Trodde att jag gick en helt händelselös dag till mötes, men tack vare grannen blev det inte så. Roland behövde låna bilen och kom sen in en på en pratstund, som slutade med att jag bjöd på frukost. Efter ett tag kom vi att tala om en tant som växte upp i vårt hus i början på 1900-talet. Hon flyttade så småningom till ett annat hus här i vår lilla ”bondby”, och fick hjälp på ålderdomen av grannen. Tant Gunhild, (namne och årsbarn med min farmor), dog strax före jul och grannen fick ärva några saker efter henne, bl a en jättefin gammal taklampa. ”Den passar ju här!”, sa Roland. Han gick helt sonika och hämtade den, och gav mig den. Så nu har jag äntligen den taklampa jag letat efter i 7-8 år, men framför allt har jag en lampa med historia och som kanske har hängt i just det här huset en gång för länge sen. Häftigt! Tack Roland, jag hoppas du såg på mig att jag blev väldigt glad.

I går kväll var alla i familjen fånigt blödiga. Till och med katten, som varit i slagsmål och därför verkligen blodade ner överallt i huset. Vi andra fjäskade som bara den, till och med J som annars ska låtsas vara så tuff och oberörd. Nåja, mitt i allt detta fjäskande säger P ungefär så här: ”Varför måste vi drabbas av allting?” Jag trodde, självklart, att jag visste vad han menade, och att kattens skador nu skulle räknas in i ”allting”. När jag ändå bad honom att förklara hur han tänkte, fick jag ett delvis oväntat svar. ”Ja, först pappas cancer, och sen din cancer och nu finanskrisen också.” När jag, lite leende, protesterade och inte tyckte att finanskrisen berör oss så väldigt mycket, inte så länge vi har våra jobb kvar, kunde han instämma i det. Men det han bekymrade sig över är att våra fondpengar har krympt rejält. Ja, inte är det kul, men heller inget som skapar någon omedelbar oro. Däremot kan man förvånas, och glädjas, över sina barns tankar som verkligen handlar om stora saker ibland.

Nu ska jag gå och titta på min fina, nygamla lampa…