Idag vaknade jag av ett konstigt, skrapande ljud. Min första fundering var att huset håller på att rasa ihop eller att en långtradare rammat oss. Men efter några sekunder kände jag igen ljudet av askskrapan i vedspisen. J är hemma idag och han ville förstås få värme i köket.

Jaja, det är bara att gilla läget och inse att jag har sovit färdigt.

Jag tycker själv att jag är duktig som inte går och lägger mig på dagarna, men det kan ju bero på att jag sover ca 10 timmar i stort sett varje natt. Det är lätt att förskjuta dygnsrytmen när man går hemma, men på kvällarna är jag så trött att jag inte orkar sitta uppe. Jag kan alltså mycket väl gå och lägga mig klockan nio, även om det visas något bra på tvn.

Andra konstigheter som kroppen uppvisar efter den senaste behandlingen, är småsår på händer och läppar som inte vill läka. Så nu har jag köpt universalmedlens universalmedel: Försvarets hudsalva, som enligt Ellen ska fungera även på det här.

Gårdagen var ju som upplagd för en riktig deppardag, efter nattens sömnlöshet och grubblerier. Men när jag sitter med frukosten och tror att dagen blir lång och tråkig, då ringer telefonen och en glad röst kvittrar ”Vad gör du? Får jag komma på fika?”

Anita, en kompis och kollega, har lämnat sina barn på sportlovsaktiviteter och vill komma ut en stund.

Oj, hon vill komma om tjugo minuter och jag har inte duschat sen i förrgår! Självklart är hon välkommen och jag slänger mig in i duschen, hinner sminka mig och städa toaletten också. Som tur är har jag en gullig son som dammsuger köket utan att klaga. Tänk att det var exakt vad som behövdes för att rycka upp mig ur deppigheten, och humöret resten av dagen var räddat. Dessutom förhöjs min sinnesstämning ytterligare av Anitas hejdlösa historier om ”finnfamiljen” i Almungeskogarna.

Dagen avslutades med barnen träning och ännu ett idogt letande efter en fin mössa. Tyvärr kammade jag noll igen, (Haha, jag kammar mig ju inte alls längre.), trots att jag nu sprang i barnklädesaffärer och letade vårmössor.

Mmm… Ibland känns det som om verkligheten kommer ifatt en. Vi såg på ett tv-program om en kvinna i USA som fått diagnosen bröstcancer. Det var som att få ett slag i magen. Ibland försöker vi leva som om ingenting har hänt under det senaste året, och det är nog bra på sitt sätt. Samtidigt behöver man nog en tankeställare då och då. Det är inte bara som vanligt längre. Ytterligare någon eller några veckor innan jag hade vågat ringa doktorn, kunde kanske  ha varit livsavgörande. Hade inte J kommit till sin doktor i tid förra julen, hade det kunnat gå väldigt illa. Så man kanske ska låta tårarna rinna… och vara tacksam.

Kvinnan i filmen valde att operera bort båda sina bröst. För mig skulle det vara en omöjlighet som det känns i dag, och som det kändes i november när läkarna gav mig provsvaren. Jag kanske skulle ha känt annorlunda om de sagt att mitt liv hängde på det? Jag var verkligen skräckslagen för att vakna upp och kanske finna att läkarna hade tagit hela bröstet. Det första jag gjorde när jag vaknade ur narkosen var att känna efter om det fanns kvar.

I filmen fick man följa hela behandlingstiden med operation, cytostatika och strålbehandling. Ångesten som kvinnan kände, kunde ha varit min, bitvis i alla fall.

Är man en riktig kvinna om ett eller båda brösten tas bort? Kommer jag någonsin att kunna känna mig snygg med ärr över båda brösten? Hur mycket kvinna är man med allt hår borta? Att klä sig i peruk känns som man är på maskerad. Håret var en del av min identitet, vad är jag när det försvinner? Kan jag tycka om mig själv, när jag ser mig i spegeln? Nu liknar jag mest en karl med taskigt rakat huvud. (Eller som Toker förstås!) Det är först när jag sminkar mig ganska rejält som jag kan se på mig själv, se att jag är tjej och känna mig hyfsat nöjd.

