Brrr! Idag är det ännu kallare. Men nu har jag hittat en ny favoritplats i huset. Jag drar in en av fåtöljerna från vardagsrummet till det vi kallar arbetsrummet. Sen eldar jag i kaminen, sätter mig i stolen, vilar fötterna på några vedträn, sippar lite kaffe och bara är. Sämre kan man ha det.

Förutom att jag nu sparar in en del pengar på de överflödiga frisörbesöken, så är jag billig i drift på flera sätt:

Jag kör inte bil lika ofta och sparar in bensinpengar. Jag behöver inte förnya garderoben i lika stor utsträckning som tidigare. (Marginell besparing eftersom jag inte tycker om att shoppa ändå.)  Jag hinner, och kommer ihåg, att avbeställa böcker från bokklubbarna.  (Betydligt större besparing.)Jag borde kunna starta firma och göra avdrag för hushållsnära tjänster, alternativt lite ROT-avdrag, eftersom jag städar, lagar mat och fixar lite allt möjligt. Men! Framför allt så kan jag inte dricka alkoholhaltiga drycker. (Jag är ju verkligen en riktig storkonsument i vanliga fall.) Det svider så in i norden i munnen att det inte är värt besväret. Vilket elände!

(Så ni i ”tjejgänget” som ska till Östersund, ni har en chaufför om jag kan följa med.)

Igår var Karin här och gjorde ”skalliga damen” glad. Hon fick vara ett test på om jag vågar visa mig bland folk utan att använda peruken. Nu är ju denna unga dam, dvs. Karin, väldigt finkänslig, så jag vet inte hur jag ska tolka hennes utslag. Men tydligen ser jag inte alltför hemsk ut.

För övrigt känns det väldigt obekvämt med peruk. Dessutom blir det konstigt att ha både peruk och mössa på sig, vilket skulle vara nödvändigt i den här kylan.

I går kände jag mig nästan som en presumtiv affärsrånare, när jag åkte till byn och handlade. Det måste se skumt ut med någon som har mössan så långt neddragen i pannan.

Jag har förresten ytterligare ett problem: Var slutar ansiktet och var börjar resten av huvudet? Kan vara bra att veta, eftersom det kan se konstigt ut om jag sminkar mig fel.

I kväll ska jag skjutsa barnen till karateträningen, för att sedan smyga mig in på jobbet och kolla av postfack och skrivbord. Har jag tur finns någon kvar för en liten skvallerstund också.

Dagens dramatik tycks bestå i att grannens katt jagar fasaner på tomten, varvid vår katt får spel och far från fönster till fönster. Däremot vill han inte gå ut. Om det beror på kylan (som han inte alls gillar), eller om han är rädd för att få stryk, får jag inte ur honom. Oavsett vilket är han en klok katt.

Idag var det en så där otroligt vacker morgon igen. Tyvärr lite för kallt, -11°, för att passa mig. Jag är nog en sådan där människa som ska skaffa vinterhus i Spanien eller något annat varmt ställe. Det får vi grunna på tills det är dags för pensionen.

När jag kör in till sjukhuset börjar varningslamporna i bilen blinka som värsta discobelysningarna. Panikslagen ringer jag J och säger att nu behöver bilen generalservice. Efter provtagningen startar jag bilen för att köra hem och nu uppför den sig som vanligt igen. Den var nog bara lite trött. Det blev nog J också.

Eftersom jag lever ett väldigt stillsamt liv just nu, är jag tacksam för allt som livar upp tillvaron. På parkeringen utanför sjukhuset såg jag en kvinna som backade in i en stillastående taxi. Taxiföraren blev naturligtvis upprörd, för det var väldigt klantigt och onödigt. Det fanns hur mycket plats som helst. Jag körde min väg, men insåg att jag egentligen väldigt gärna hade stannat kvar som observatör. Jag tror att livet är lite väl lugnt om en sådan händelse blir dagens höjdpunkt.

Eftersom mitt huvud nu är både kalt och kallt måste jag ha mössa på, även inomhus, (vi har bara 16 grader varmt i huset på morgnarna). Trendigt! Med mössa alltså. Jag har varit runt i snart varenda affär som finns för att hitta en tunn och fin mössa som passar för inomhusbruk, men icke sa nicke. Nu har jag t o m börjat virka en själv. Detta imponerande väldigt på 12-årige P, ”Men mamma, vad du är duktig, du kan ju nästan allt.” Sådant kan mammor behöva höra, även om de vet att det inte är sant.

Egentligen har jag nog mössan på, mest för att jag inte känner igen mig själv utan något på skulten.

