Jag måste ju säga att gårdagen var en fullmatad dag. Både med roliga och lite underliga inslag.

Som den ”goda” fen åkte jag till jobbet och blev varmt mottagen. Ni som inte jobbar i skolan, anar kanske inte hur snabbt en löpeld kan spridas bland eleverna på en skolgård. Jag kom precis lagom till första lektionen efter lunch, så det blev kalabalik i dörren när nästan alla barn skulle kramas samtidigt. Efter en stund kunde vi gå in i klassrummet, och då kändes det som att jag aldrig varit borta. Jag tror jag har en tendens att ta över… hm!

En av de första kommentarerna jag fick, var förstås: "Fröken, man får inte ha mössa på sig inomhus."? När jag hade förklarat varför jag hade mössan på, så fick jag godkänt. Sakargument fungerar alltid.

Vi pratade, fikade glass och sen fick barnen jobba med sina datorer.

Har jag berättat att jag jobbar på en riktig ”lyxskola”? Vi har 24 laptops i vagnar, som vi drar in i klassrummen. Så när jag vill arbeta med datorer i klassrummet, bokar jag bara vagnarna. Det finns trådlös uppkoppling och ett program som gör att datorerna läser det eleverna skriver, sk talsyntes. Det är mycket häftigt vill jag lova. Tänk att se barn mellan 6-9 år jobba så det ryker om tangenterna, och så duktiga de blir på att både skriva och läsa.

Det var en skön visit, som jag kommer att göra om då och då. Men som den kloka fröken jag är, sa jag att det inte blir godsaker varje gång.

På hemvägen plockade jag upp M och hennes kompis i stan. När vi kom till brevlådan bad jag henne att ta posten. När hon berättade vad som låg i brevlådan log hon lite mystiskt. ”Det var det och det till dig, och det till pappa, och ett kexchoklad.” (Vilket förklarar en konstig kommentar jag fick på ett blogginlägg dagen innan.)

Jag har alltså nu fått stöd i kexchokladsdebatten, från både Skåne (via Sanna) och från Norrland (via grannen). För inte kan det vara så att de driver med mig?

Med kexchokladet följde en liten lapp: ”Köpte två kexchoklad – ett till mej och ett till dej! Men, men, som om detta inte räckte, det var underskrivet så här: fancluben ”grannskapet”.

Jag tackar och bugar och tycker att ni är underbara! Kexchokladet ska jag fika till kaffet om en stund.

Sist på dagen var vi på Öppet Hus i Ps skola vilket var mycket intressant, så till det lär jag återkomma. Det blir upp till er att fundera på om det tillhörde de roliga eller underliga inslagen under dagen?

Förresten firar J och jag 20-årsdag i dag. Puss på dig, lille gubben! 

I går åkte jag till min arbetsterapeut i stan, för att få ett nytt träningsprogram. Dock inte för bröstens skull, utan för att jag begåvats med en tennisarm, trots att jag aldrig tränat tennis. Hon var ganska nöjd med mig, men eftersom alla tycker så synd om mig nuförtiden, så är det svårt att säga vad hon egentligen ansåg.

Nu ska jag i alla fall lyfta en liten hink med vatten i 12 veckor, det låter tramsigt men naturligtvis ska det vara på ett väldigt speciellt sätt. I vilket fall som ska det bli oerhört skönt att bli av med den värken.

Efteråt träffade jag svägerskan och hennes "lilla" Vickipicki. Jag köpte en ny, lite tunnare mössa. Det var en stor grej, må jag säga. Det innebar att jag för första gången tog av mig den gamla mössan, och visade hela min skallighet offentligt. Kanske hela två-tre personer såg mig, hemska tanke! Det gjorde ont i magen vill jag lova. Tur att Ellen var med, för hon bangar inte trots samma situation.

Efteråt gick vi och fikade och pratade bort en ganska lång stund. När vi var färdiga med detta, avancerade vi till nästa fik och tog en ny kopp kaffe. Omväxling förnöjer som bekant. Det var skönt att komma bort ett tag, för igår hade jag inte mått bra av att gå hemma hela dagen.

Jag blev plötsligt jätteledsen för allting och satt här vid datorn och grät en skvätt. Mitt i gråtandet kan jag inte låta bli att tänka på hur fruktansvärt knäpp jag är: Jag sitter och tycker synd om mig själv och gråter för att jag inte kan jobba! I vanliga fall skulle jag gråta för att jag var tvungen att jobba (så mycket).

