork för att skriva heller. Så nu går jag och lägger mig och försöker sova mig i form. Hoppas att morgondagen blir bättre!

Nu har det varit så fullspäckat i mitt schema att jag inte har hunnit skriva på flera dagar. Ändå ser jag att det går in en skara trogna besökare varje dag. Fortfarande tycker jag att det är ganska konstigt med detta intresse, men om ingen läste min lilla dagbok så hade jag heller aldrig skrivit någon. Jag måste ha en mottagare, annars skriver jag inte.  Men även om det är ganska knäppt att lägga ut sitt liv till allmänt beskådande på detta vis, så är det först och främst för mitt eget minne jag skriver. Jag har en förmåga att glömma saker som har hänt och händer i mitt liv. Det är relativt ofta som både kompisar och familj måste påminna mig om såväl roliga som tråkiga upplevelser. Det kan ju vara kul att för en gångs skull komma ihåg saker av egen kraft, även om det är via mina skrivna ord.

I torsdags kväll åkte J och jag till Ms skola. Hon är med i skolkören som verkligen har ambitioner. Eller så är det hennes musiklärare som har ambitioner? I vilket fall så gör denna lärare ett fantastiskt arbete med eleverna och kören framträder vid flera tillfällen varje år. Nu var det dags för vårshowen och temat för kvällen var ABBA. Ett val som gick hem förstås. Det är ju svårt att inte bli nostalgisk (och glad) till deras låtar. På Ms skola finns det några klasser med kulturinriktning på schemat. M går i en helt vanlig, allmän klass, men hon får sannerligen bra kulturinriktning ändå. Det är mycket musik, bild och skrivande för hennes del och jag tror att hon njuter av det.

På fredagseftermiddagen åkte vi till Rättvik för att träffa Ellen och hennes man. De har köpt ett gammalt och mycket märkligt hus en bit utanför byn. Huset var tidigare bebott av ett riktigt original, som målade allt som gick att måla inomhus. Alltså finns det kurbitsmålerier precis överallt, i taken, på tapeterna, i trappan, på dörrarna osv. Allt är inte jättesnyggt, men i alla fall mycket annorlunda.

Vi lämnade barnen ensamma hemma från fredag till lördag, vilket jag har otroligt svårt för. Jag känner mig som en hemskt ansvarslös mamma, som inte tar hand om mina barn ordentligt. Visserligen hade vi grannarna som back-up, och visst vet jag att ungarna älskar att få rå sig själva. Men det är svårt att slappna av när jag lämnar dem, oavsett när och var det sker. Jag är ändå ganska stolt över att jag tränar på det, och inte bara stannar hemma och är den lilla hönsmamma som jag vet bor inuti i mig.

Att man kan bli så löjligt trött av en behandling som är så abstrakt som strålningen är. Den varken känns eller syns. I går var tröttheten så överväldigande att jag var tvungen att gå och lägga mig en stund på eftermiddagen. På kvällen skulle jag egentligen träffa kompisar på stan, men jag valde faktiskt att vara hemma och ta det lugnt. Man är nog riktigt trött när man väljer bort nöjen.

I måndags var vi som sagt på ett föräldramöte för blivande sjuor, på skolan där P ska gå till hösten. Rektorn där är verkligen en man med pondus och tydlighet. Han LOVAR att skolan kan ge eleverna vad de behöver om vi föräldrar hjälper till med vår del av fostran och stöd. Han betonade också vikten av att låta eleverna vara olika. ”Det är inte vi medelmåttor som driver samhället framåt, det gör de som vågar ta ut svängarna lite.”

Han menade även att barnen ska ha en tydlig ram att hålla sig till. Inom ramen är det fritt att vara vem man vill och göra som man vill. Man kan till och med låta en unge vara lite utanför ramen, bara han eller hon håller sin hand på ramen. Men tappar man taget om ramen, då är det fara å färde. Ganska kloka ord, tycker åtminstone jag.

Jag vet inte riktigt vad som farit i J på sistone. Han har inte varit sådär jättehjälpsam gentemot grannarna i byn förut. Nu plötsligt har han farit runt med sin maskin och hjälpt en faslig massa människor med att ta ner träd och fixa andra ”höghöjdsjobb”. Men det kanske stämmer det där talesättet att ”när fan blir gammal blir han religiös”?