För några dagar sedan samlade vi ju vuxenpoäng här hemma, men i stillhet inser jag att det är dags för pensionspoäng också. Jag har köpt broddar till mina promenadskor! Det är rena rama isgatan på vår lilla motionsrunda. J har ju kört med ”klättringsutrustning” á la Göran Kropp, men jag har halkat runt som en väldigt klumpig isprinsessa. Så det var faktiskt en befrielse att kunna gå riktigt avslappnat och inte vara rädd för varken brott på lårbenshalsen eller muskelsträckningar i ryggslutet. I kväll kommer Karin och då ska vi få se hur denna ungdom tar sig runt utan broddar.

Nu väntar en kopp kaffe och dagens tidning. Mysigt!

Nu har vi precis fikat lite god fruktsallad. Ganska nyttigt egentligen, men kanske inte om man spetsar den med hackade nötter och blockchoklad. Fast det var gott!

Idag tog J fram klippmaskinen och lät mina glesnande hårtestar falla.  Helt klart var jag inte mogen för detta, men antagligen skulle jag heller aldrig bli det. Tänk att håret kan betyda så mycket för ens självkänsla. Tårarna trillade som de inte har gjort på länge. Till slut grät även J när han såg hur ledsen jag blev. Nu går jag i alla fall med en mössa inomhus, för det är kallt om lilla huvudet.

Vi fick oss alla ett gott skratt mitt i detta hårelände, för min gråa mössa gör nu att jag ser ut som en av dvärgarna i sagan om Snövit. Om jag drar upp mössan en bit och viker ut öronen blir jag fasligt lik Toker.

M är inte alls glad åt detta, eftersom det ska vara föräldramöte på hennes skola på onsdag. Förra gången presenterade J sig som hennes mamma. Nu hotade jag med att vi kan presentera oss som två mammor, varav den ena heter Toker. Hotet uppskattades inte alls av damen ifråga. Personligen tycker jag att 14-åringar verkar vara lite överdrivet känsliga.

Igår fick jag världens vackraste kärleksförklaring. Min käre make är väl inte direkt känd för att vara den finkänsliga typen, men emellanåt glimtar det till. ”Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag vilja träffa dig tidigare än vad jag gjorde.” Fint, eller hur? Vi har ändå varit tillsammans i 20 år.

Och nu gråter jag igen…

Vaknade vid 4-tiden och insåg ganska snabbt att idag är en dålig dag. Dystra tankar som inte gick att släppa. Vid halv sju gav jag upp och satte mig vid datorn för att få ur mig en massa gammal skit, som inte är publicerbart. Vid 8 kom J upp och vi åt frukost.

Helgfrukostarna är sköna stunder. Nu för tiden är det också väldigt tyst vid dessa, för barnen har börjat så sova väldigt länge. Vi lever verkligen som ett gammalt stadgat medelålderspar. En gör frukost, den andra tänder i vedspisen. Sedan sitter vi och äter med varsin tidningshalva och läser högt för varandra om vi hittar något kul, eller något att uppröras över. Därefter är det dags för kaffet, och då är det korsord, sudoku eller melodikrysset som roar. Efter detta är det dags för dagens promenad, i dagsljus till skillnad från veckans övriga motionsrundor. Många vuxenpoäng blir det.

Lagom tills barnen vaknade var vi på väg till stan. Äntligen har vi köpt det som behövs till vår egenpåhittade hörnbokhylla. Dessutom har vi kollat in vad pärlsponten, takskivorna och färgen till hallen både uppe och nere kommer att kosta. Detta betyder att det kommer att bli klart, antagligen inom fem år… suck!

Idag tappar jag massor av hår. Förmodligen kommer klippmaskinen fram i morgon. Om jag är mogen för det?

Äntligen fredag! Ja, det är inte bara ni som jobbar som längtar till helgen. Visserligen är det ganska skönt att lulla runt i huset, klädd i en gammal ful t-shirt, strumpor med hål och ett par helt formlösa mysbrallor. Men det blir ju onekligen lite tråkigt också. Så jag ser fram emot helgen, när jag får ha familjen runt omkring mig.

Eftersom vi städade så bra förra helgen, och jag har varit riktigt duktig på att hålla rent i veckan, så kan vi skippa sådana där tråkiga övningar nu. Däremot har jag hunnit tänka ut en rad förbättringsåtgärder för vardagsrummet. För två år sedan fräschade vi upp rummet ordentligt, det enda som finns kvar i ursprungligt skick är kakelugnen. Men det blev inte färdigt, vilket inte ett enda rum i vårt hus har blivit på 11 år, och jag får ”spel” på att det ska vara så här.

