Vi har egentligen fått en extrachans. En möjlighet att se varandra ur ett annat perspektiv än det gamla, vanliga vardagstjafset. En tid att lära sig uppskatta det man har, och det man också kan förlora…

Jag menar inte att det egentligen är önskvärt, men när det nu ändå är så här. (Usch, vilken pekoral! Fast ändå sann.)

Jag frågade barnen hur det känns att ha en mamma som nästan alltid är hemma, när de kommer från skolan på eftermiddagarna?

Sonen svarade att det är mysigt. Vi fikar, pratar om 5-minuterstestet i multiplikation som han ”tävlar i” vareviga dag. Vi spelar spel som sedan leder till prat om barndomsminnen. Vi har nämligen ett gammalt Fia-spel som hängt med sedan barnen var 2-3 år gamla. Alla spels urspel känns det som. Det har hängt med på semestrar i tält och stugor av alla de slag. Med detta har barnen fått lära sig hantera både överläge och underläge. När de var små tillämpade vi inte ”knuffen”, men gradvis blev spelet tuffare och tuffare, och nu knuffas vi vilt. Vilt, men inte hämningslöst. Fortfarande kan jag som mamma känna hur svårt det är att knuffa barnen om de är i underläge. Lika svårt är det om de är i vinnarläge, visst vill jag att de ska vinna, men… Att lära sig spela spel, och både vinna och förlora med stil, det är inte lätt. Många gånger har vi sagt ”Klarar ni inte av det här, så slutar vi spela.” Jag tror aldrig vi har slutat spela.

Tillbaka till mamman som är hemma på eftermiddagarna: Dottern var mer tvehågsen till fenomenet. ”Vi får ju aldrig vara ifred.” Kanske något jag måste tänka på, och faktiskt fly hemmet ibland och låta dem vara själva.

Samtidigt tror jag nog att det kan kännas bra för henne med. Hon hade haft temadag på skolan igår. ”Våld, sex och sånt”, sa hon. Jag undrar om det verkligen var rubriken för dagen? Hur tänkte man i så fall på skolan? För mig hänger det inte ihop som ett tema precis. Vi fick i alla fall ett mysigt samtal om identitet och kärlek. Det hade hon inte fått om jag varit den vanliga stressade mamman.

Idag känner jag verkligen hur sträv och äcklig jag är i munnen. Antagligen slemhinnorna som börjar nötas ut och inte ersätts i samma takt längre. Man får ta det onda med det goda och tolka det som att medicinerna börjar ta kål på det som ska bort för alltid!

Nu ska jag lyssna på Sven Wollter när han läser Kallifatides ”Vänner och älskare”. Den mannen, Kallifatides alltså, skriver sååå bra!