Efter att J kommit hem och vi ätit middag, så tog han med barnen och mig på ett ”lyft”. Maskinen som han kör på jobbet kan lyfta två och ett halvt ton, sjutton meter upp i luften. Och även om jag var med i personkorgen, så kom vi inte riktigt upp i två tons vikt. Däremot kom vi sjutton meter upp i luften och kunde beskåda vår lilla by från ovan. En häftig blandning av fascination och höjdskräck infann sig, när topparna på de största björkarna på gården befann sig under oss. Jag beundrar dem som klarar av att jobba på höga höjder, jag tillhör definitivt inte dem.

Efteråt frågade jag barnen om det inte var rena tivoliattraktionen? Det höll de faktiskt med om. Men när jag tyckte att det kunde ställa in sina Gröna Lund-besök och istället åka pappas maskin då och då, fick de något lätt vansinnigt i blicken och jag fann för gott att retirera. Men det kunde ju gått… eller?

Gårdagen startade med full panik. Något fick mig att vakna till strax efter halv åtta. Jag låg och lyssnade efter ljud en liten stund och tittade på klockan. Barnen brukar alltid komma och säga ”Hej då!” innan de går till bussen, men nu var de väldigt sena tyckte jag. Efter ytterligare någon minut insåg jag att något var rejält fel. De små sömntutorna låg och sov fortfarande, så det var bara att slita upp dörrarna till deras rum och hojta upp dem. Och eftersom jag är en så snäll och förstående mamma (hm!), dukade jag fram frukost och lovade att köra dem till skolan, så att de inte skulle komma försent.

Det där med att bo på landet, gör att man till viss del blir blind för avstånd. Bussarna kör visserligen precis utanför tomtgränsen, men de går ju inte jätteofta, och tiderna passar för det mesta inte oss. Ska vi vidare någonstans i stan, så måste man åka flera bussar och det tar tiiid. Alltså tar vi bilen till det mesta, utan att tänka så mycket på det. I går åkte jag därför till stan tre gånger! Mycket miljövänligt!

När jag kört M till skolan i stan, var det bara att åka hem, äta frukost och duscha. Jag skulle träffa Ellen igen, för att avverka den sista plantskolan på vår lilla lista. Därefter blev det lunch på det stora möbelvaruhuset. Efter lunchen tog både hennes och min ork slut, så vi bestämde oss för att kolla in sängavdelningen och kanske provligga en stund. Men mycket mer än kolla hann vi tyvärr inte, för vi skulle båda upp på sjukhuset för våra respektive behandlingar.

Det var verkligen lögn att hitta en parkeringsplats i går. Till slut fick jag släppa av Ellen, som hade en tid att passa, jag kör ju på drop-in-tider. Jag hittade en parkering nere vid Studenternas och knatade raskt upp till onkologen för att strålas. Det jag inte tänkte på, var att en snabb promenad alltid resulterar i en viss transpiration hos undertecknad. Fräscht att komma till en behandling och vara svettig. Det är nog tur att vårdpersonalen varit med om det mesta, så när jag bad om ursäkt verkade de inte lika bekymrade som jag.

Därifrån gick jag vidare upp till dagvårdsavdelningen där de ger cytostatikabehandlingar och andra mediciner till cancerpatienter. Där satt Ellen med sin lilla medicinpåse och väntade på att jag skulle komma med en kopp kaffe och något gott som vi kunde smaska i oss. Man börjar känna sig som hemma på det där sjukhuset nu. Det är förstås både på gott och ont, men vilken tur att det finns!

I dag åkte jag till sjukhuset tidigt. Eftersom jag hade ett möte på skolan inbokat till klockan tio, så var jag tvungen att ha god marginal kände jag. Tjugo över åtta var jag inne på avdelningen. Och till min stora glädje fungerade maskinen och jag var först i kön. Därför kunde jag vara på jobbet redan klockan nio. Glad i hågen bestämde jag mig för att åka så tidigt varje dag. Fast jag har redan ångrat mig – jag älskar sovmorgnar. Men det är bra att veta att det kanske lönar sig att åka in på morgonkvisten.