Nu kan jag alltså inte sova för tankarna rusar. Det var kanske lite nära i tid att se den här filmen. Men jag kan inte hela tiden låtsas som om allt är toppen. För det mesta är det bra, men att låtsas som om inget har hänt är kanske inte så nyttigt i längden?

Igår var svägerskan här och vi bakade äntligen tillsammans. Hon har allt varit lite svår att övertala. Det blev hårt jobb, mycket gott och absolut mysigt.

När vi träffas så pratar vi förstås en del om det vi båda upplever med den här sjukdomen och med behandlingarna. I går konstaterade vi att man upptäcker mycket om vänskap. Man märker att alla inte klarar av att uppträda normalt när de får veta vad som hänt. De personerna tycks på något omärkligt sätt försvinna från ens umgänge. Den mest positiva tolkningen är väl att de känner rädsla och stor osäkerhet?

Men man upptäcker också vänskap och stöd från personer, som man inte förväntade det sig av, inte i den utsträckning de nu visar. Nöden prövar vännen, sägs det. Jag är innerligt tacksam över att inte behöva känna mig ensam. Då hade det verkligen varit befogat att gråta.

Ännu en mysig morgon. Här sitter jag med en kelsjuk katt i knäet och väntar på att barnen ska vakna. Mitt stora dilemma är om jag ska vänta med att äta frukost tills de vaknar, eller om jag kommer att hungra ihjäl under den väntan.

I går skulle vi ju ut på promenad, jag och ätteläggen.

Vi packade den stora matsäcken med bullar och choklad, dvs en liten ful damryggsäck stor nog att rymma en plånbok och en sminkväska.

Vi begav oss ut i vildmarken, dvs vägen som går utanför tomtgränsen.

Under promenaden stämde vi glatt upp i flera visor, tex ”Vi gå över daggstänkta berg” och ”Idas sommarvisa” dvs morsan sjöng och barnen skrek ”SLUTA, vi slänger ner dig i ett dike”!

Vi traskade på i ett snabbt tempo, dvs 2,5 km tog ca en timme att avverka. Ja, ni kan själva förstå vilket äventyr det var.

När vi äntligen kom in på det vi kallar tomtestigen, så slog vi oss ner på en bänk för att fika. Tyvärr blev det ingen avkopplande fika, för barnen hade inte klätt på sig ordentligt för detta. Bänken var isbeklädd och de blev kalla om lilla ändalykten. Fikat var nog gott, men de fick liksom ingen riktig ro i kroppen. De var tvungna att spana längs stigen, både till höger och vänster, för den här utflykten var ju lite pinsam och tänk om någon såg dem. Stackars barn! Men det var faktiskt inte min idé, och jag tror att de tyckte det var ganska kul om än knäppt.

Eftersom det är sportlov, så kan en dag bli lite lätt komprimerad. Sonen behagade stiga upp först vid 12-tiden. Klockan ett åt han frukost, halv tre kom vi på att vi måste äta lunch innan vi gick ut. Halv fyra fikade vi skogen och klockan fem åt vi middag. Därefter var det karateträning och dagen i det närmaste slut. Puh! Näringsmässig finns det säkert en del att tillägga. Å andra sidan är det ju inte lov alltid, så ibland kan man väl få strunta i hur det borde vara.

När barnen tränade åkte J och jag och inhandlade en del viktiga förnödenheter, såsom mat, en kudde till undertecknad och ett antal energiglödlampor. Om vi nu ska kunna använda den fina lampan som vi fått av grannen, så måste vi nog byta ut de sammanlagda 200 watten, mot ett mer rimligt energiuttag. Det kostade! Vi handlade glödlampor för sammanlagt 600 kronor. Man kan undra om det verkligen kommer att löna sig? Men vi bidrar i alla fall så gott vi kan, till lite energihushållning.

