Läste att ”trädgårdsterapi” är bra för personer som blivit utbrända. Nere i Alnarp har man tydligen arbetat med sådan behandling i sju år och fått väldigt bra resultat.

Egentligen tycker jag inte att det är så konstigt när jag funderar på saken. Jag tänker ofta att jag förmodligen inte hade orkat med mitt jobb om jag inte hade bott så som vi gör. Jag har ju verkligen två olika världar att röra mig i. Jag har ett jobb som i sig är vansinnigt stressande och krävande, i en del av stan där det minst sagt rör på sig en del. Men jag bor i en mycket fridfull miljö, där det inte händer ett jota. Förutom när grannarna får för sig att köra rally med gräsklipparna förstås.

För sju-åtta år sedan träffade jag en psykolog på kommunhälsan några gånger. Då både jobbade jag och bodde på landet. Han tyckte att jag behövde komma till stan och få lite action i mitt liv. Jag tror att det var ett bra råd jag fick av honom, och har nog hittat en hyfsad balans. Jobbet behöver jag för att få hjärngympa och försöka vara en social människa. Hemma kan jag vara ganska asocial och nästintill letargisk. (Lite överdrivet kanske, men inte helt fel.)

Så när jag säger att det är meditativt att klippa i fruktträden och roligt att rensa i jordgubbslandet, så är det väl bara att inse att det är min terapi för att orka med. Men jag tycker ju inte att det är roligt hela tiden, så man kanske kunde ta betalt för att ta hit folk och få dem att rensa i mina rabatter?

I går var jag rejält arg på vår kära katt. Han är för det mesta ett trevligt husdjur och sällan till besvär, men igår slog han alla tidigare upplevelser jag haft av kattdjurens jaktinstinkter. På något sätt hade han lyckats jaga ifatt en ganska stor harunge. Det må ju vara hänt, även om jag tycker att det är en otrevlig del av katternas egenskaper. Han har ju gubevars sina matskålar i köket.

Nåväl, men det han dessutom fick för sig att göra var smått galet. Han släpade upp haren, som var nästan lika stor som han själv, på byggställningen vi har uppställd vid husgaveln. Han drog den vidare upp på det provisoriska altantaket av byggplast. Han lyckade därtill kila fast den under takskägget, på en takstol precis ovanför altandörren. Där låg han och smaskade så att vi hörde hur benen i den stackars haren krasades sönder. Och blodet droppade! Urk! Ni kan själva tänka er hur fräscht det blir efter ett tag i sommarvärmen med alla flugor som dras dit som av en magnet.

Det fanns heller inte en chans att jag skulle komma åt kadavret och få ner det från taket. Jag är lite för kort i rocken då och då, och ibland beklagar jag mig över det, (fast inte i det här fallet förstås). Därför beslöt jag mig för att genast låta katten och hans senaste påhitt helt övergå till att bara vara Js ansvar. Det tog honom en halvtimme att komma åt eländet och få det hyfsat rent på plasten igen.

Idag är katten förstås förlåten igen och han ligger just nu och gosar vid mina fötter ute i skuggan på altanen. Däremot har vi myntat ett nytt ordspråk i familjen. Det heter inte längre ”ingen fara på taket” utan förstås ”inga harar på taket”. Haha!

För övrigt är jag nog en ganska gnällig och lat människa just nu. Jag har värk i lederna som bara den. Så fort jag är stilla en liten stund, så är det ett rent h-e att få igång armar och ben igen. Måtte det vara övergående, för så här kan jag inte ha det för resten av mitt liv. Ibland har jag trott att det är min övervikt som spelar in, men när till och med fingrarna värker kan det väl ändå inte vara så?