Så nu, käre J, ska elledningar dras, så att vi slipper snubbla över lösa kablar. Kanske vi till och med kan koppla in värme OCH belysning samtidigt! Taklister ska egentligen inhandlas, men min käre make har ”råkat” låna ut släpkärran över helgen. Den skulle visst till Tyskland för något suspekt inköp, vilket visar vad J prioriterar i hushållet. Material till vår egendesignade bokhylla ska köpas. Det kommer att bli kul, för det betyder att jag får såga och bygga något som jag själv har hittat på. Nya, lite stramare och mer moderna gardiner ska också till. Det sista tillhör avdelningen onödiga inköp enligt J, men jag kan nog förhandla med Tysklandsinköpen som argument.

Jag ska också försöka få J att lära sig laga en ny maträtt. De här behärskar han redan: frukost enligt en 20-årig standard, stekt korv och potatis, fiskpinnar och ris och slutligen hamburgare av halvfabrikat med bröd och strips.

Varje gång jag hävdar att hela familjen ska hjälpas åt med matlagningen, så kommer barnen och bistår mig. Men J måste absolut gå på toaletten, tända i kakelugnen, gå ut med komposten eller ”greja” med min bil. Smart! För vad ska jag säga? Jag kan inte gärna protestera, för allt är ju nödvändigt. Däremot är han inte helt förtjust i att jag har upptäckt detta mönster, för nu kan jag förebygga det mesta. Ska bli kul att se vad han hittar på för undanflykt i morgon.

Just ja, måste betala räkningar idag.

Usch! Den här dagen fick ingen bra start. Huvudvärk och provtagning samma dag är ingen bra kombination. Men nu har jag knaprat lite piller och sussat en stund på soffan, så nu är jag nog fit for fight igen. I normala fall hade jag ju faktiskt varit tvungen att kravla mig till jobbet, trots huvudvärken.

Ute på vår promenad i går kväll, (då vi för övrigt halkade runt som två Bambi på hal is – dock inte fullt så graciösa), konstaterade jag att den här sjukskrivningen är väldigt avstressande. När jag jobbar är jag ständigt uppe i varv, på ett sätt som antagligen inte är så hälsosamt. Men nu har jag ju lyckats förstå att jag inte ska fundera så mycket på arbetet, någon annan har ansvaret. Man kan ju också ifrågasätta hur hälsosamt det är med ett arbete där man aldrig blir färdig och aldrig känner sig helt nöjd efter en arbetsdag.

Ändå betyder läraryrket jättemycket för mig. Det är världens bästa jobb för egot. Att jobba med barn i den åldern som jag gör just nu, 6-10 år, stärker ens självkänsla helt enormt. Man får ideligen förstärkning från barnen på hur BRA man är. Fast man ska nog vara väldigt medveten om vad det handlar om. Självklart vet jag att barnen i sin tur vill få sig själva bekräftade av mig. Men jag blir i alla fall lycklig när jag får mail och brev av eleverna i klassen, där de talar om hur mycket de läääängtar efter mig, trots att de gillar Birgitta, som vikarierar för mig. (Det skriver de också, bara så du vet Birgitta.) Gulle dem!

Apropå ingenting alls! Kineserna har nyligen firat sitt nyår, vilket uppmärksammades i vår lokaltidning UNT. Nyfiket tog jag reda på vilket djur jag är enligt deras horoskop. Haha, en tiger! Mycket tjusigare än en råtta, en apa eller en get.

Följande gäller för alla tigrar: ”Du är en charmig katt i år, välsignad av Hong Luan, den mäktigaste relationsstjärnan. Alla vill smeka dig. Tigrar som redan är i fast förhållande bör rikta energin mot arbete – annars är risken stor för otrohet.”

Det är nästan så jag tycker synd om J. Antingen kommer jag att jobba hela tiden, eller så är jag otrogen. Antar att det blir jobbet som får gälla, eftersom jag är näst intill ”livrädd” för karlar. Jag vågar ju inte ens gå ut och dansa, för risken kanske finns att man blir uppbjuden. Hu! (Och till dig som nu skrattar rått åt mig och mitt horoskop säger jag bara: Du är väl en liten råtta eller apa eller get.)

Men tigrar är i alla fall vackra...

Trodde att jag gick en helt händelselös dag till mötes, men tack vare grannen blev det inte så. Roland behövde låna bilen och kom sen in en på en pratstund, som slutade med att jag bjöd på frukost. Efter ett tag kom vi att tala om en tant som växte upp i vårt hus i början på 1900-talet. Hon flyttade så småningom till ett annat hus här i vår lilla ”bondby”, och fick hjälp på ålderdomen av grannen. Tant Gunhild, (namne och årsbarn med min farmor), dog strax före jul och grannen fick ärva några saker efter henne, bl a en jättefin gammal taklampa. ”Den passar ju här!”, sa Roland. Han gick helt sonika och hämtade den, och gav mig den. Så nu har jag äntligen den taklampa jag letat efter i 7-8 år, men framför allt har jag en lampa med historia och som kanske har hängt i just det här huset en gång för länge sen. Häftigt! Tack Roland, jag hoppas du såg på mig att jag blev väldigt glad.