Hm. Jag tror att den första euforin över mina nya arbetsuppgifter har lagt sig en aning. Nu börjar jag känna mig lite orolig i stället. Kommer jag verkligen att klara av det här?

J undrar också om jag verkligen kommer att orka. Det tror jag nog, men visst kommer jag att vara dödstrött efter en dag på jobbet.

Min oro handlar mer om arbetsuppgifterna som sådana. Jag vet inte om jag har den kompetens som krävs för att överblicka och bidra med något som verksamheten verkligen har nytta av.

Ett annat problem handlar om min arbetsdisciplin. Jag måste nog låsa in mig själv någonstans i enskildhet. Sådant här får man egentligen inte skämta om, men om man inte har ADHD innan, så kan man verkligen få det i vårt arbetsrum. Jag har lite svårt för att skärma av, jag hör allt som sägs och har väldigt ofta en tendens att lägga mig i. Som tur är verkar de flesta av kollegorna tycka att jag är ganska okej ändå.

Det är lite spännande att fundera över hur man själv är funtad. Jag har under en tid kunnat koppla bort jobbet helt och hållet, och till och med sovit gott på nätterna. Men i natt var hjärnan i full fart igen, och försökte komma på olika lösningar på mina nya arbetsuppgifter. Tur att jag har min lilla nalle bredvid mig i sängen. Just nu lyssnar jag på en bok av Karin Fossum. Den handlar om övergrepp på barn och är ganska obehaglig. Men jag glömmer i alla fall arbetet och efter en stunds lyssnande sussar jag gott igen. Jag börjar förstå betydelsen av godnattsagor för barn mer och mer.

Idag är jag och barnen lediga nästan hela dagen. Först ikväll ska de små liven iväg på sin karateträning. Jag ska försöka få med mig J för lite olika inköp under tiden som de tränar, så slipper vi köra fram och tillbaka till stan flera gånger.

Innan lovet så försökte vi komma på lite olika saker att göra gemensamt och som jag orkar med. Jag får ofta lite dåligt samvete över att vi inte åker bort på semester när det är lov. Men båda ungarna är nöjda med att vi bara ska vara hemma. M kom med ett ganska överraskande förslag på utflykt: Vi kan ta med oss lite varm choklad, några bullar och sittunderlägg på en promenad här hemma. Vi kan sätta oss i skogen och fika och sen gå hem igen. Så enkelt!

Ojoj! Idag blev det en stressig dag!

Klockan 10 skulle jag vara på medarbetarsamtal hos min rektor. Jag var laddad till tänderna, och hade verkligen både läst på och skrivit ner egna funderingar. Vi startade i lugnt tempo med en kopp kaffe, men kom snart in på det vi skulle. Sen kunde vi knappt sluta, och det berodde inte bara på mig, även min chef kan prata. Vi pratade i två timmar och det kändes verkligen roligt. Jag måste säga att hon kan få en att känna sig både uppskattad och efterlängtad. Så skulle alla chefer vara.

Den femte mars ska jag börja jobba 25 %, och jag har fått tre roliga och inspirerande uppgifter: Jag ska arbeta med utvärderingsfrågor gentemot elever och föräldrar. Jag ska börja titta på vår organisation inför nästa läsår och jag ska påbörja arbetet med att göra en matteverkstad i vårt arbetslag. JIPPI! Speciellt det sista är något som jag har velat arbeta med i flera år, men aldrig fått tid till.

Förhoppningsvis får jag arbeta lite i barngrupperna också, men det är inte det jag ska lägga huvudvikten vid. Vilket betyder att jag kan lägga mina arbetstider så att det passar behandlingarna, provtagningarna och mitt allmäntillstånd. Det blir bra det!

