Idag går hela familjen på sparlåga. Ingen vill ta tag i det vi har lovat varandra att göra – storstäda! Klockan är 13.00 och P sover fortfarande, undrar om han vill ha våfflor till frukost? Vi andra ska ha det som lunch.

Diskussionen vi hade om storstädningen, kom mest att handla om toaletten. ”Det är okej att vi städar, bara jag slipper toaletten.” sa M. När jag frågade om någon annan kunde ta den, så kryper tre personer, M, P och J, bokstavligen ner under middagsbordet och låtsas att de inte är hemma. Varför blir det alltid jag som måste ta den? Jag efterfrågar en undersökning från någon ”seriös” forskare om könsfördelningen vid toalettsanering. (Antagligen har någon ”seriös” forskare redan undersökt detta viktiga ämne?)

Frukostpratet kom att handla om hur man ska hantera ilska? Är det bra att tonåringarna lär sig behärska sin ilska på ett, för mig, civiliserat sätt? Eller mår de bäst av att få skrika, bråka och smälla i dörrar? M säger att hon visst kan få ett vansinnigt behov av dörrsmällande, men vet att det inte är okej för oss. Hon tror inte att hon mår dåligt av att behöva behärska sig, men frustrerad kan man ju få bli. Samtidigt vill jag inte få konflikträdda ungar, så hur gör man… ?

Själv är jag glad över att sällan bli riktigt arg. När jag blir det, så är det med besked. Och jag är lika glad över att det oftast går över väldigt fort. Att bli äldre känns egentligen ganska bra, eftersom jag tror jag blir lugnare och snällare med åren.