Så därför har jag inhandlat 20 strutar, glass och chokladsås, och om några timmar ska jag åka till jobbet och låtsas vara en god fe. Antar att jag får lite kramar för besväret.

Ha, där fick jag för att jag var så kaxig!

När jag stod i duschen efter frukosten igår, drabbades jag av både yrsel och illamående. Jag kröp ur duschen, blöt och riktigt eländig. Jag kravlade mig uppför trapporna till sovrummet för att få tag på en anti-illa-mående-tablett. Halkade ner på de blankslitna trappstegen och la mig till ro och bara kved på badrumsmattan. (Tur att det var nystädat!)

Så nu ska jag inte vara så stor i orden, om hur förträffligt jag mår hela tiden. Dessutom låter det bättre än vad det är när jag berättar om allt jag gör här hemma. Efter att ha tömt diskmaskinen, så vilar jag faktiskt en halvtimme. Så skulle man ha det på jobbet också. Vila en halvtimme, efter varje lektion. Fast en halvtimme kanske inte räcker då? En timme blir bättre. Synd om schemaläggaren bara! Jag ska ju på medarbetarsamtal på jobbet i nästa vecka. Jag kanske ska ta upp det då?

Igår anmälde jag M till en friluftsdag i Romme, som ligger i Dalarna. Eftersom jag jobbar i skolan så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Egentligen får inte skolorna ta betalt av föräldrarna för den här typen av resor. Och det är ju naturligtvis frivilligt och det finns gratis alternativ. Men bara möjligheten gör ju att segregeringen mellan de som har råd och de som aldrig har råd ökar. Vi råkar ju för tillfället ha den underbara möjligheten att kunna säga JA. Men för dem som aldrig kan, hur känns det? Jag kommer ihåg när hela min gymnasieklass åkte till London, alla utom jag och kanske någon till, för jag hade inga pengar. Det kändes inte bra.

Jaja, nu ska hon få åka i alla fall och jag hoppas att hon inte bryter några ben. Det är ju bara andra gången i sitt lilla liv som hon ska stå på ett par slalomskidor. Men nästa år ska hon och jag åka på tjejhelg i fjällen. P har åkt och fiskat med mig och Kerstin tre somrar på raken, så det är väl bara rättvist att M får åka skidor med mig?

Förresten! Det tog bara min händige make 1 timme och 15 minuter att byta avgassystem i söndags. Visst är han duktig? Men sen blev han så trött att inget mer blev gjort den dagen. Ingen hylla heller alltså…

Tänk vad lycklig man kan bli för så lite! Jag har gått på toa här nu på morgonen, och det var sååå skönt. Resten av dagen kan ju bara bli bra.

Dock började dagen inte lika bra. Jag är lite av nyhetsnörd, och måste bara läsa alla text-tv-nyheter som finns på de vanligaste svenska kanalerna. Så medan jag fortfarande ligger kvar i sängen och zappar, möts jag av detta som rubrik på varenda kanal: ”Du får cancer om du eldar med ved”.

Min svåger skojade för ett tag sedan, jag tror det var skoj i alla fall, och frågade  ”Hur har ni det med förbränningen där uppe?”, apropå både Js och min sjukdom. (Och svågerns forskning kanske?)

 Den gången valde jag att stänga till öronen riktigt hårt, men nu börjar jag ju ändå att fundera. Å andra sidan kanske inte njur- och bröstcancer påverkas så mycket av just vedeldning? Trösta mig gärna! Sen kan det kanske bero lika mycket på något man har ätit eller druckit, eller bara vara slumpen? Usch, vad tungt det blev!

Här var det ganska kallt på morgonen, -9°, men så fort solen steg över ladans tak, hamnade vi faktiskt på plus. Det ser ut att bli en strålande dag. Tyvärr lyser inte solens strålar så bra in genom våra skitiga fönster. Visst är det konstigt, det spelar ingen roll hur mycket man än putsar i ett kök, så fort solen lyser in ser det sjabbigt ut ändå. Men det struntar jag högaktningsfullt i.