Eftersom samtalet blev så långt hann jag knappt i tid till optikern. Jag har börjat se så dåligt på ena ögat, och konstaterade suckande att det blir till att byta glas igen. Det visade sig att synen verkligen hade förändrats, men optikern hade också för sig att cytostatikabehandling eventuellt kan påverka synen tillfälligt. Läskigt! Det där måste jag kolla upp med läkaren på sjukhuset.

Just till sjukhuset skulle jag också för en rutinkoll av blodvärdena. Förra gången jag satt vid labbet fick jag vänta i nästan en timme. Alltså var det lika bra att lägga i ordentligt med slantar i parkeringsautomaten och sen bereda sig på en lång väntan. Men ack nej, idag behövde jag bara vänta i två minuter. Sköterskan som arbetade där hade till och med tid att småprata en stund, vilket jag aldrig förr varit med om.

På vägen till parkeringen ”hittade” jag grannens bil. Jag passade på att sätta en liten lapp på vindrutan, med en hälsning till dem. Undrar om de tror att de fått parkeringsböter, när det egentligen är en fikainbjudan?

Här har alla ungar sportlov nu. M och P är i stan och klipper sig (förhoppningsvis i alla fall). M ska också försöka fixa en praoplats, vilket kan vara lättare sagt än gjort. Hoppas att det går bra, för det är nog lite jobbigt att gå runt och fråga efter en plats.

Och nu ska jag elda…

I går hade vi svägerskan med familj på besök. Det betyder att jag i dag har fått en väldigt lugn morgon på egen hand, vilket ju inte är direkt ovanligt i mitt nuvarande liv. Barnen har precis piggnat till och mår bra. Maken har inte piggnat till och mår nog inte bra?

Efter maten lade ungdomarna beslag på vardagsrummet för att spela Guitar Hero och sjunga Sing Star.

Vi lite mer mogna individer suckade besviket och insåg att vi skulle missa melodifestivalen. Det är bara att konstatera att vi blivit riktiga ”svenssons” i det där hemska som kallas medelåldern. När ungarna såg besvikelsen lysa i våra ögon, kom de på den lösning vi hade gett dem innan besöket: ”Ni kan väl gå upp och sitta i er säng och titta där?”

Vilken syn det skulle vara – fyra välvuxna människor runt de femtio som sitter och trängs tillsammans i en dubbelsäng för att se melodifestivalen. Vi valde att avstå denna förnedring och satte oss i köket i stället. Nu blev det en väldigt trevlig kväll, trots den missade musiktävlingen.

Jag har ju sånär glömt att berätta om samtalet jag hade med en ung dam i fredags. Det är alltid lika kul att prata med denna systerdotter. Om det beror på att hon har väldigt knäpp humor, eller vad, det vet jag inte riktigt. I alla fall så hann vi lösa en del allvarliga världsproblem, såsom världens miljöförstöring och transportproblem både på våra vägar och i luftrummet.

I skolans värld tillämpas IBLAND belöningssystem i form av stjärnor eller klistermärken, som barnet ifråga senare kan byta ut mot en lite större belöning. Det tyckte den unga damen ifråga, verkade vara en bra idé som självbelöningssytem för mig, så att jag inte ska ha så tråkigt här hemma. Men först måste jag se om mina egna barn har kvar några gamla klistermärken som jag kan stjäla från dem.

Och apropå belöningssystem, så ska jag på medarbetarsamtal med min chef i morgon. Jag ska försöka peppa mig själv och tala om hur himla bra jag är. Men i ärlighetens namn måste jag nog hitta några s.k utvecklingsområden också. Det blir svårt… (att framhäva mig själv alltså).

Egentligen hade jag inte tänkt lägga ut några bilder alls i bloggen, men den här är såå fin. När jag sitter och gnäller över hur mycket bil jag måste köra, och hur mycket ved jag måste elda och hur tusen andra saker väntar på att bli gjorda, då är det lätt att glömma varför jag ändå vill bo här.

