Jaha, så här länge kunde jag behärska mig med skrivandet. Men jag måste berätta om besöket i skolan igår. Jag åkte till affären och köpte glass för att fira sommaren med eleverna. Innan jag gick in i klassrummet satte jag på mig peruken, som ingen på jobbet hade sett mig i förut. Oj, så många frågor det blev. En del barn frågade på fullt allvar om mitt hår hade växt så mycket redan, trots att de såg mig i förra veckan. Andra kom inte alls ihåg att det var så jag såg ut innan håret trillade av. Det gjorde inte kollegorna heller för den delen.

Efteråt hämtade jag J, så att han kunde få vara med på min sista strålning. Det är ju svårt för honom att fatta vad som händer när jag bara berättar. På sjukhuset har de äntligen förstått att drop-in-systemet inte var hållbart varken för personal eller för patienter. Så mina sista två behandlingar var på bokade tider. Typiskt att jag knappt fick någon glädje av det.

När vi kom dit var det ”lugna gatan”, så J fick världens guidning av de två sköterskorna. Han fick komma med in och se när de lade mig tillrätta på britsen och kollade att jag låg rätt med hjälp av laserstrålarna. Sedan fick han se hela proceduren från monitorer utifrån. Inte visste jag att de hade övervakningskameror, där de kan kolla att jag ligger ordentligt stilla. Jag som faktiskt vickat på tårna flera gånger. Jag fick också veta att de kan höra allt jag säger när jag ligger där och filosoferar för mig själv. Tur att jag inte har fått för mig att sjunga. Däremot har jag legat och räknat hur långa stråldoserna varit. Ni vet när man räknar tusenett, tusentvå… osv. Jag hoppas innerligt att de inte hört det.

Det finns ju vansinnigt många läkare och sköterskor som man skulle vilja tacka så här efteråt. Tyvärr blir i alla fall jag alldeles konfys i hjärnan av alla namn och glömmer dem lika fort som jag hör dem. (Ja, inte alla, men nästan.) De två sköterskor som jobbade igår kväll fick representera alla som tagit hand om mig, så jag tackade med en liten chokladask. (Merci!)

Och i morgon ska vi fira här hemma. Nu finns det ju mycket att vara glad över. Jag ska betrakta mig som frisk och barnen har sommarlov. Snart kommer M hem med sitt andra betyg i livet. Hon har stora förväntningar och jag vet att det har gått bra för henne. Som hon har slitit här under åttan! P slutar ”mellanstadiet” och ska äntligen få bli stor han också. Till hösten väntar skolan i stan, även för honom.

Men innan vi slappnar av, ska jag till jobbet på konferens. Sen har jag, ”fröken dum-i-huvudet”, lovat att hålla ett tacktal till min vikarie. Hur korkad får man vara, jag är ju den som träffat henne minst!