Det bidde inga bullar igår. Varken ork eller lust infann sig. Men den här veckan ska jag hälsa på alla små gullungar i min klass. Tänkte att man kanske kunde göra en liten rulltårtsbakelse, garnerad med ett geléhjärta, eftersom det är alla-hjärtans-dag på lördag. Jag får ringa och höra med min vikarie om det passar, så jag inte stör i planeringen.

I går förvånade jag mig själv. Jag var verkligen aktiv och flitig här på hemmaplan. När familjen åkt till stan för olika aktiviteter, satte jag igång med; städa toaletten (antagligen tror ni nu att jag egentligen gillar det?), jag tvättade, dammsög och röjde i köket. Fick någon prestationsångest nu? Betänk då att jag antagligen sov 18 timmar dygnet före. Det gjorde nog inte ni? 

När J och P kom hem med matkassarna packade vi upp och fick omedelbart påbörja en ny inköpslista. Suck!

Därefter en hemlagad god omelett till lunch, varpå J lade sig på soffan och P och jag spelade MaxiYatzy. Sen gick vi en promenad, hämtade ved och tömde kompostkärlet som stank gammal äcklig kattmat.

Jag är verkligen nöjd med vårt kompostsystem, men att det ska vara så svårt att orka gå 15 meter för att tömma ett kärl är konstigt. På vintern kan vi skicka barnen, för då stinker inte tunnan. På sommaren när det är fullt med larver, flugor, spindlar och stank, då får vi ta det själv. Men så mycket mat man slänger! Skamligt kan jag tycka emellanåt. Kanske vådan av att veckohandla?

Idag blir det kanske bullbak, eftersom ”krypa-ut-ur-kylskåpet-själv-datumet” på jästen börjar närma sig. Svägerskan får väl slippa själva baket och komma hit på en fikastund ändå. 

J har lagt sig på soffan igen, men han har planer för dagen. Vi får väl se hur många han orkar ta itu med; byta avgassystem på min bil, hämta ved, röja snö och såga till mina hyllplan till vardagsrummet.

Läser i dagens tidning att ”bloggare är viktiga makthavare”. Inser efter en stunds läsning att det var nog inte mig man avsåg. Nej, någon Blondinbella blir jag inte. Tydligen har hon 300 000 unika besökare/vecka. Jag ligger på ca 10-15 om dagen, men är smått chockad över det intresset.

Dagens text blir kort. Mår inte så jättebra, men ändå bättre än efter förra behandlingen. Lite katten på råttan-lek över medicineringen. Cytostatikan gör mig illamående, 4 olika mediciner mot illamående gör mig förstoppad, dropparna jag ska ta mot detta gör att man bör hålla sig hemma för att ha nära till en toalett…

Är det konstigt att gamla människor som får mycket medicin utskrivna får problem med biverkningar?

Har sovit i säkert 5 timmar under dagen. När jag är vaken är jag så rastlös att jag gör mig själv nervös. Då kan ni kanske gissa hur jobbig jag är i familjens ögon.

Fick av någon konstig anledning pizza till kvällsmat. Antagligen kommer det att vara en stående meny var tredje vecka, dvs efter varje behandling jag får. Vill någon slå vad?

När vi var på Ms föräldramöte, bad jag om lov att få sitta med mössa inomhus. M hade bett mig att göra det, eftersom det är en ständig källa till diskussioner på deras lektioner. Jag fick förstås tillstånd till det. Idag hade hennes mentor sagt att jag var riktigt söt i mössa, så jag måste säga att M har en riktigt bra lärare där.

För övrigt är M ”stöntrött” efter en tuff vecka i skolan. Bra ord!

Undrar förresten om ett eller en kexchoklad har med dialekten att göra? Jag måste ju ha en bra  anledning till att inte ha rätt.

Åh, så tråååkigt! Nu har jag suttit i 3 ½ timme i en, i och för sig väldigt skön, stol på sjukhuset. Det är massor av droppåsar och sprutor, vars innehåll ska in i kroppen via en ”venport”. Venporten är en liten inopererad dosa som sitter på bröstbenet, och den är värd en helt egen historia. Det kanske kommer så småningom.

Jag satt i godan ro och lyssnade på en ljudbok och halvsov nästan. Efter ett tag kom en dam i 80-årsåldern in, tillsammans med sin dotter. I rummet fanns plats för sju patienter samtidigt och man får ha sällskap med sig under behandlingen. De pratade så livligt med varandra att jag tappade fokus på min bok och till slut stängde jag av den. Det fanns gamla veckotidningar med korsord i, som jag kunde roa mig med i stället.