Vi har fem olika rådjur som äter sin mat fyra meter från vårt köksfönster. De är skygga och otroligt vaksamma, men väldigt hungriga. Så fort något rör sig på gården flyr de med sina vita rumpor in i skogen bakom huset. Men inne i köket kan jag stå och titta dem rakt i ögonen och konstatera hur otroligt vackra de är. J vill förstås helst inte ha dem i trädgården, men mig stör de inte. Den lilla skada de gör står vi ut med. Vi har ändå inte enda tulpan i rabatterna, men massor av påskliljor som ratas från matsedeln.

Våra små språkliga missförstånd/diskussioner fortsätter oförtrutet här hemma.

Vi har en plan på att så småningom byta ut mitt bensinslukande bilmonster till en liten och lätthanterad miljöbil. Eftersom vi ändå måste ha två bilar, så skulle en elbil kanske vara något för oss?

Den senaste tiden har vi alltså suttit och läst diverse tidningsartiklar i ämnet. Igår föreslog min mycket uppländske man att vi borde åka till någon firma i stan, så att vi kan ”reta” ut en del frågetecken. När jag, väldigt försynt förstås, påpekar att det heter ”räta” ut frågetecknen, så har vi återigen hamnat i det eviga språkkäbblet oss emellan.

Js kommentar blir förstås något i samma stil som alltid, ”Har du inte bott tillräckligt länge i Sverige för att lära dig någonting?”

Igår var det inte mycket som blev rätt. Förvisso startade dagen mycket lugnt och mysigt, eftersom P hade en liten sovmorgon. När jag hade läst färdigt morgontidningen, vaknade han och kröp han ner i pappas säng, sen låg vi och pratade en stund. Efter det åt vi frukost tillsammans, men vi var helt försjunkna i våra egna världar, dvs böcker och tidningar. Det är riktigt mysigt det också.

När klockan var halv tio begav vi oss till byn. P för att delta i dagens skolarbete. Jag för att försöka hitta något fint i affären, så att jag på något sätt uppmärksammade Js och min lilla bemärkelsedag.

Visst skulle det vara fint med en bukett rosor och ett lagom gulligt kort med en inbjudan till restaurangbesök? Eftersom det är ”alla hjärtans dag” i morgon, så borde det finnas ett ganska stort urval, även i vår lilla bybutik.

Nu blev det inte riktigt så. Det fanns EN bukett nejlikor. Det fanns INGA gulliga kort.

Då gäller det att försöka hitta en nödlösning: en chokladask, ett vanligt lite crazy gratulationskort (som blev väldigt bra, med ölmage och allt), och en dubbeltriss. Efter inköpen kände jag mig riktigt nöjd trots allt. Trisslotten hade t o m hjärtan, vilket var perfekt i mina ögon.

När min gubbe med ölmagen kom hem från jobbet, log han åt kortet, sa att han inte gillar den sortens choklad och frågade om jag hade sett att det stod God Jul på trisslotten? Nåja, i det här fallet var det verkligen tanken som räknades.

Vi har dessutom fått tillåtelse av barnen att gå på restaurang utan dem. Det verkar aningen misstänkt, nästan som om de skulle uppskatta en föräldrafri kväll?

Idag är ”min” klass på Studenternas och åker skridskor. Det är roligt att göra utflykter med en hel klass, men ganska stressande också. Det är mycket som ska klaffa med busstider, matsäckar och annan utrustning, förutom ansvaret. Jag föredrar ärligt talat utflykter som ligger på den varmare delen av halvåret. Idag slipper jag med andra ord ont i ovana skridskofötter, trasiga och ömmande skridskoknytarfingrar och det eviga räknandet av alla barn. Jag är livrädd för att en dag tappa bort någon annans lilla unge.

Fredagen den 13e är för övrigt en lyckodag i vår familj: för drygt tolv år sedan föddes en liten P.