Förresten trodde jag i min enfald att det bara var precis där tumören suttit, som jag skulle strålas. Men redan när de började rita de första tuschstrecken på mig, började jag ana att så inte var fallet. Därför passade jag på att fråga idag, så att jag vet hur jag ska smörja in kortisonkrämen. De strålar hela bröstet, en liten bit under, nästan ända upp till nyckelbenet och en stor bit på baksidan/sidan av bröstkorgen. Hoppsan, tänkte jag, så fel jag trodde. Då är det kanske inte så konstigt att det kan bli en del biverkningar även av den här behandlingen.

Jag bestämde mig också för att ta tjuren vid hornen och inte ha mössa på mig i skolan i dag. Självförtroendet vad gäller utseendet är inte i topp, så det var verkligen ett stort steg. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Bland de yngre barnen som känner mig, var kommentarerna i stil med: ”Du har ju hår!”, ”Vad fint!”, ”Du ser ut som en gammal gubbe!” och ”Får jag känna?”

Äldre elever som inte känner mig alls, tystnade och tittade bara när jag gick förbi dem i korridoren. Två lite äldre barn som känner mig sen gammalt vågade ändå fråga vad jag hade gjort, och tyckte att jag skulle krya på mig när de förstått allvaret.

Vuxna som jag mött under dagen har gjort samma liknelse som jag själv gjort innan. Det ser verkligen ut som om jag har bebishår på min skalle. Och precis som de yngsta barnen har några velat känna på fjunen.

Men ikväll när jag var på föräldramötet i Ps blivande skola, då valde jag att sätta på mig den lilla svarta. (I mitt fall är det alltså ingen klänning, utan en virkad liten mössa.)

Ibland undrar jag varför man har så svårt att njuta av livet. Ofta håller vi på att jobba häcken av oss här hemma istället för att sitta ner och bara vara, nu när det är så fint i naturen.

Idag har M och jag bakat ytterligare två satser matbrödsbullar. Sammanlagt har vi åstadkommit cirka 180 bullar, så jag hoppas verkligen att de ska räcka och kanske bli några över också.

Sen har vi klippt gräs, vilket tar minst en timme även om vi hjälps åt. J kör med åkgräsklipparen och jag går med en vanlig motorgräsklippare. Bra arbetsfördelning, eller hur? (Jag har faktiskt valt den själv för att få lite motion.)

Vår tomt gränsar mot ett skogsparti, vilket är väldigt mysigt på ett vis. Speciellt lite senare under sommaren när vi ska plocka kantareller för då behöver vi bara gå tjugo meter. (Haha, om detta skryter jag gärna och ofta.) Men på våren är det ett elände med all pollen som sprids över oss. Idag har jag skurat alla utemöbler ytterligare en gång, eftersom det låg ett tjockt, gult ”dammlager” över alltihop. Nu är det fint igen, men vi får väl se hur länge det varar.

Vi har massor av fåglar här också vilket vi uppskattar i vanliga fall. Men tyvärr gillar de inte alls att vi har en katt, som rör sig fritt i trädgården. På våren när fåglarna häckar, blir de som tokiga av att ha ett rovdjur i närheten. Och det enda vapen mot katten som de har, är att jaga honom och försöka släppa sin spillning på honom. Med andra, inte så fina ord – de skiter precis överallt! Urk! Kletigt och äckligt blir det och svårt att få bort är det. Tack och lov är det under en ganska kort period, för senare under sommaren upphör det plötsligt. Jag antar att instinkten att skydda sina bon och ungar avtar något när ungarna är flygfärdiga? För inte kan katten ha ätit upp dem alla?

Kanske, kanske håller det här med värk och allmänt dåligt form på att släppa lite nu? Ja, inte den dåliga formen vad gäller vikt och kondition, utan mer hur jag mår. Ingen skulle bli gladare än jag, för den gångna veckan har inte varit kul.

Idag har M och jag bakat matbrödsbullar till hennes klass. På måndag kväll ska det vara föräldramöte för blivande sjuor på hennes skola. För att tjäna pengar till sin skolresa, så ska eleverna i hennes klass sälja fika. Det brukar bli en god inkomst enligt lärarna. Vi har valt att baka matbröd, för ganska många vill ha det på kvällen, istället för kakor. Det mesta klarar hon själv, men jag finns med i bakgrunden som stöd och akututryckning när det behövs. Under tiden hon bakade, sorterade jag tvätt och städade ”arbetsrummet” tillsammans med J. I morgon ska vi göra om hela proceduren, men då ska vi montera en bokhylla och städa vardagsrummet. Det är kul att göra saker ihop, även om det är i grunden tråkiga sysslor.

