I går hämtade jag peruken, med Karin som stöd och smakråd. Fy fabian vad snygg den är!

Här kan jag nu se enorma besparingsmöjligheter för alla kvinnor, som spenderar tusentals kronor hos frissan. En sån här tjusig ”hårersättning” skulle normalt kosta drygt 4000 kronor, fick vi veta. Antag att man helt byter frisyr och färg en gång per år. Då kan man lika gärna köpa en ny peruk varje år. Och då allt mode återkommer under vår livstid (tycks det i alla fall), kan vi återanvända perukerna allt eftersom.

För oss med högt ”hårkonto” skulle det kanske innebära en halvering av årskostnaden. (Drygt en halvering, men det vill jag inte att J ska få en susning om.) Dessutom sparar man en faslig massa tid, och tid är också pengar som alla vet. En gång i veckan ska lilla håret tvättas, och då klarar det sig själv! Det ska bara ligga i blöt, först i schampo, sedan i balsam. Aktas för värmen vid vedspisen förstås, vilket gör att jag har ännu mer anledning att låta bli detta tidsfördriv som kallas matlagning. (För er som nu tror att vi lever väldigt primitivt, vill jag berätta att vi faktiskt har en elektrisk spis placerad bredvid vedspisen. Nu på vintern eldar vi mycket ved, varvid det blir oerhört varmt vid den modernare spisvarianten.)

Samhällsekonomiskt är det kanske inte så bra, eftersom väldigt många frisörsalonger måste läggas ned… Så jag säger som Peter Dalle i Lorry-sketcherna ”Tänkte inte på det.”

Nå, skämt åsido. Den var så snygg att mycket av min ångest runt hårförlusten har minskat. Dessutom har jag väl ältat det färdigt också, så nu blir det som det blir. Förutom peruken, så köpte jag mig en söt liten barnmössa i grått och silver, som jag kan ha när mössa är mer rätt än peruk. Sjalar ska jag prova så småningom, men jag vet inte hur man gör för att de ska sitta snyggt. Det får jag experimentera med framför spegeln när lusten faller på.

Sist en liten hälsning till alla som läser det här. Jag blir så GLAD när ni hör av er, oavsett i vilken form det är.

Många är det som erbjuder sig att promenera med mig, och det kan ju behövas!

Jag får rapporter från jobbet som jag njuter av, för jobbet är så kul och viktigt för mig.

Jag har fått låna böcker att läsa, men koncentrationen är inte på topp nu, så bäst fungerar ljudböckerna som jag lånar på biblioteket. De sköljer huvudet rena från tankar på annat.

Baka ville visst svägerskan att jag skulle göra, fast jag hoppas hon vill komma hit och fika ”köpekakor” också. Du ska veta att jag vill det!

”Grannskapet” kom med en hel, nylagad och ljuvlig middag när jag var nyopererad.

Jag ska få följa med på fågelskådning i Vendel till våren, ytterligare en anledning till att längta dit.

”Någon” Lena i Östersund hittar på att jag ska göra namnskyltar åt alla barn på hennes nya jobb. Allt för att jag inte ska ha så tråkigt här hemma.

Och syrran som lyssnar, lyssnar och är tålamodet själv.

(Jodå. J läser också det här.)

Vi har egentligen fått en extrachans. En möjlighet att se varandra ur ett annat perspektiv än det gamla, vanliga vardagstjafset. En tid att lära sig uppskatta det man har, och det man också kan förlora…

Jag menar inte att det egentligen är önskvärt, men när det nu ändå är så här. (Usch, vilken pekoral! Fast ändå sann.)

Jag frågade barnen hur det känns att ha en mamma som nästan alltid är hemma, när de kommer från skolan på eftermiddagarna?