I går kväll var alla i familjen fånigt blödiga. Till och med katten, som varit i slagsmål och därför verkligen blodade ner överallt i huset. Vi andra fjäskade som bara den, till och med J som annars ska låtsas vara så tuff och oberörd. Nåja, mitt i allt detta fjäskande säger P ungefär så här: ”Varför måste vi drabbas av allting?” Jag trodde, självklart, att jag visste vad han menade, och att kattens skador nu skulle räknas in i ”allting”. När jag ändå bad honom att förklara hur han tänkte, fick jag ett delvis oväntat svar. ”Ja, först pappas cancer, och sen din cancer och nu finanskrisen också.” När jag, lite leende, protesterade och inte tyckte att finanskrisen berör oss så väldigt mycket, inte så länge vi har våra jobb kvar, kunde han instämma i det. Men det han bekymrade sig över är att våra fondpengar har krympt rejält. Ja, inte är det kul, men heller inget som skapar någon omedelbar oro. Däremot kan man förvånas, och glädjas, över sina barns tankar som verkligen handlar om stora saker ibland.

Nu ska jag gå och titta på min fina, nygamla lampa…

Vilken mysig morgon jag fick tillsammans med M. Hon hade en riktigt lång sovmorgon. Vid 8-tiden gick vi ner i köket och gjorde i ordning en frukostbricka. Sen tog vi upp den och låg i ”mammas och pappas” säng och mumsade och pratade. Efter stund var dottern nöjd med detta mys och fick en obeskrivlig dataabstinens.

Igår hade jag en riktigt aktiv dag om jag får säga det själv. Först till sjukhuset för provtagning, därefter till det STORA köpcentrat för att handla mat.

När jag åkte hem hade jag bara en sak i huvudet, och det var att lägga mig och sova en stund för att ta igen nattens sömnbrist. Men, men, så blev det inte. Jag fastnade vid datorn och gjorde det där jobbet som Lena vill ha hjälp med. Det tog ett antal timmar, så jag hoppas verkligen att hon ska bli nöjd.

Sen ringde M och ville bli hämtad i byn, eftersom hon fick sluta skolan ett par timmar tidigare än tänkt. Jag tror jag skämmer bort henne och hennes kompis med dessa taxikörningar jämt och ständigt? Efter en dryg timme hemma, skulle hon ha skjuts in till bussen igen, eftersom hon hade en tid hos kuratorn på onkologen. Miljövänligt att bo på landet – pyttsan!

Lite dammsugning var på sin plats, eftersom katten har en klösbräda i papper som han river ut över hela huset. Jag tror han är kär i den.

Kerstin kom över på en fika. Tänk vad skönt det är att få någon att prata med efter nästan en hel dag i tystnad. Samtidigt har jag ju definitivt inga problem med att vara ensam, men omväxling förnöjer. Vi provade förstås min peruk, och insåg väldigt snabbt att det inte var någon frisyr som passade henne.

(Hm… Nu känner jag hur en idé sakta föds i mitt huvud…jag kanske återkommer till den.)

Ja, sen var dagen i det närmaste slut, för familjen kom hem i samlad tropp och det var dags för middagen, som M lagade med muntligt bistånd från morsan.

J och jag tog vår (i tanken), dagliga promenad. Det har sin tjusning att gå i beckmörkret ute på landet, med bara varsin pannlampa som belysning. Men det jag inte visste då, var att jag hade en superatlet vid min sida. Det ni! När vi har en dryg kilometer kvar hem, kommer J på att han faktiskt har broddar att fälla ut på sina nya vinterstövlar. Efter att nöjt ha tagit fem steg på den isiga, men helt plana vägbanan, konstaterar han: ”Det måste vara så här Göran Kropp kände sig på Mount Everest!”  Övriga kommentarer känns överflödiga…

För övrigt mår jag prima just nu. Det känns nästan som semester att gå hemma. När jag var på provtagningen i morse, så sa sköterskan till mig att passa på att njuta, för så kommer det inte att fortsätta. Ganska självklart egentligen, eftersom kroppen inte kommer att hinna återhämta sig mellan behandlingarna framöver. Men just nu känns det bra och med det är jag nöjd.