Vilken mysig morgon jag fick tillsammans med M. Hon hade en riktigt lång sovmorgon. Vid 8-tiden gick vi ner i köket och gjorde i ordning en frukostbricka. Sen tog vi upp den och låg i ”mammas och pappas” säng och mumsade och pratade. Efter stund var dottern nöjd med detta mys och fick en obeskrivlig dataabstinens.

Igår hade jag en riktigt aktiv dag om jag får säga det själv. Först till sjukhuset för provtagning, därefter till det STORA köpcentrat för att handla mat.

När jag åkte hem hade jag bara en sak i huvudet, och det var att lägga mig och sova en stund för att ta igen nattens sömnbrist. Men, men, så blev det inte. Jag fastnade vid datorn och gjorde det där jobbet som Lena vill ha hjälp med. Det tog ett antal timmar, så jag hoppas verkligen att hon ska bli nöjd.

Sen ringde M och ville bli hämtad i byn, eftersom hon fick sluta skolan ett par timmar tidigare än tänkt. Jag tror jag skämmer bort henne och hennes kompis med dessa taxikörningar jämt och ständigt? Efter en dryg timme hemma, skulle hon ha skjuts in till bussen igen, eftersom hon hade en tid hos kuratorn på onkologen. Miljövänligt att bo på landet – pyttsan!

Lite dammsugning var på sin plats, eftersom katten har en klösbräda i papper som han river ut över hela huset. Jag tror han är kär i den.

Kerstin kom över på en fika. Tänk vad skönt det är att få någon att prata med efter nästan en hel dag i tystnad. Samtidigt har jag ju definitivt inga problem med att vara ensam, men omväxling förnöjer. Vi provade förstås min peruk, och insåg väldigt snabbt att det inte var någon frisyr som passade henne.

(Hm… Nu känner jag hur en idé sakta föds i mitt huvud…jag kanske återkommer till den.)

Ja, sen var dagen i det närmaste slut, för familjen kom hem i samlad tropp och det var dags för middagen, som M lagade med muntligt bistånd från morsan.

J och jag tog vår (i tanken), dagliga promenad. Det har sin tjusning att gå i beckmörkret ute på landet, med bara varsin pannlampa som belysning. Men det jag inte visste då, var att jag hade en superatlet vid min sida. Det ni! När vi har en dryg kilometer kvar hem, kommer J på att han faktiskt har broddar att fälla ut på sina nya vinterstövlar. Efter att nöjt ha tagit fem steg på den isiga, men helt plana vägbanan, konstaterar han: ”Det måste vara så här Göran Kropp kände sig på Mount Everest!”  Övriga kommentarer känns överflödiga…

För övrigt mår jag prima just nu. Det känns nästan som semester att gå hemma. När jag var på provtagningen i morse, så sa sköterskan till mig att passa på att njuta, för så kommer det inte att fortsätta. Ganska självklart egentligen, eftersom kroppen inte kommer att hinna återhämta sig mellan behandlingarna framöver. Men just nu känns det bra och med det är jag nöjd.