Nu har det nästan gått en vecka sedan jag skrev sist. Jag tror att mitt behov av att skriva av mig börjar avta i takt med att behandlingarna går mot sitt slut.

I kväll får jag min sista strålbehandling, vilket känns oerhört skönt. Det var betydligt tuffare än vad jag trodde att det skulle vara. Jag blir trött och det ömmar och svider ganska rejält. När jag får en ”dip” och blir så där fruktansvärt trött så tappar jag humöret också. Dessutom finns det en stor rädsla för att bli sjuk igen, även om läkarna säger att det är större chans att jag är botad än tvärtom. Nu får jag vänta i tre månader, sen blir jag kallad till en ny läkarundersökning. Därefter ska jag kollas i tio år, huvudsakligen med mammografi fattade jag det som.

Sommaren ska jag ägna åt att försöka vila och komma i form igen. Håret ska växa ut hoppas jag – det ser verkligen trist ut med den gråa färgen, så det måste justeras så snart som möjligt. Naglarna kommer jag kanske att tappa, de ser i alla fall verkligen läskiga ut nu, men de växer ju ut igen. Magkatarren är ett större problem, eftersom jag inte kan dricka kaffe, äta vad jag vill eller – ve och fasa – dricka vin. Nej, det är väl inte det som är problemet, utan att det faktiskt gör ont och jag känner hur all kraft rinner av mig när magen börjar krångla. Värken i muskler och leder börjar ge med sig, så det tänker jag nästan inte på längre. Skönt!

Annars har väldigt många sagt åt mig att jag har verkat glad och pigg under de här åtta månaderna som gått. Fast det handlar ju en del om vad man visar upp utåt. De mörkaste stunderna visar jag inte för någon, inte ens här hemma. Men samtidigt så har jag nog en ganska positiv livsinställning numera. (Undrar om alla i min omgivning tycker det?) Det känns som att jag på något märkligt sätt har tjänat på att tvingas till att reflektera över vilket liv jag vill leva. Skulle jag gräva ner mig totalt på grund av både det ena och andra här i livet, så finge jag nog gräva väldigt djupt. Då är det trots allt bättre att försöka kämpa emot och tänka på allt positivt som jag har runt omkring.

Till och med P sa häromdagen att jag hade klarat av den här tiden bra, ”Och det måste jag säga mamma, att ditt humör har varit förvånansvärt bra under den här tiden”. Det känns ju kul att höra, för jag har verkligen försökt att skärpa mig för barnens skull. De ska ju inte bli alltför lidande av att jag mår dåligt. De har verkligen haft ett och ett halvt tuffa år bakom sig. Jag hoppas och tror att de har klarat det på ett bra sätt, men det får väl tiden utvisa.

Snart ska jag åka till jobbet och ”hälsa på”. Jag har fått så otroligt gulliga brev av mina elever, närapå kärleksbrev från en del, att jag var tvungen att skriva individuella brev tillbaka. Nu ska de få sina brev och en sommarglass av mig. I morgon vill jag inte vara med, för då är det tillräckligt med ståhej i skolan ändå.

På måndag börjar jag jobba heltid igen. Det är ju bara tre studiedagar, sen har vi lärare vår välförtjänta semester. Jag har kanske inte arbetat så mycket för att förtjäna den i år, men jag behöver den verkligen. Jag tror jag orkar tre dagars stillasittande arbete, sen ska jag VILA.

Jag kommer inte att blogga som förut, kanske jag skriver då och då. Vi får väl se om det börjar klia i fingrarna så småningom?