Sonen svarade att det är mysigt. Vi fikar, pratar om 5-minuterstestet i multiplikation som han ”tävlar i” vareviga dag. Vi spelar spel som sedan leder till prat om barndomsminnen. Vi har nämligen ett gammalt Fia-spel som hängt med sedan barnen var 2-3 år gamla. Alla spels urspel känns det som. Det har hängt med på semestrar i tält och stugor av alla de slag. Med detta har barnen fått lära sig hantera både överläge och underläge. När de var små tillämpade vi inte ”knuffen”, men gradvis blev spelet tuffare och tuffare, och nu knuffas vi vilt. Vilt, men inte hämningslöst. Fortfarande kan jag som mamma känna hur svårt det är att knuffa barnen om de är i underläge. Lika svårt är det om de är i vinnarläge, visst vill jag att de ska vinna, men… Att lära sig spela spel, och både vinna och förlora med stil, det är inte lätt. Många gånger har vi sagt ”Klarar ni inte av det här, så slutar vi spela.” Jag tror aldrig vi har slutat spela.

Tillbaka till mamman som är hemma på eftermiddagarna: Dottern var mer tvehågsen till fenomenet. ”Vi får ju aldrig vara ifred.” Kanske något jag måste tänka på, och faktiskt fly hemmet ibland och låta dem vara själva.

Samtidigt tror jag nog att det kan kännas bra för henne med. Hon hade haft temadag på skolan igår. ”Våld, sex och sånt”, sa hon. Jag undrar om det verkligen var rubriken för dagen? Hur tänkte man i så fall på skolan? För mig hänger det inte ihop som ett tema precis. Vi fick i alla fall ett mysigt samtal om identitet och kärlek. Det hade hon inte fått om jag varit den vanliga stressade mamman.

Idag känner jag verkligen hur sträv och äcklig jag är i munnen. Antagligen slemhinnorna som börjar nötas ut och inte ersätts i samma takt längre. Man får ta det onda med det goda och tolka det som att medicinerna börjar ta kål på det som ska bort för alltid!

Nu ska jag lyssna på Sven Wollter när han läser Kallifatides ”Vänner och älskare”. Den mannen, Kallifatides alltså, skriver sååå bra!

Jag måste helt enkelt ha något att göra. Att städa är ju ganska vettigt men ack vad tråkigt... Jag SKA gå ut och ta en promenad, men det är fortfarande ljust ute, och alltså ingen större brådska. (Hm, det blev nog precis brådska, för nu kommer sonen hem. Hur kunde dagen gå så här fort?)

Lady in wig har jag inte blivit ännu, men snart! I går tvättade jag håret (vilket jag faktiskt inte gör så ofta nu, som när jag jobbar) och upptäckte att ganska mycket av den numera korta stubben, fastnade i handen. Ska jag skratta eller gråta? I morgon ska ängeln Karin följa med mig till perukmakaren för att hämta min "hårersättning" som det heter så fint.

Var på sjukhuset klockan 08.00 för att lämna blodprover. Hur dum är jag som frivilligt väljer att gå upp 06.15 för att delta i en forskningsstudie? Ja, studien i sig är ju inget dåligt eller dumt, men tiden! Jag fick välja: 08.00 eller 15.00

Bäst jag sitter där i bilen och är på väg till stan, så höjs mitt humör ändå ganska rejält. Det var den vackraste morgon man kan tänka sig! Gryningen var mörkblå, med en blåaktig, mjölkig dimma som svävade över marken. Några enstaka ljus från husen blänkte och över detta syns en enorm månskärva...

Ni vet så där vansinnigt romantiskt vackert som på sammetsaffischerna när man var tonåring. Jag önskade verkligen att jag haft en bra kamera och tid, förstås!

Så var jag då på sjukhuset, det tog 30 minuter i att ta sig dit i halkan, det tog 5 minuter tills jag var ute i bilen igen. Sen tog jag mig till det STORA köpcentret och shoppade loss på lite fläskkotletter, laxfilé och roll-on. Egentligen borde jag köpt en trisslott, för jag fick avstämning!!! Det är väl verkligen en lyckodag när man får avstämning på två kassar mat istället för åtta? Det var riktigt roligt att ta det med ett glatt leende mot kassörskan!

Nu ska jag vara "bull-mamma". NÄ, jag bakar inte, men jag kan värma några Findusbullar i ugnen och mumsa tillsammans med sonen och en rolig film.