Hihi… jag kommer säkert att bli en sådan där toklullande, fånigt mesig, lycklig människa. Jag går omkring och bara njuter av tillvaron. Idag är det första ”riktiga” dagen på min semester. (Midsommarhelgen räknas faktiskt inte.) Det är strålande sol och lagom varmt. Jag har ätit frukost ute i solen på altanen, druckit en kopp kaffe (rimliga mängder funkar nu) och löst dagens sudoku.

Det var när jag skulle rensa i jordgubbslandet, som jag insåg att jag är på väg att bli en fånig människa. Det gör mig glad att dra tistlar och maskrosor i ett nästan igenvuxet land. En del gubbar har börjat mogna och några var redan uppätna av fåglarna. Till och med det tar jag med jämnmod. Fåglarna vill också ha mat och vi kan ju alltid köpa våra små röda läckerheter i affären i värsta fall.

Fast de flygburna vännerna ska inte få härja obehindrat. Nu har jag raskt lejt barnen till lite sommarjobb. De ska få hjälpa mig att göra en snabbrensning och sedan drar vi över nätet. Någon måtta på generositeten får det ju vara.

Förra veckan var heltokigt jobbig på ett sätt, men vansinnigt rolig på ett annat. Jag var med på tre hela studiedagar med jobbet. Tröttsamt och i häftigaste laget för mig med tanke på allmäntillståndet, men jag klarade det. Det värsta var att jag gick på precis som vanligt, och mer eller mindre körde över kollegorna i min iver att uttrycka just mina tankar. Där har jag tydligen inte blivit det minsta ödmjuk. Något som jag verkligen måste träna på.

Två av dagarna tillbringade vi ute i Roslagen, med bara femtio meter från stugan ner till havet. På tisdagens morgon gick jag upp före alla andra, tog mitt metspö och mina medhavda, hemgrävda daggmaskar och satte mig på en klippa i morgonsolen. Där satt jag och filosoferade i en dryg timme och lät ”fiskbebisarna” tugga i sig mina feta och tydligen välsmakande maskar. Jag fick inget napp, men en skön start på dagen.

Jag är glad för en sak till. Jag har börjat känna igen mig själv, såsom jag var innan cytostatikan började röra till hjärncellerna på mig. Jag har en vilja att göra saker och hyfsat med ork. Men tar jag i för mycket straffar det sig, har jag märkt. Igår hade jag världens värk i fötterna och kunde knappt gå. Trött var jag också, som efter en vecka utan sömn. Antagligen blev det för mycket motion och jobb i lördags, och förstås under veckan innan. Idag är det lite bättre, men de rara fossingarna är fortfarande rejält svullna. Jag får varva promenaderna med några cykelturer i stället.