Att de pratade gjorde inte så mycket, men när dottern plockade fram en termos med kaffe och goda smörgåsar, då tyckte jag att de gick för långt. Jag hade med mig ett gammalt äpple att tugga på. Eftersom det var nära lunchtid så började magen knorra rejält av kaffedoften. När behandlingen var klar hade klockan hunnit bli halv två. Jag tog ett snabbt och ekonomiskt beslut att luncha hemma, där en färdig matlåda väntade i kylskåpet.

Gott och väl, jag motstod även ett kexchoklad, till det facila priset 20 kronor och traskade iväg till bilen. Det räckte att jag startade bilen för att bli på superdåligt humör, och dessutom tveksam till om jag skulle kunna komma hem. Avgasröret satt löst och skramlade rejält. Efter en bits färd var jag tvungen att gå ut och kolla hur illa det var. Då låg röret och släpade i marken, men det hängde med i alla fall. Tur att jag inte var tvungen att backa!

Jag ringde min make och begärde snabb service, jag var ju så hungrig. Den snabba servicen blev bara service till slut, men han kom i alla fall och det är jag tacksam för. Det ironiska var bara att han var tvungen att fika färdigt innan han kunde komma, och jag hade inte ätit sen frukost.

Så nu behövs det ett helt nytt avgassystem. Undrar om Försäkringskassan kan betala det om jag bifogar kvitto?

Nu ska jag lägga mig på soffan och tycka synd om mig själv resten av dagen.

P.S Datorns rättstavningsprogram säger att det heter en kexchoklad, men det gillar inte jag. Det kallas nog civil olydnad.

Idag har jag varit på läkarbesök, inför morgondagens behandling. Som en förberedelse till detta besök, satt jag igår och gick igenom alla symtom som förra behandlingen gav mig. Då insåg jag att om man inte varit hypokondrisk innan, så lär man bli det nu. Minsta lilla prick på skinnet ger upphov till funderingar, är det en biverkning? Nu har jag lite ont i halsen, är det en infektion på gång? Lite mer huvudvärk än vanligt, kan det vara cytostatikans fel?

Men till alla er som har problem med håriga ben, armhålor och bikinilinjen inför årets badsäsong säger jag: Släng er i väggen! Jag har inga problem med det i alla fall.

Efter läkarbesöket lunchade jag med svägerskan på sjukhuset. Eftersom hon har gått, och fortfarande går igenom liknande behandlingar, är hon ett bra stöd när man har frågor som känns fåniga att ställa till den unge, manlige läkaren.

Den här gången blev det nog inte så många frågor, men ändå vissa gemensamma problem att diskutera. (Och de handlade inte om min man, dvs. hennes bror, åtminstone inte idag.) Nej, det var mycket mer seriösa frågeställningar.

Även hon har funderat på var ansiktet slutar, för makeupens skull. Vi kom fram till att man absolut inte kan använda foundation över hela skallen, om inte annat blir det dyrt och det kanske ser konstigt ut? Ska man passa på att använda tuschpenna och markera hårfästet medan man fortfarande kan ana det?

En annan viktig fråga, som ni redan vet, är mössbehovet. Man behöver tunna mössor att ha inomhus, varma mössor för utebruk, mössor som sitter fast när man ligger och sover, olikfärgade mössor som matchar kläderna mm.  Svägerskan använder i nuläget ett örngott eller en handduk över skallen på nätterna. (Förlåt om jag avslöjar hemligheter, Ellen.) Men då kom vi på att sådana här babymössor som man knyter under hakan, hjälmmössor, skulle passa för det ändamålet eftersom de inte kan glida av. Utemössorna får inte vara för glesa i stickningen för då drar det om det är en blåsig dag. På vintern måste man dessutom färgmatcha med passande halsdukar, varför problemet växer avsevärt. Ja, ni förstår vad vi har att brottas med.

Nu har vi i alla fall anmält oss till en ”Look Good… Feel Better”-kurs. Där får man lära sig om hudvård och sminkning. Hoppas vi kommer med i samma kurs!

Och tack för att du är mitt sällskap, Ellen!