En av de positiva biverkningarna jag fick av cytostatikan var en finare hy än annars. Jag har ju verkligen haft problemhud under hela mitt vuxna liv. För tre år sedan fick jag diagnosen rosacea av min husläkare. Tyvärr är det en kronisk sjukdom som bara blir värre för varje år. Under våren så har den här sjukdomen inte synts i ansiktet, men nu har den slagit till med dubbel kraft jämfört med innan. Näsan ser ut som ett rödljus! Men tusan heller att jag vill gå omkring så här. Jag ska se till att jag får komma till en hudläkare och få riktig behandling, om jag så ska behöva betala den själv. Man får ju inte sola ansiktet heller, och det är för tråkigt nu när det börjar bli varmt och skönt ute.

Kan man ta betalt av sina barn för alla kvällar man måste skjutsa och sedan sitta uppe och vänta för att hämta hem dem igen? M är på fest igen!

Ibland är det som förgjort! För andra gången följde J med mig upp till sjukan, för att han vill se hur det går till med strålbehandlingen. Och för andra gången (av tre möjliga) har maskinen gått sönder med lååånga förseningar som följd. Dessutom kom vi tydligen på den sämsta tidpunkten under dagen. Det kommer massvis med sjuktransporter/busslaster med patienter från andra orter, som ska få sina behandlingar här. Och en sådan hade förstås anlänt precis före oss. Man får tyvärr ingen fast tid för sin behandling, utan de tillämpar ett drop-in-system som kan ge tråkigt långa väntetider.

Den här gången hade vi egentligen ingen tid att passa, förutom tiden på parkeringsbiljetten förstås. Efter en och en halv timmes väntan var det just den som ställde till det. När J verkligen var tvungen att springa ut och stoppa pengar i biljettautomaten, då passade de rackarns sköterskorna naturligtvis på att ropa in mig. Nu får vi försöka igen nästa fredag när J slutar tidigt. Jag förstår att han vill se vad jag är med om, och för mig är det också lättare att prata om behandlingen om han har ett litet hum om hur det är. Vi får väl hoppas på det klassiska ”tredje gången gillt”.

Efter sjukhusbesöket åkte vi till en cykelhandlare för att införskaffa en ny cykelhjälm till P. Jag har haft ångest den senaste veckan för att hans gamla varit trasig, och kanske inte skulle hålla för en vurpa. P valde att inte följa med, utan åkte till en kompis i stället. Därför blev det jag som provade ut rätt storlek, eftersom vi har ungefär samma huvudomfång. Han ville ju inte ha en vanlig hjälm, det skulle vara en sådan däringa konstig ”störtkruka” som är så inne bland barnen häromkring. När vi bad expediten om hjälp att plocka fram en lagom stor, tittade hon så konstigt på mig och jag förstod först inte varför. Men när hon bad om mitt personnummer för en gratis olycksfallsförsäkring började jag koppla hur hon tänkte: ”Vad ska en gammal käring med en sådan hjälm till?” Det var ju jag som provade den, hon kunde förstås inte veta att den var till min son. Jag rättade genast till missförståndet och uppgav Ps personnummer istället. Det var nästan så att jag kunde se hur lättad hon blev.

Så småningom hamnade vi på det jättestora möbelvaruhuset som vill att kunderna själva ska skruva ihop sina möbler. Tack och lov behöver man inte skruva ihop deras blomsteramplar, så vi köpte tre fina sådana till blomsterprakten på altanen. (Hm… nu kommer alla att tro att det är något helt fantastiskt, vilket det inte är. Det är bara jag som är så glad för att det börjar bli fint.)

När vi äntligen kom hem igen, somnade jag en stund på soffan. Det känns som att jag börjar närma mig den åldern när man behöver en tupplur under dagen för att orka med livet. Jaja, jag får väl passa på när jag har möjlighet. Till hösten ska ju livet gå tillbaka till normala rutiner.